fattigfjel, fattigbricka, följefjöl

På landet löstes frågan om kost och logi till de fattiga vanligen på så sätt, att dessa fingo 'gå på roten' d.v.s. de fingo gå runt till de olika gårdarna i byn. För att man skulle kunna hålla reda på vem som var i tur för att ta emot dem och för att ingen skulle kunna dra sig undan sin skyldighet, använde man ett slags budkavle, kallad fattigbricka, fattigfjel, fattigklubba m.m., vilken gick omkring i byalaget.

" Harald Nilsson, Kulturens årsbok 1941, s. 12-23. https://48tos13x7lvo1f0jlt4999u8-wpengine.netdna-ssl.com/wp-content/uploads/2019/06/kulturens-arsbok-1941.pdf

Rotegång eller kringgång, var ett system för att försörja de allra fattigaste i bondesamhället.

Redan under medeltiden tillämpades en form av roteringssystem för bygdens icke arbetsföra fattiga på den svenska landsbygden, där man inte hade fattighus och helgeandshus som i städerna: i Upplandslagen från 1296 nämns hur fattiga hade rätt till att bli omhändertagna i varje hushåll under ett dygn i taget.

De fattighjon inte kunde placeras på fattighus tilldelades en rotegång. Rotehjonet fick därefter gå mellan gårdarna efter en uppgjord ordningsföljd. Ett antal gårdar – sex var vanligt – som ingick i en rote hade gemensam skyldighet att stå för mat och logi, och i viss mån vård. Hjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt bar hjonet med sig en så kallad "fattigklubba" eller "fattigbricka" av trä. På klubban eller brickan stod roteordningen och hur länge vistelsen på gården fick vara. En vecka var vanligt.

Rotegång förbjöds för barn år 1847, och fattigauktioner blev då vanligare för barn.

Rotegången liksom fattigvårdsauktionerna förbjöds slutligen i Sverige i 1918 års fattigvårdslag, i samband med att de sista fattigstugorna omvandlades till ålderdomshem.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Roteg%C3%A5ng