Ljussax

Ljussax av järn. Rektangulär veklåda med ovansida i form av bokrygg. Runda, raka armar med profilering samt rund, profilerad, spetsig framskänkel. Skänklarna nitade samman.
Ljussaxen hör samman med användningen av vax- och talgljus. Veken förbrändes inte i samma takt som ljuset och var därför tvungen att hållas efter, snoppas av. Ljuset blev svagare ju längre veken var och den kunde också börja lukta, ryka eller falla ner och smälta bort en del av ljuset. I Norden finns belägg för användning av ljussaxar för kyrkligt bruk under 1300-talet. Under 1700-talet blev bruket vanligare och når utanför de högre ståndens kretsar. Fötterna på ljussaxen är ett drag som tillkommer under 1700-talet, under slutet av århundradet tillkommer också fjädringen som håller samman skänklarna. Från mitten av 1800-talet blev stearinljus med självförbrännande veke vanligt och därmed minskade behovet av ljussaxar. (Källa: Nilsson, N "Ljussaxen" i Kulturen 1983.)
Funnen vid en grävning på en av tomterna vid klockstapelsberget.
Gåva 1920 av handlande Gustaf Quiding.