Aspö runsten på Apsön

"Ristningen finns på den branta norrsidan av en 5 meter hög bergknalle, 700 meter sydsydost om Aspö kyrka. Avtagsväg mot Hörn öster om kyrkan, därtefter visar skyltar vägen utmed åkerkanten. Då ristningen gjordes låg berget vid ett sundoch ristningen var väl synlig för den som med båt nalkades Husby, byn mitt emot kyrkan. Gnislestenen är ett av de fornminnen till vilket folktraditioner har knutits. Man har bland annat trott att personer med namnet Gnisle härstammar från figuren på ristningen. Gnisle är ett medeltidanamn, men här i socknen lever det kvar så sent som under 1700-1800-talen. Gislög lät göra dessa märken efter Tord, också Slode lät göra dem. Sant är det, såsom det blev sagt och såsom det blev tänkt. Den här bilden illustrerar troligen någon berättelse, välkänd för dåtidens människor. För oss är den tyvärr okänd. På Gislestenen visar ornamentiken en mansfigur, som håller händerna om ormhuvudenas nackflikar. Det ser ut som ormarna viskar något i hans spetsade öron. Ormen tillskrevs många övernaturliga egenskaper, som människorna på olika sätt kunde få del av. Kanske visar ristningen ett sådant meningsutbyte. Att motivet har varit välkänt framgår av att det också förekommer på kapitäler till pelare i kyrkor i Skåne och Danmark" /Ur "Selebo härad 1", Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA)/Riksantikvarieämbetet

"Den fjärde ristningen som finns på gamla Lagnö, nu Hörns mark på en mot norr stupande bergknalle av ungefär 5 m höjd, c : a 700 m sydöst om kyrkan. Ristningen är en av de mest omskrivna i hela landskapet, så som vi strax skall erfara. Den visar en man i toppig mössa kringslingrad av två ormar, som söker bita av honom öronen. Inskriften har tolkats av många forskare all sedan 1600-talet, men trots att runorna är klara och entydiga, har någon klar och entydig översättning inte kommit fram. Här återges bara den senast framförda (Elias Wessén), vilken prövats gentemot alla tidigare och givetvis följande form: "Gislög (en kvinna) lät göra dessa märken efter Tord. Också Slode lät göra dem. Sant är det, såsom det blev sagt och såsom det blev tänkt". De faktiska upplysningarna står i högra slingan. De dunkla och obegripliga orden står i den vänstra. Jag kan inte förstå dem på annat sätt, än som ett lösryckt citat ur en av alla känd dikt. Innebörden kan vi nog aldrig komma åt. Som redan sagts, är denna runskrift mycket omskriven. Den var inte känd för den antikvitetsrannsakande prästen 1668, men 1694 ritade antikvarien Johan Peringskjöld av den och meddelade, att "ett märkeligt Runeberg är för några år sedan av hovmarskalken P. Bagge (på Lagnö), då han gått ut för att jaga, uppfunnit". År 1719 registrerades den på en lantmäterikarta som "Gisle sten". Va som gjorde ristningen så intressant för forskarna var, att den ansågs ge bevis för vad man då kallade för den svenska "vattuminskningen". Man hade naturligtvis set talrika spår av att Östersjön stått högre vid Sveriges kuster, men någon generell tolkning av dessa spår hade man inte funnit. Nu tydde några forskare slutet av inskriften sålunda: "Hitintill gick vattnet i min tid". Man ansåg sig på så sätt ha fått ett säkert bevis för "vatuminskning" och då man trodde sig kunna datera ristningen till 1330, så ansågs det vara en ofantligt viktig upptäckt. Många småskrifter skrevs därom, och framför allt talade man om Aspöstenen som vattuminskningsmonument. I bygden trodde man att minnet av Gislögs ristning i själva verket levat kvar på så sätt, att Gissleholmen och Gisslefjärden väster om Aspön fått namn efter henne och likaså skall namnet Gisle som mansnamn ha funnits ännu i början av 1800-talet i en släkt i Husby, härstammande från "Gislagubben på Aspö runsten". " / Ur Tosterö kommun (1968), sidan 17-19