Häverö kyrka

Kyrkans exteriör har frilagt murverk av gråsten med kontrasterande vitmålad slätputs i hörn och omfattningar. Tegel förekommer synligt i gavelpartier åt öst och väst samt dolt i omfattningar kring fönster och dörrar. Kyrkan har ingen markerad sockel, men i östra delen framträder den utskjutande grundsulan. På östfasaden och österut på nordfasaden finns sammanhängande partier av rödfärgad spritputs med imiterande fogning i vitt. Putsfragmenten antyder att kyrkan under en period varit putsad i sin helhet.

Kyrkan har en yttre murgenomgång i nordvästra hörnet. Genomgången är en ursprunglig yttre passage genom muren. Eftersom kyrkan i detta hörn utnyttjar berget som grundmur fungerar genomgången som en genväg till kyrkogårdens norra sida. Huvudentrén i väster från 1751 har en segmentbågig omfattning med pärlspåntad pardörr från 1905. Vapenhusets ingång i söder har en svagt spetsbågig port med en kraftig trädörr av breda stående plank, vars utsida är klädd med brunbetsad panel. Sakristians källare nås genom en nedgång i öster i form av en låg svartmålad trädörr av stående plank.

Kyrkans nuvarande fönsterform härrör från 1800-talet och består av sex högresta rundbågiga fönster med spröjsade träbågar, målade i en mellanmörk nyans av bränd terra. Tre i söder, två i nord och ett i västfasaden ovanför entrén. Östfasadens fönster hade samma format som de övriga fram till 1905, då det omformades till dagens runda öppning med blyspröjs och färgat glas. Den gamla fönstersmygen finns kvar både in- och utvändigt. Kunskapen om kyrkans äldsta fönster är knapp. En avbildning från 1635 visar kyrkan från söder med tre fönster. Under 1700 och 1800-talet tillkom och förändrades fönsteröppningar i flera omgångar. 1724 öppnades ett fönster västerut. 1754 tillkom ytterligare ett i nordfasaden samtidigt som tre befintliga fönster förstorades. I samband med byggandet av en värmecentral 1905 murades nordfasadens västra fönster igen. Samma fönster återställdes på nytt vid nästkommande restaurering 1972, då den anslutande värmecentralen avlägsnades. Samtidigt omgestaltades samtliga innerfönster genom att befintlig blyspröjs ersattes med dagens ospröjsade klarglas. Samtliga fönster har solbänkar belagda med svartmålad skivplåt.

Det branta sadeltaket har en ålderdomlig spåntäckning som stått under ständigt underhåll med tjära och lokala spånbyten. Den nätta plåtklädda skorstenen med dekorativ korsrelief ritades av Gustav Améen i samband med restaureringen 1905. Kyrkans takfot och vindskivor har ålderdomliga drag med nätt takutsprång och synliga remstycken. Vindskivorna är enkla upptill med utsvängda rundade avslutningar nedtill. Lågdelarnas gavlar har dekorativt profilerade kanter av samma mönster. Avvattning förekommer men varierar något i utförande runt om kyrkan.

Taklaget vilar på murarna med dubbla remstycken. Remstyckena är säkrade med laxade tvärbjälkar. Takstolarnas sparrar utgår från tassar med stödben och förenas med dubbla hanband och stödgivande sparrsax. Taklaget är ålderdomligt och utfört i handbilat virke med infällda dymlade skarvar. Valvens övre murpartier vilar på remstyckena, vilket visar att dessa är äldre än valven och sannolikt ursprungliga. Det övriga taklaget är sannolikt omformat i samband med valvslagningen.

Häverö kyrka är medeltida och grundlades omkring 1300. Kyrkan uppfördes redan från början som en salkyrka med långhus och jämnbrett kor. Sakristian i norr har sedan lång tid tolkats vara äldre och arkeologiska undersökningar på 1970-talet bekräftade att sakristian var kopplad till en tidigare träkyrka. Vapenhuset i söder har sannolikt tillkommit under 1400-talets första hälft. I mitten på 1400-talet ersattes kyrkorummets innertak av trä med högresta stjärnvalv. Brädor från trätaket har påträffats i träpanelen i kyrkans yttertak.

I mitten på 1800-talet överkalkades det medeltida kalkmåleriet på väggarna i både kyrkorum och vapenhus. Måleriet frilades åter i samband med en omfattande restaurering 1905. Restaureringen genomfördes under ledning av arkitekt Gustav Améen och innebar en invändig omgestaltning som präglar kyrkorummet fortfarande, genom inredning och färgsättning. Nästföljande restaurering på 1970-talet innebar i första hand byte av värmesystem och konservering av kalkmåleri och föremål.

Kyrkans datering till omkring 1300 baseras på inslaget av tegel i kyrkans nordvästra hörn, det oregelbundna gråstensmurverket samt målningsfragmenten på brädor från det äldsta trätaket. Förekomsten av tegel i det äldsta murverket antyder en tillkomsttid under 1200-talets andra hälft, eftersom tegel fick en mer allmän spridning i Mälardalen först efter 1250. Gråstensmurverkets oregelbundna skiftgång och varierade stenstorlek stöder också en senare datering. Bevarad dekorativ bemålning på brädor från kyrkans gamla innertak har stildrag som överensstämmer med en tidig gotisk målningsgrupp som figurerade omkring 1300. Något som ytterligare stärker en datering av kyrkan till tiden omkring 1300.

Sakristians höga ålder baserades inledningsvis på den under högmedeltid igensatta vindsöppningen i kyrkorummets norra mur. Den igensatta öppningen är täckt av puts med medeltida kalkmåleri. I samband med en invändig restaurering 1972 visade arkeologiska undersökningar i det nuvarande korets golv att sakristian härrör från en äldre kyrka av trä. Iakttagelser som innebär att sakristian är kyrkans äldsta bevarade del.

Interiören har ett uttalat medeltida formspråk som framförallt kommer till tals i de högresta gotiska valven och det samtida rika måleriet som intar både väggar och valv. Till helheten bidrar även medeltida inventarier som altarskåp, dopfunt och träskulpturer. Inredningen i övrigt präglas främst av restaureringen 1905 som utfördes under ledning av arkitekt Gustav Améen. Merparten snickerier är utförda i samma lätt jugendinspirerande stil och målade i en enhetlig grönblå kulör med enkel förgylld ornamentik. Predikstolen från 1700-talet har införlivats i helheten genom den blå basfärgen. Endast den västliga läktarbarriären avviker helt med sin släta 50-talsfasad av omålat trä. Trots ett godkänt förslag vid restaureringen 1972 om att återuppsätta både orgel och barriär från 1905 återuppsattes endast orgeln.

Kyrkorummets praktfulla stjärnvalv, slagna i mitten på 1400-talet, är ymnigt dekorerade med kalkmåleri tillkommet under tiden 1450 till 1525. I måleriskruden framträder tre stilar, en i respektive travé. I mittvalvet finns en tidsmässig hållpunkt i Jakob Ulfssons vapen som försätter måleriet till efter 1469. Korvalvet anses härstamma från ungefär samma tid, medan det västligaste valvet har måleri från början på 1500-talet. Samtliga valv har motiv hämtade från träsnittsboken Biblia Pauperum, de fattigas bibel från 1463.

Vapenhuset i söder ansluter till kyrkorummet genom den ursprungliga sydportalen som är segmentbågig i kyrkorummet och rundbågig i vapenhuset. Pardörren från 1905 är rundbågig med spröjsat överljus. Vapenhusrummet är vitkalkat, med sekundärt kryssvalv, medeltida nisch i öster och väl bibehållen medeltida karaktär. Medeltida målerifragment framtagna på 1970-talet visar att vapenhuset inledningsvis var bemålat direkt på väggarnas murverk och därefter på den släta kalkputsen. Kryssvalvet har tolkats vara samtida med valvslagningen i kyrkorummet. Östra murens rektangulära nisch är belagd med en utskjutande kalkstensskiva. Tegelgolvet lades in1905. Golvnivån i vapenhuset är något högre än i övriga kyrkan.

Sakristian har en lägre golvnivå än övriga kyrkorummet. Nedgången, en tvådelad tegeltrappa, finns bakom ett lågt, blåmålat träräcke. Ingångens rundbågiga omfattning tillsluts från rummets insida av en kraftig plåtskodd träport. Sakristian täcks av ett ursprungligt tunnvalv och vitkalkade väggar med enkel takfris av målad banddekor. Rummets enda fönster, österut, är utformat med rundbågig omfattning och spröjsade träbågar. Insidan säkras av både galler och plåtklädd fönsterlucka. Gallret tillkom i samband med en förstoring av fönstret som utfördes 1791-92. Brädgolvet är dolt under en grön heltäckningsmatta. Skåpinredning utförd omkring 2000 täcker hela nordväggen och större delen av västväggen.