Krafft, Per, 1724-1793

Son till handlaren Erik och Anna Greta Cupp. Gift 1775 med Maria Wilhelmina Ekebom. Barn: Per Krafft d.y och Maria Wihlemina g. Noréus.
Som ung hade K. något av en kameleonts förmåga att växla färg. Han valde sina lärare klokt, väckte deras intresse och tillägnade sig snabbt deras maner. Från 1740 var k. Scheffels elev och tog intryck från Arenius' mäktiga plasticitet under studiet vid Konstakademien. Pilo upptog K. som sin förste svenske lärjunge i Köpenhamn 1749, lärde honom mura upp porträtt efter sina koloristiska principer och öppnade hans blick för Rembrandts storhet.
K. kom till Paris 1775. Ehuru blott sju år yngre än Roslin stod ha i lärjungeförhållande även till denne och utförde snart målningar i hans anda. Kanske kände han sig mer dragen till Chardins och Greuzes intima konst.
Det var på Roslins förord som K. blev hovmålare åt markgreven Fredrik Bayreuth och professor vis Konstakademien där 1762. Efter hans död fortsatte K. sina studier i Italien 1764-65 och kallades till hovmålare åt konung Stanislaus II August Poniatowski i Warszawa 1767.
K. återkom till Stockholm 1768 och blev snart landets ledande porträttmålare näst Lorentz Pasch d.y. Han fick nöja sig med ett årsbidrag av 1.000 dlr smt från slottsbyggnadsdirektionen med skyldighet att efter överintendentens direktiv utföra vissa arbeten på Stockholms slott 1770. Ledamot av Konstakademien och titulär professor där blev K. 1773. Efter att länge ha varit modeporträttör av internationellt snitt med höga aspirationer, accepterade han sin nya situation och fann efter långt sökande sin egen linje på svensk botten.
Ett utmärkt herdinneporträtt i rokoko (1748) av Eva Eleonora Leijonhufvud visar intryck från Scheffel: tekniken, kompositionen och den lätt melankoliska människouppfattningen är hans. Ett huvudverk från Köpenhamnstiden framställer K:s myndige uppdragsgivare greve Otto Thott (1752). Dess karaktärstolkning och komposition återgår en smula närgånget på Pilo.
Ett stort porträtt av kammarherre Nils Bonde sittande vid skrivbordet för osökt tanken till Roslin, medan målningen av en åldrad men vital kvinna - Linnés moder (?) - röjer inflytandet från Chardin och Greuze (båda 1757). De ypperliga genrebilderna "Tiggarpojke" och "Flicka som spelar lira" tillhör denna epok. De porträtt K. målade i Bayreuth och Polen röjer Roslins inflytande.

En elegant midjebild återger markgrevens sköna dotter hertiginnan Elisabet Fredrika Sofia av Württenburg iklädd en blågrön silverstickad praktklänning av silverbrokad (1762; Nationalmuseum). K. berikade det kungliga konstgalleriet med porträttsviter av ätten Poniatowskis medlemmar och av konungens trommän jämte kopior av genrebilder och mytologiska motiv. Högt når K. i några av dessa verk. Stanislaus Poniatowski i kröningsdräkt samt de fyra ovalbilderna av hans moder Constantia Poniatowska, och diktaren, greve Ignaz Krasicki (de 4 senare i Nationalmuseet i Krakow).
K:s svenska stil karakteriseras kort och klart av Strömbom: "Mycket snart efter hemkomsten gör sig den svenska miljön gällande i hans konst. Hans porträtt få en stark nationell karaktär. Människoskildringen vinner i lugn och trovärdighet, tekniskt undergår hans stil en stark förenkling. Under senare år blir lugnet ofta till flegma, förenklingen väl grov. Koloristiskt framträda de råda ansiktstonerna liksom de svarta dräktfärgerna med manierad tyngd, som vittnar om nedgång i hans syns känslighet. Under 1770-talet står dock K. ännu på höjden av personligt konstnärskap. Liksom Roslin älskar han en rik pâte, en tjock smulten sensuell färgmassa. I dennes ateljé hade han lärt sig den roslinska stilens viktigaste finesser... (De) passade i längden icke K. Han tillämpade den framför allt i de stora paradporträtten. I intimare arbeten tog koloristens behov av omedelbarhet ut sin rätt. Penseldragen fingo behålla mycket av sin giltighet, färgen fick klinga ut i sin totala skönhet..."
K. uppmärksammades i alla kretsar men målade främst sannfärdiga bilder av de intellektuella, lågadeln och borgarna. Ärligt strävade han att få fram deras individuella drag; över människorna på hans dukar strålar ett skimmer av gustaviansk vardag.
Bilden av brukspatronen Jacob Sahlgren visar klart och konstnärligt K:s personliga stil kort efter hemkomsten. Han målar ljust i ljust, undviker varje skugga, varje hård linje (1772; Nationalmuseum).
En klart svensk prägel har porträttet av bondeståndets talman Anders Mattsson, där han står i sin blågrå klädesrock, gula byxor och vita ullstrumpor, naivt och monumentalt uppfattad på en gång. Det är hållet i blått och gult, symboliskt för dess anda och svenskhet. Här har rokokon efterträtts av en mer enhetlig stil, präglad av realism, tyngd i framställningen och harmoniskt samspel mellan stora färgytor (1778; Gripsholm).
Den omsorgsfulla målningen av fältmarskalken Johan August Meijerfelt verkar matt i tolkningen och visar att K. åldrats. Han målade dock ett väl karakteriserat porträtt av bibliotekarien C.C. Gjörwell anno 1793 (Norrköpings stadsmuseum).

Det välkända porträttet av Bellman tillkom på Gustav III:s initiativ och återgår på en idéskiss, där han återges med lyra, mask och vindruvor. Målningen framställer skalden spelande på cittran, blott iklädd skjorta, sidenväst och spetskrås. Det är den lysande röda västen som bildar den ljusa, musikaliska färgklangens grundton (1779; Gripsholm).
Ett mycket gediget utfört representationsporträtt framställer Gustaf Philip Creutz - intelligent och lätt resignerad - iförd riksrådsdräkt med serafimerordens insignier (1785; Uppsala universitets konstmuseum). Det var på överintendenten Adelctranz' rekommendation Vetenskapsakademien beslöt att ge K. och inte Lorentz Pasch d.y. uppdraget att avbilda Linné. Den träffsäkra målningen av blomsterkungen med linnearankan i handen blev mycket uppskattad. Själv förklarade Linné t. o. m. att det "kan inte förbättras" (1774; Vetenskapsakademien). Den åldrade Swedenborgs visionära väsen tolkas övertygande i en flärdfri bild (Gripsholm).
K. målade många lödiga damporträtt. En gammal kvinna avbildas just i det ögonblick då hon vänligt och eftertänksamt avlutar sitt bibelstudium för att övergå till stickstrumpan (1786; Nationalmuseum). Komponerat i stora färgytor är det intima porträttet av grevinnan Ulla von Fersen ett koloristiskt betydande verk (1783). Den nästan impressionistiskt uppfattade rörelsen i målningen av en graciöst tillbakalutad dam kan ytterst återgå till Boucher (1788; Göteborgs konstmuseum). En kärleksfullt utarbetad K:s hustru (Nationalmuseum). Gustaf III:s gunstling Elis Schröderheim och dennes spirituella maka Anna Charlotta von Stapelmohr målas med borgerlig gemyt (1778, 1778; Gripsholm).
K:s porträtt av Gustaf III är inte lika inspirerande, som de bilder Lundberg, Roslin och Pasch utförde. År 1775 fick K. den besvärliga uppgiften att återge kungen som han såg ut under sin kanslertid 1764 (Uppsala universitets Konstmuseum). Det var han som introducerade den nya porträttypen av Gustaf i den svartröda svenska hovdräkten (1780-talet), K:s troligen sista men utan tvivel bästa typ anknyter nära till ett pastellporträtt av Lundberg.
En vacker målning av drottning Sofia Magdalena iförd en djupt urringad dräkt och med hög håruppsättning återgår på Roslin (1782; Nordiska museet). Av kronprins Gustav (IV) Adolf utförde K. med utgångspunkt från en ansiktsstudie dels ett paradporträtt i knäbild, dels en höftbild, där prinsen är iklädd den svenska dräkten. båda har något av barnporträttets omedelbara charm (1785, 1793; Gripsholm)
Som barnskildrare var K. absolut nydanande i Sverige. Att Chardin gjort ett outplånligt intryck på honom märks tydligast i bilderna av hans egna barn. Dennes berömda målning "Pojken med snurran" ligger till grund för K:s receptionsstycke: ett dubbelporträtt, där Per K. (d.y) står fördjupad i en rödkritteckning och Wilhelmina betraktar honom med systerlig beundran (1783; Konstakademien). Naturlig och gripande är den skissartade målningen av den fyraåriga dottern sittande med nedböjt ansikte och händerna knäppta till bön (1782; Nationalmuseum). Det är den i ordets bästa betydelse naiva karakteriseringen och färgackordet - ljusviolett mott grått - som levandegör målningen "Gosse med portfölj" (1773, Sinebrychoffs samling, Helsingfors).

År 1772 fick K. och Lorentz Pasch d.y i uppdrag att smycka rådsalarna i Stockholms slott med porträtt i helfigur av alla svenska konungar av gustavianska stammen. Det är ovisst om planen fullföljdes, men enstaka bilder av denna serie tycks alltfort existera.

Även K:s stora porträttsviter för Otto Thotts Gaunö i Danmark (1750 och 60-talen) och Vitterhetsakademien (1780-talet) utfördes i stor utsträckning med stöd av äldre bilder.
Lundbergs inflytande räckte till Gustaf III:s tid. Då sörjde Lorentz Pasch d.y och K för att oljan åter kom till användning inom porträtten och upptog den strävan mot ett nationellt måleri, som spåras redan i verk av Swartz, Schröder, Arenius och Lorentz Pasch d.ä. K. var en djärvt beräknande kolorist. Hans porträtt är ärliga och enkla, fria från smicker och fjäsk. Karakteriseringen uttrycks inte i starkt betonade anletsdrag, den ligger i färgbehandlingen. Det är dess friska blonda svenskhet och den genialt enkla barnbilden som ger honom en obestridlig plats bland våra fem stora gustavianer.
K. dog i armod och föll snart i glömska. Hahr och Mattisson har äran av att först samlat hans svenska, resp. utländska verk åt forskningen, von Malmborg av att ha skisserat hans konstnärsinsats.
Representerad bl. a vid utställningarna av "Svenska konstnärers arbeten intill 1875" och "Äldre svenska porträtt från tiden 1700-1850" på Konstakademien 1898 resp. 1917 och av "Fem stora gustavianer" på Nationalmuseum 1943. K:s målningar förvaltas bl.a av ovan nämnda institutioner, samt av Rosendals slott, Gävle museum, Lunds universitets konstmuseum, Värmlands museum, Västmanlands museum och Fredriksborg.