fattigklubba

En fattigklubba, även kallad tiggarklubba, var i äldre tider en av trä tillverkad symbol för att visa att den som medförde klubban var fattig och behövde uppehälle enligt fastställd rotering efter militär förebild.

Fattighjon kunde beviljas rotegång och bli rotehjon, vilket innebar att han fick bege sig till den gård som först stod näst i tur i roten, vilket ibland var den gård där klubban fanns. Annars skulle han ha med sin fattigklubba och en anteckningsbok i vilken tid och plats antecknades. De fick uppehålla sig en till fem dagar beroende på gårdens skattetal. När tiden var ute fick han bege sig till nästa gård i roten. De som orkade fick gå mellan gårdarna medan skröpliga hjon fick fattigskjuts.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fattigklubba

Den särskilda klubban användes för fattiga som inte kunde placeras i fattigstugan.

I stället skickades den fattige runt till utvalda gårdar i socknen. Där skulle den fattige hjälpa till efter bästa förmåga i utbyte mot kost och logi i ett visst antal dagar.

Den gård som stod först på listan hade fattigklubban liggande. När vistelsen var över skulle gården skjutsa den fattige samt fattigklubban till nästa gård.

På klubban var gårdarnas bomärken inristade, och det framgick även vilka gårdar den fattige skulle besöka samt hur länge den fattige skulle vistas på varje enskild gård.

https://www.facebook.com/varldenshistoria/posts/3301430379897248/

Rotegång eller kringgång, var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället.

Redan under medeltiden tillämpades en form av roteringssystem för bygdens icke arbetsföra fattiga på den svenska landsbygden, där man inte hade fattighus och helgeandshus som i städerna: i Upplandslagen från 1296 nämns hur fattiga hade rätt till att bli omhändertagna i varje hushåll under ett dygn i taget.[1]

De fattighjon inte kunde placeras på fattighus tilldelades en rotegång. Rotehjonet fick därefter gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Ett antal gårdar – sex var vanligt – som ingick i en rote hade gemensam skyldighet att stå för mat och logi, och i viss mån vård. Hjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt bar hjonet med sig en så kallad "fattigklubba" eller "fattigbricka" av trä. På klubban eller brickan stod roteordningen och hur länge vistelsen på gården fick vara. En vecka var vanligt.

Rotegång förbjöds för barn år 1847,[2] och fattigauktioner blev då vanligare för barn.

Rotegången liksom fattigvårdsauktionerna förbjöds slutligen i Sverige i 1918 års fattigvårdslag, i samband med att de sista fattigstugorna omvandlades till ålderdomshem.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Roteg%C3%A5ng