målning

Husmannen hade alltid kosten på stället, såväl vid tröskning som då han utgjorde dagsverken för stugtomten och potatistäpppan eller haven. Tröskade husmannen ensam hade han alltid pungaskäppa, eller om två husmän tröskade tillsamma, i vilket fall pungaskäppan delades lika emellan dem. Med pungaskäppa menades att när de hade uppmätt den tröskade säden så fick tröskemannen var tjugonde skäppa av den uppmätta säden, när de voro två delades skäppan emellan dem. Var husbonden ärlig och redbar så fick tröskemannen av den bästa säden, men var han gnidig och mindre nogräknad i sitt handlande mot nästan så hände det stundom att tröskemännen fingo nöja sig med sekunda vara. Plejelen användes numera ytterst sällan vid tröskning, men behöfs långhalm vid gården till taktäckning, så måste plejelen tages fram igen, ty sedan rågen eller vetet gått igenom ett modernt tröskverk duger ej halmen till långhalm, lämplig för taktäckning. Någon gång kan man ännu få höra plejelens dunkande mot logens lergolv, men då i regel vid något mindre torp eller egnahem, där ännu halmtak finnes, men då är det i regel endast en tröskande. Det är då nästan vemodigt att höra det enformiga dunk --- dunk --- dunk, i motsats till det mera livliga ljudet av tvåmanströskningen som låter istället så här dunk, dunk, dunk, dunk, dunk, dunk ett accord i dur i stället för molltoner.
Om långhalms beredning
Då klipporna skulle beredas till långhalm sattes en grov kam av träspjäler in i en stolpe i väggen, och klippans band löstes upp och tröskemannen tog en del av klippans strå och drog det igenom träkammen, därvid avskildes lösa eller brutna strån, och endast ren och strid halm återstod, klippans stråmängd hade då minskats, så en ny klippa måste tagas och behandlas, minst en och en halv klippa behöfdes för att få en långhalmskärve denne bands då med ett stråband och skars i stubbändan jämn med en vass kniv, varefter långhalmsskärven var färdig att läggas på taket. Kärvarnarna räknades i tjog (tjyv) eller snes, som var det gamla uttrycket för tjog mäst användes namnet trave för ett tjog långhalm, även råg-elle vetesnegorna på skördefältet räknades i famnar negorna sattes i stackar med en trave (tjog) i vardera, skördens storlek räknades alldrig i lass, utan i travar."

Frans Lindberg.

"TEXT till Tröskemännen på logen

Sädesodlingen har mycket gamla anor, de förlora sig i urtidsmärket och dess första uppträdande kan således ej exakt bestämmas. Men för att menniskorna skulle kunna tillgodogöra sig säden som näringsmedel, måste den undergå en viss procedur, sädeskornen måste först skiljas från strået, och därefter krossas, detta skedde troligen med en sten å en flat och slät stenhäll, och med tillsatts av vatten utrördes den krossade säden till en gröt, som antingen kokades i ett lerkärl och förtärdes som gröt, eller också gräddades på en upphettad sten till bröd. Hur tröskningen, eller avskiljandet av sädeskornen från strået tillgick under sädesodlingen första tider, är väl knappast känt, men under en senare tidsperiod skedde tröskningen på det sättet att djur leddes över den utbredda stråsäden, denna var då troligen utbredd på någon hårt tilltrampad plan med en överyta av lera eller annat lämpligt ämne. Denna metod hade dock en påtaglig risk, djurens exkrementer eller urinutgjutningar fingo ej förstöra säden, men vilka medel som användes för att förebygga detta är ej känt. I Vte Moseboks 25 Cap. 4 vers står det: Du skall icke binda munnen till på oxen som tröskar därav synes att Israeliterna begagnade sig av detta tröskningssätt. Om denna metod användes av andra folk är ej av undertecknad känt, dock torde det ej ha förekommet i vårt land, snare torde det kunna antagas att grova käppar användes för att piska av sädeskornen från axen. När plejelen först kom till användning vid tröskning är ej heller känt, men att den tiden ligger ganska långt tillbaka är ganska säkert. Sädesodling i vårt land börjad som känt är redan i den yngre stenåldersperioden, och utvecklades vidare i bronsåldern, men om slaga eller plejel då användes är knappast troligt snare torde det antagas att sädeskornen avpiskades med käppar. När slagan och plejelen komma i bruk är ej av undertecknad känt. Slagan användes mäst av uppsvenskarna den var något olik plejelen, och den hanterades av den tröskande ej på samma sätt som plejelen. Plejelen torde ha kommet till det sydligare landskapet från Danmark eller Tyskland. Vid rätt behandling av plejelen kunde större kraft inläggas i slagen, än som var fallet med slagan, här i. Skåne sades det att uppsvenskarna ”tröska under örat” d.v.s. slagträet svändes inte över huvudet så som det förekom i Skåne med plejelen. Ordet plejel, eller plöjel, som mera allmänt uttalades hade troligen inkommet från platttyskan, tröskning med plejel var ett ganska styft arbete. Anmärkningsvärt är att det alltid började på på efternatten vid ljus, och slutade vid mörkrets inbrott på kvällen. Detta hade sitt ursprung i en gammal vidskeplig föreställning, att tomtar goenissar och pysslingar ej ville bli störda av plejlarnas dunkande efter mörkrets inbrott eller på förnatten intill midnatt, enär de då voro beskäftiga med sitt arbete till gårdens eller husets fromma, och den bonde som tillät tröskning på förnatten utsatte sig för detta småfolks ovilja och hat, så att de lämnade gården, och det kunde betyda både ohälsa och ekonomisk ruin för bonden. Denna från äldre generationer ärvda tro och föreställning var ej lätt att utrota. Den tilltagande upplysningen har dock till sist fått bukt med denna art av vidskepelse. Tiden för tröskningens början i ottan var olika i de skilda gårdarna, i somliga börjades redan kl 2. på morgonen, eller rättare natten medan i andra gårdar inte börjades förrän kl. tre och i en och annan gård, inte förrän kl. fyra. Ottemad intogs i regel när arbetet pågått ett par timmar, och frukost vid sextiden, denna måltid kallades ”davre” d.v.s. dagvard, sedan fortsatte tröskningen till kl. tio, då lille midda intogs, och sedan middagsmål kl. tolv.