brudkronor, brudkrona

Brudkronan är ett smycke av silver eller av ett annat material som bärs av bruden vid vigseln. Seden är i Nordeuropa knuten till medeltidens Mariakult med kronan som tecken på renhet och kyskhet. Under senmedeltiden kunde kyrkorna låna ut förgyllda metallkronor som hörde till Mariabilderna. Av kronor med senmedeltida form återstår i dag endast ett fåtal.

Den svenska kyrkan tog vid 1500-talets slut brudkronan i sin tjänst som propagandamedel för den kyrkliga vigseln mot det civila giftermålet. Av guldsmederna beställdes dyrbara brudkronor, som endast fick lånas ut till kyska brudar, s.k. kronbrudar. Genom denna officiella förankring äger Sverige en unik skatt av brudkronor. Enligt en inventering 1828 fanns i kyrklig ägo 432 kronor, de flesta i Linköpings stift, ärkestiftet och Växjö stift.

Brudkronorna är, med få undantag, av förgyllt silver. Den traditionella typen med bred nedre kronring, genombrutna ståndare och beslag med renässansornament och färgade glasstenar tillverkades ännu mot 1700-talets slut. Kronorna blev under 1800-talet mindre och mer stilanpassade. Ett stort antal kronor har tillkommit under 1900-talet, ofta bekostade av de kyrkliga syföreningarna. Många är av standardtypen "liten prinsesskrona", andra formgivna av kända smyckekonstnärer. Bruket att bära kyrkans brudkrona har emellertid avtagit starkt under de senaste decennierna.

Brudkronor har sedan 1600-talet också funnits i privat ägo. De kronor som lånades ut privat tillsammans med andra brudsmycken var i allmänhet av mässing eller av mångfärgade tygblommor och band, fästade på en trådställning. Vid 1700-talets slut uppträdde, under inflytande av den antika medelhavskulturen, myrtenkronan, som sedan dess har behållit sin popularitet. Kronor av t.ex. knypplad vadstenaspets av guld- eller lintråd var liksom kronor av halm nytillskott under 1940- och 1950-talen