SKOGSKAPELLET

Kapellet med tillhörande expedition, personal- och samlingsutrymmen är uppfört 1980. Själva kapellet är en kvadratisk byggnad som utgör mittpartiet i en svagt böjd länga, formad i samspel med den sluttning invid vilken den står. Kapellet är tydligt markerat genom sin fasadutformning och sitt resliga tak. Längan åt väster rymmer entré med samlingssal, mötesrum, kapprum, toaletter och sakristia, sistnämnda med egen ingång. Längan åt öster rymmer expedition, bisättningsrum, kyl och rum för kistsmyckning. Något förskjuten åt söder är en fortsättning på längan med personalutrymmen och plats för en aldrig byggd krematorieugn.

Byggnaden vilar på en sockel av omålad betong. Väggarna är klädda med liggande tryckimpregnerad panel av spontade 67 granbrädor. På kapellet är de behandlade med lack, medan de på övriga byggnadsdelar är ljust gulmålade. Kapellet är i grunden en så kallad vandringskyrka av Törebodatyp, något modifierad. Fönstren är placerade som band horisontalt längs takfoten och vertikalt i hörnen. Mellan fönstren är stående panel. I södra väggen är fem kvadratiska rutor som bildar ett kors. Alla fönster har ospröjsade bågar med isolerglas. Över de låga väggarna reser sig ett högt tälttak täckt med brädtak av profilerad lockpanel, ett så kallat faltak, brädorna är tryckimpregnerade och mörkt laserade. På krönet är ett enkelt smideskors. Takavvattningen är originellt genomförd och består av vinklade svartmålade brädor till såväl hängrännor som stuprör.

Ingången till kapellet sker via den västra längan, på norra sidan. Här är ett utkragande vindfång med tunga pardörrar, allt i limmad och lackad furu. Det kraftiga handtaget är i koppar. Ingången skyddas av ett framskjutande skärmtak med profilerade bjälkar. Undertaket är mörkblått målat. På ömse sidor om ingången samt åt söder är stora fönster i nästan hela vägghöjden. Alla fönsterbågar i båda längorna är målade i grönt. Längorna har flacka pulpettak som sluttar åt söder. De är nyligen omtäckta med stålplåt med ståndfalsar. Plåttäckningen är något neddragen på väggen på nordsidan där takskägg fattas. Istället är det desto kraftigare takskägg åt söder, med profilerade tassar av omålad gran. Vid östra längans förskjutna fasadliv är en egen ingång till bisättningsrum och kistsmyckningsrum med pardörrar av lackad furuspont.

Kapellrummet har en kvadratisk plan och saknar markerat kor. Altaret är placerat vid södra väggen. Längs övriga väggar står kopplade stolar i ljus furu i tre rader. I nordöstra hörnet står en flyttbar orgel och ett elpiano. Ingången är belägen i väster, förskjuten åt norr. På motsvarande sida i öster förbinds kapellet med norra längan. Mellan kapell och längor är korta passager. Kapellrummet domineras av de fyra böjda limträbalkar som både bär taket och utgör byggnadens stomme. Dessa är lackade och hålls ett stycke under nock samman av fyra hanbjälkar. Golvet utgörs av mönsterlagt rött tegel med en fris av hyvlad grå kalksten längs väggarna. På väggarna sitter liggande skivor av furuplywood som svagt laserats i vitt. Mellan fönstren sitter tunna vertikala band. På jämna avstånd är mässingslampetter monterade, vilka dels ger ett indirekt elektriskt ljus, dels har hållare för levande ljus. Istället för nummertavlor sitter enkom spikar för upphängning av siffrorna. Taket som är öppet till nock är mellan bjälkarna klätt med samma skivor som väggarna.

Altaret i tunt smide bär en skiva av polerad brun kalksten. Som altarprydnad och blickfång fungerar ett stort rosettfönster i gjutjärn, övertaget från det gravkapell från 1894 som stod på Sankt Lars begravningsplats fram tills nuvarande kapell byggdes. Fönstret har en glasmålning utförd av arkitektens bror, Tore Bergh. Orgeln är en så kallad kistorgel med en manual och fyra stämmor, byggd 1979 av orgelbyggaren Klaus Becker i Kupfermühle utanför Hamburg. Fodralet är av omålad ek.

Entrén är kombinerad med ett rymligt och ljust väntrum som är avsett att kunna användas för borgerliga begravningar. Rummets form är svagt rundad. Entréns vindfång i lackad furu sticker in något i rummet. Väggarna är klädda med glasfiberväv som vitmålats. Golvet är belagt med samma tegel som i kapellet, men här i mindre kvadrater som inramas av kalksten. Det svagt sluttande taket har omålade limträbalkar mot vilka ett mörkt blåmålat undertak av sågad granspont kontrasterar. På bjälkarnas sidor sitter fyrpassformade mässingsarmaturer. I söder är kapprum med toaletter, samtalsrum och sakristia. Golv och tak har samma utförande här, men dörrarna är släta ljusgrå lamelldörrar.

Bisättningsrummet används idag huvudsakligen som urnutlämningsrum, men har en kapelliknande utformning. Rummets plan är kvadratisk med egen ingång utifrån och från längans korridor. Golvet har kvadratiska plattor av hyvlad grå kalksten. Väggarna är påmurade med rött tegel. På regelbundet avstånd är nischer med mässingsplåtar för levande ljus. I nordvästra hörnet är ett fönster i hela rumshöjden med pelare av tegel som infattar en altarskiva av limmad och lackad furu. Taket är målat i ljusblått.

År 1842 förbjöds nya begravningar på kyrkogården kring stadskyrkan i Eksjö. Samma år invigdes Sankt Lars begravningsplats vid Norrtull. Kungliga påbud hade sedan tidigt 1800-tal strävat efter att få ut begravningarna ur stadskärnorna av hänsyn till såväl platsbrist som folkhälsa. Den nya begravningsplatsen kom sedan att utökas successivt fram till 1955. Då hade man i kyrkorådet och kommunen sedan en tid börjat fundera på ett krematorium, dessutom gick det inte att ytterligare utöka Sankt Lars. År 1969 tillsatte kyrkorådet en kommitté för att utreda frågan om ny begravningsplats och krematorium. Efter ett år knöt man till sig trädgårdsarkitekt Sven A Hermelin från Stockholm. År 1974 inköptes ett väl lämpat skogsparti vid Brudbadet, kallad Stadsäga 730, vilken tillhörde Prästgården. Tillsammans med sin kollega Ulla Samuelsson utarbetade Hermelin det slutliga förslaget till begravningsplatsen. Ett varsamt gallrande av den befintliga tallskogen vidtog för att skapa en utpräglad skogskyrkogård.

Genom att röja gläntor för ett antal lagom stora gravgårdar vinner man den lilla kyrkogårdens intimitet och mänskliga skala. Planen skall vara en stomme att bygga vidare på allteftersom behov uppstår. Och den skall vara så flexibel att marken kan utnyttjas i enlighet med eventuellt ändrade begravningsformer.

Mittpunkt i anläggningen kom att bli en sank svacka invid vilken kapellkrematoriet skulle byggas och en minneslund anläggas,
minneslunden är avsedd att bli begravningsplatsens vackraste del där besökande kan njuta av en stunds vila och stilla kontemplation // berikad med ett litet vattensystem. Gravplatserna ordnades i rundade bågar och cirklar mot en bakgrund av orörd skog och buskkompletterade bryn. Mot en sådan bakgrund kan stor variation av gravvårdar tillåtas // Den mjuka bågformen i gravraderna och i de runa gläntorna har valts för att hindra utblicken över en anläggning av gravvårdar och blomsterdekorationer, som kan göra ett beklämmande intryck vare sig de är av enhetlig form och storlek eller de är alltför fantasifulla. Här fanns en medvetenhet för att möjliggöra ett friare val av gravvård än vad som dittills varit möjligt under den uniforma efterkrigstiden.

År 1977 stod Skogskyrkogården färdig att tas i bruk. Samma år påbörjades projekteringen för ett kapell. Krematorieplanerna hade i samråd med kommunen lagts på is i avvaktande av den redan då aktuella frågan om skilsmässa mellan kyrka och stat. Arkitekt Rolf Bergh, Stockholm, var redan 1974 anlitad för att rita det tänkta kapellkrematoriet. Året därpå förelåg ett förslag som justerades 1976. Ursprungligen var kapellet tänkt att ligga i längans västra del, men centrerades då. Kapellet kom att byggas 19791980 och gavs utrymme för ett eventuellt framtida inhysande av krematorieugn.

Själva kapellet är ett typiskt prov på Berghs vandringskyrkor, den modell som kallats Studiokyrkan eller Törebodakyrkan, sistnämnda på grund av att arkitekten samarbetade med Töreboda limträ AB, vilka levererade stommens bärande fyra bågar. Konceptet med vandringskyrkan var ett svar på småkyrkorörelsens behov av billiga och flyttbara kyrkor i de snabbt växande städerna under efterkrigstiden. Vid Sigtunastiftelsens konstnärskonferenser utvecklade Bergh Studiokyrkan i nära samarbete med Svenska kyrkan och sin bror, konstnären Tore Bergh. Den första Studiokyrkan byggdes i Sigtuna 1966 och det blev totalt ett tjugotal som restes fram till 1990. Med smärre variationer i vägg-, tak- och golvbeklädnad samt inredning är de alla lika. Det är fyra kraftiga limträbalkar som utgör stomme. Av akustiska skäl valde arkitekten plywood för interiörens väggar och tak. Arkitekten eftersträvade att skapa ett rum med mänskliga mått, ett rum där ljus och ljud skulle vara naturligt och där besökaren skulle kunna uppleva såväl avskildhet som gemenskap. I mycket svarade Studiokyrkan mot den nya liturgi som tog form även i Svenska kyrkan efter Andra Vatikankonciliet.

Som en historisk förankring av kapellrummet valde man att omvandla ett rosettfönster från det rivna gravkapellet på Sankt Lars begravningsplats till altarprydnad. Detta gjutjärnsfönster från 1894 försågs med glasmålningar av Tore Bergh.