Sèvres

Fabriken anlades 1740 i slottet Vincennes i ö. Paris och flyttades 1756 till Sèvres. Ludvig XV blev 1753 delägare i fabriken och övertog den helt 1759; 1793 blev den statlig egendom, vilket den alltjämt är. Efter några års försöksverksamhet lyckades man 1745 framställa mjukt porslin och erhöll samtidigt ensamrätten att i Frankrike tillverka finare porslin, ett privilegium som till vissa delar gällde ännu på 1780-talet. Den första större tillverkningen bestod av porslinsblommor, monterade på metallstjälkar och oerhört populära. En kort period imiterade man Meissenporslinet men utbildade snart en egen stil, vilken gjorde Sèvres till den ledande porslinsmanufakturen i Europa. Den luxuösa produktionen kännetecknades av en utomordentligt hög konstnärlig och teknisk kvalitet, som bl.a. hängde samman med det mjuka porslinets förmåga att ta upp och sammansmälta färgerna med glasyren. Serviser, vaser m.m. målades i en lätt och luftig rokoko med blommor och fåglar i färger och guld. Genrebilder, pastorala scener osv. efter förlagor av främst Watteau och Boucher utpenslades minutiöst i guldinramade reserver (utsparade fält) mot någon av de fonder som var en specialitet för Sèvres med bl.a. olika blå nyanser, grönt, gult och en ljust rosa, senare kallad rose Pompadour. Figurplastiken dominerades av statyetter och grupper i biskviporslin, ett material som introducerades i Vincennes 1751. Under nyklassicismen blev den tekniska virtuositeten alltmer iögonfallande, fonderna ersattes av marmorering och färgskalan utökades. Flera dekortyper tillkom, bland dem den berömda juveldekoren, där påsmälta färgdroppar avsåg att ge intryck av i godset infällda ädelstenar. Efter en omorganisation blev S. 1804 kejserlig manufaktur med uppgift att förse Napoleon med praktserviser. Under århundradets andra hälft satsade S. på teknisk utveckling, nya dekormetoder infördes samtidigt som äldre återupptogs.
(Källa: Nationalencyklopedien 2003-09-18)