häfte, utställningstext

Sneakers
Ända sedan jag var barn har jag tyckt om att springa, trots att jag har platta fötter. Därför är det bekvämare för mig att bära gummisulor. I skolan kom jag först i alla lopp. Jag trodde inte då att det skulle komma att rädda mitt liv. Du är aldrig redo för det ögonblick då världen runtomkring dig ställs på ända.
Det hände en veckodag, efter jobbet, då jag som alltid promenerade hem genom centrum. Jag kände en hård knuff bakifrån, mot min skuldra. Den knuffen delade upp min värld i ett före och ett efter. Sex personer började slå mig skoningslöst, utan ett ord till förklaring. Samtidigt stod femtio personer och bara tittade på. Några av dem försökte komma närmre för att se vad som pågick, men en av de sex angriparna sprang fram till dem och sa någonting. Efter det började främlingar skrika åt mig: ”En bög som du ska dö! Du förtjänar inte att leva!”. Jag försökte säga något men alla mina ansträngningar var förgäves. Attacken var så oväntad, jag tänkte hela tiden: ”Vad händer?”.
De lyfte upp mig och drog in mig i buskarna för att kunna sticka mig med en kniv. Så det skulle blir mindre blod på gatan. Nu fanns det ingen som kunde hjälpa mig. Vansinne runtomkrig mig. Slagen krossade mina tänder, jag kände mig yr och blodet rann. Inom mig tänkte jag: ”Det här är galet. Jag känner mig som en antilop fångad bland hyenor. Vänta! Antilop!”, jag sa till mig själv: ”Du måste springa!”. Men vart? Att springa och att skrika kommer inte att hjälpa. Kanske om jag springer till motorvägen? Hellre påkörd av en bil än knivstucken. Jag får ett sista slag i ansiktet och påbörjar loppet. Jag springer riktigt fort, snabbare än någonsin tidigare. Jag hör skrik bakom mig. Jag springer över motorvägen. De kommer ifatt mig. Innan jag svimmar av alla slagen tänker jag: ”Idag kommer jag dö…”.
Boris från Kazakhstan

Bälte
Jag gick i sexan när jag började känna att något annorlunda höll på att utvecklas, en känsla jag inte kunde förstå. Jag kände mig fullständigt förvirrad och deprimerad. Allting förändrades och jag insåg att jag var mer attraherad av pojkar än av flickor. Den känslan fick mig att hata mig själv.
En dag under julen, bjöd jag hem min kärlek, som också var min granne. Jag gjorde pannkakor till honom och vi älskade med varandra. Tyvärr kom min mamma hem plötsligt och fann oss nakna i sängen. Hon sprang in och plockade upp en kvast som hon började slå oss med så vi sprang så snabbt vi kunde ut från huset. Vi sprang ut nakna och blev generade, då många människor hann se oss innan vi fick hjälp.
Senare samma kväll återvände jag hem och fann att min pappa väntade på mig. Han sa åt mig att klä av mig och lägga mig på golvet och tog sedan sitt bälte och slog mig grundligt med det. Efter denna bestraffning varnade han mig – om jag någonsin gjorde något liknande så svor han att han skulle döda mig.
En vecka senare, började min mamma bjuda hem präster som skulle be för att demonerna skulle lämna mig. De bad för mig flera gånger men det förändrade ingenting. Eftersom det var något jag inte kunde ändra på fortsatte jag i rädsla till dess att jag blev påkommen igen, ett år efter det att jag hade slutat högstadiet. Sedan dess har jag inte ens tänkt tanken på att återvända hem till min familj.
Daniel från Kenya

Högklackade skor
Är det svårt att gå i 15 cm höga klackar? Att dansa då? Dessa var de första högklackade skor jag köpte. När jag provade dem i butiken samlades en stor grupp människor kring mig för att se mig gå i dem. De förstod inte vad som pågick. Jag vet inte varför men jag brydde mig inte, det var på ett sätt en slags triumf över min blyghet. Det enda jag kommer ihåg var säljarens komplimang: ”Du går bättre i dem än någon tjej gör!”
De här skorna var de första jag använde när jag började uppträda på gayklubbar som go-go- dansare. Senare hade jag på mig dem när jag uppträde i ett coverband med två tjejer, vid den tiden uppträdde jag inte bara på gayklubbar. Folk tittade på mig med beundran, inte avståndstagande. På mig, där uppe på scenen, under strålkastarljuset. Min danskarriär började med dessa skor, och med dessa skor avslutades den.
Alex från Vitryssland

Slips
Under hela mitt liv, ända sedan jag var barn, har jag känt det som att jag inte hör hemma i min kropp. Jag kände mig som en flicka. I hemlighet klädde jag mig alltid som en flicka och jag tyckte om det. Hursomhelst, det är en annan berättelse. Nu ska jag berätta om min kärlek.
Det hände när jag var 16 år gammal, i Ryssland, i Zheleznogorsk. Jag levde med en kille, han kom från Ulan Bator som är huvudstad i Mongoliet. Jag kommer från Gobi. Vid ett tillfälle, på natten när jag låg och sov, kom han till min säng och stod där en lång stund. Sen rörde han vid mig och sa väldigt tyst: ”Jag tycker om dig”. Jag tyckte om honom också, men sa ingenting då. Sedan den dagen älskade vi varandra högt.
Vår kärlek var ren och stark, men en dag försvann han ur mitt liv. Han lämnade mig och jag blev så ensam. Jag ville inte längre leva. Minnena av honom och våra lyckliga dagar tillsammans lever kvar i det som var hans enda slips.
Baggy från Mongoliet

Mössa
Jag är en av er. Jag är inte annorlunda. Jag är en människa som alla andra men eftersom jag föddes i en stad där de inte vet något om människor, som inte bryr sig om samma saker som de själva, blev mitt liv farligt. Med kommentarer och blickar fick de mig att känna mig som en svag människa. Det fick mig att känna mig osäker och rädd. Helt ensam utan familj och vänner. Jag var tvungen att fly, för att hamna i säkerhet och för att överleva. Jag förlorade allt jag ägde.
Under fem dagar vandrade jag tillsammans med främlingar, utan mat eller tröst. Jag bar den här mössan och stickor och skräp fastnade i den. De andra, de var inte främlingar för varandra. De var familjer som gjorde det här tillsammans. Men jag, jag är ensam. Jag är bara en människa som drömmer, som vill leva i fred, i säkerhet. Jag föddes gay. Det är inte ett val. Och jag valde inte att födas i fel land där homosexuella utsätts för våld och övergrepp. Jag valde inte att födas i Mellanöstern. Och jag valde inte religion. Det gjorde min familj. Jag har inte gjort något fel. Allt det här hände mig.
Nu kommer jag att deporteras från Sverige och jag är tvungen att bo på en asylmottagning med människor jag flydde från. Det är så märkligt. Men en sak är säker. Jag kommer aldrig att förändras, det här är den jag är. En dag kommer allt att bli fantastiskt, jag kommer att bli den artist jag drömmer om att bli och jag kommer att bli en positiv förebild. En homosexuell sådan.
Bashar från Irak