En sjöman, en storm och ett konstnärsskap : om tavelmodell GM:11966, utställning, tema

En sjöman, en storm och ett konstnärsskap
År 1930 skrevs en modell av ett skepp in i Göteborgs Museums etnografiska samling. Det anrika föremålet hade skänkts till museet redan på 1860-talet, men levde sedan ett anonymt liv utan inventarienummer i sjuttio år innan det slutligen registrerades. Idag ingår den historiska skeppsmodellen i Stadsmuseets samlingar. Ombord på skeppet utspelar sig en dramatisk scen. Centrerat i motivet, men inte direkt uppenbart, är ett havsodjur som skjuter upp ur vattnet. Dess långa hals rör sig mot och över skeppets reling. En skeppare stående vid aktern har sin bössa siktande mot faran redo att agera hjälte. Det centrala motivet inramas av gåtfulla symboler. Överst ser vi Guds allseende öga, flankerat på båda sidor av fanfarspelande änglar. Under änglarna på vardera sidoväggen syns två rovfåglar, havsörn och en gam, med byten i sina klor. På vardera sidan stiger även ur vattnet vad som kan antas vara sjöfolk med fiskfjällsbeklädda kroppar. I verket blandas således religiösa symboler med zoologiska betraktelser med mytologiska väsen som är hämtade ur skrockfulla sjömanssägner.

Vem ligger bakom verket?
Verket skrevs in i samlingarna år 1930 men i samlingsliggaren kan man läsa att museet förvärvade det redan på 1860-talet och att det då hade skänkts av ’Sjöman C. J. Dyfverman’. Verket hade alltså i 70 år varit utan inventarienummer. Idag vet vi att sjömannen C. J. Dyfverman syftar till Carl Johan Dyfverman som föddes 1844 på Orust. Även om verket är osignerat kan vi med visshet säga att det är Carl Johan själv som är upphovspersonen. Inte sällan var det sjömän som tillverkade just tavelmodeller. Till saken hör också att Carl Johan tids nog skulle komma att bosätta sig i Sundbyberg utanför Stockholm och med tiden bli en av landets mest anlitade bildhuggare. Hans verk pryder idag parker, kyrkor och fasader i pampiga stenhuskvarter runtom i landet. Han arbetade i trä, brons, gips och, inte minst, i snö. Det var framför allt dessa utställningar med snöskulpturer som gjorde honom berömd under hans livstid. Intäkterna från utställningarna skänkte han till välgörande ändamål.
Inspirationen bakom tavelmodellen

Martin Dyfverman (sonsonson till Carl Johan) har skrivit om sin anfader i boken En ateljé i snö (2019). Där beskrivs Carl Johan som kreativ och skapande redan från ung ålder. En förteckning över Carl Johans kända verk listas, med första verket daterat år 1870. Detta innebär att verket som inkom till museet år 1866 och omnämns i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning 1866-10-19, blir det äldsta bevarade verket av Carl Johan Dyfverman – redan från tiden då han fortfarande var en sjöman och alltså inte ens påbörjat bildhuggarutbildningen. Kanske är verket resultatet av många timmar tillbringade i utländska hamnar. Sammanlagt hade CJ tillbringat åtta år ute till havs arbetande på olika skepp. Resorna kantades flera gånger av dramatik. Redan på hans första resa, då han arbetade som skeppskock på ett fartyg, bara 15 år gammal, led han och besättningen under ogynnsamma väderförhållanden skeppsbrott vid Themsens mynning. En annan ödesdiger resa återges i Dyfvermans bok:

”En snöblandad våg, väldigare än alla andra, beskrivs den som, slungar Carl Johan av däcket och ner i det iskalla vattnet. Han sugs ner under fartygets bog och under en vindlande färd i djupet, omfamnad av döden, får hans tankar flykt: ”Det här är en av den Allsmäktiges manande stunder. En av de stora stunder då han ville ha något uträttat. Låt mig falla i herrens hand, ty hans barmhärtighet är stor!” Därefter, beskriver han, bröt solen igenom dimman och sken ned på fartyget och dess elände. Själv kommer han upp på andra sidan där någon kastar åt honom en tross, som han i sista stund får tag i. Han dras tungt upp ur den iskalla döden.”

Att händelsen satte spår i Carl Johan går inte att ta miste om och möjligen är tavelmodellen i Stadsmuseets samling inspirerat av händelsen. Sjöodjuret kan förstås symbolisera den väldiga vågen medan Guds allseende öga och änglafanfaren symboliserar räddningen, trossen, som en deus ex machina – ett oväntat gudomligt ingripande. När Dyfverman slutligen avmönstrade och lämnade sjömanslivet bakom sig, 23 år gammal, steg han iland i Göteborg och ansökte till Slöjdföreningens skola där han påbörjade sin utbildning till bildhuggare.

Studierna fortsatte därefter i två år på Slöjdskolan i Stockholm dit han flyttade i september 1871. Trots flytten bibehöll CJ kontakt med mecenater och kunder i Göteborg och skickade in alster till utställningar. En sådan person var den inflytelserike kulturprofilen Wilhelm Berg, som bland annat var verksam vid Göteborgs Museum, Göteborgs musei- och ritskola samt stiftare av sällskapet Gnistan. Bland Wilhelm Bergs vänner och bekanta ser vi, i hans fotoalbum som idag finns i museets samling, ett visitkortsfotografi på Dyfverman daterat 1882. När fontänen i Brunnsparken 1881 projekterades korresponderade de två om Dyfvermans förslag på platsens utformning; fontänen skulle föreställa Tors fiske och kampen med Midgårdsormen. Lustigt nog påminner motivvalet – kampen med det ormliknande sjöodjuret – om tavelmodellen där också en kamp med ett ormlikt sjöodjur äger rum. Som ju är känt blev Per Hasselbergs folkkära Såningskvinnan eller Johanna i Brunnsparken det vinnande bidraget och Dyfvermans vision förblev orealiserad.

Carl Johan Dyfverman dog i januari 1892, precis när han skulle resa till Göteborg. Tanken var att han där skulle skapa snöskulpturer och låta allmänheten fascineras av hans fantasifulla men flyktiga skapelser. På fotografierna publicerade i tidskriften Arbetarens vän Veckoupplagan 1889-04-05 visar några av Dyfvermans snöskulpturer.
/ Text av Oskar Lundin, museiassistent samlingsenheten, Göteborgs stadsmuseum.