filmprojektor

M 856.1. Filmprojektor. Maskintillverkad. Svartlackerat gjutjärn och plåt. H 177 cm, B 103 cm. Zeiss. Troligen tillverkad omkring 1934 då modellen med vattenkyvett och reflektorlampa lanserades.
Biografmaskin från sent 1930-tal för 35 mm film eller diabilder 6x6 cm. Genom att flytta en spegel inne i lamphuset kan detta användas för två olika funktioner. Stativ av svartlackerat gjutjärn. Lamphus och filmkassetter av svartlackerad plåt. Bilder och film får ljus från en kolbågelampa. Framför lamphuset sitter en vattenkyvett, vilket tar bort något av värmen från ljuskällan, för att motverka att filmen smälter eller börjar brinna. Projektorn är försedd med en roternade skivbländare (24 bilder/sekund). Eftersom projektorn har en vattenkyvett bör den vara av modell ”Erneman V”. På stativ och lamphus ”ZEISS IKON” i relief, på silverfärgad plåtbricka ”E.M.I. Utrecht Holland – D.J. Stork Stockholm” samt produktinformation (serinummer, typbeteckning, etc). Till maskinen hör 5 lösa delar vilka har använts till ljusstyrning och förhandsgranskning.
Funnen omärkt vid inventering 2011.

Brukare, ägare: Sankta Maria sjukhus
Förvärvat från: okänt
Typ av förvärv: okänt

På St Maria fanns en stor festsal vilken rymde ca 200 personer, och det var i denna sal filmframvisningarna föregick. Evert Webing (1897-1970) var förstemaskinist på St Maria och den som skötte projektorn, vilken stod i ett litet rum uppe på balkongen i salen. Everts son Kurt (1941-) har berättat att det inledningsvis var en ljusbågemaskin som användes vid filmföreställningarna – han minns röken och lukten - och att man sedan bytte till en modernare och mer ljusstark apparat vilken också gav en bättre bild. ”Det här är väl en ljusbågeprojektor? En sån där som sprakar, ryker och luktar. Dessutom det skarpa skenet från kontrollfönstret på sidan. Min far, Evert Webing, brukade köra projektorn. Man var med i projektorrummet vid något tillfälle. Jag har ett svagt minne av att man vid något tillfälle bytte till en modernare och ljusstarkare projektor och att man då fick en bättre bild.”
De filmer som visades var äldre, svartvita filmer som Åsa-Nisse, Helan och Halvan, etc. Filmerna visades för alla boende på området, både patienter och anställda. ”Som barn jag gick jag regelbundet på filmföreställningar i Festsalen. Där gavs föreställningar under terminerna. Jag tror att det var fredagskvällar kl 19, men det kan ha varit tisdagskvällar och då var Festsalen full med vuxna och barn – personal och deras barn, men också en del ”från stan”. Familjen köpte ett terminskort i St Maria föreläsningsförening. Föreställningen hade paus i mitten för bakspolning av filmen och laddning av ett nytt filmhjul. På dagen hade det varit föreställning för patienterna. Filmerna var nästan uteslutande svenska: Biffen och bananen, Soldat Bom, etc. För mig handlar det om sent 40-tal och tidigt 50-tal. – Anders Varenius”. Detta var den enda gången som manliga och kvinnliga patienter fick ha aktiviteter tillsammans. Det fanns ett biljetthäfte att köpa och det var även populärt bland de civila, utanförboende, som var intresserade av att se film. Häftet innehöll omkring 10 biljetter. Föreställningar visades om aftonen var 14:e dag. På grund av att biljetterna spreds på ”stan”, och därmed konkurrerade med de ordinarie biograferna i Helsingborg, blev dessa kvällsföreställningar ett problem. Biografägarna klagade och omkring 1978 stoppades föreställningarna för andra än de som var anställda eller boende på St Maria. Så småningom upphör filmvisningarna helt och ersätts efter hand med en TV på var vårdavdelning.