Förflyttning P 10 Strängnäs - Skarpnäck Stockholm Marschledaren, major Nils-Henrik Moberg med ställföreträdaren kapten Tor Odenbring

Fred med Ryssland var ett av de främsta målen för den svenska regering, som
tillträdde efter Karl XlI död. Tidigare fredsförhandlingar på Åland hade gått trögt.
Inför risken att förhandlingarna skulle misslyckas vidtog den svenske
överbefälhavaren Arvprins Fredrik på våren 1719 åtgärder för att kunna försvara
Stockholm mot en befarad invasion österifrån.
Bl. a sammandrogs Stockholmsarmén under befäl av Fältmarskalk Dücker, varjämte
Stockholmseskadern under befäl av viceamiral Taube rustades. Samtliga enheter
hade på grund av nödtiden starkt reducerad numerär och brister i utrustningen.

Fredsförhandlingarna på Åland bröt samman den 8 juli. Under Storfurst Apraksins
befäl avseglade redan två dagar senare den under flera år utbyggda ryska flottan
bestående av, dels en linjeflotta, jämbördig med den svenska, dels en nybyggd
galärflotta, bestående av 132 grundgående rodd- och segelfartyg vardera rymmande
omkr. 200 man landstigningstrupp. Avsikten var enligt Tsar Peters instruktioner att
"först försöka mot Stockholm" och att i övrigt härja den svenska kusten "varhelst
fördelaktigt tillfälle gavs".

Utanför Rådmansö delades den ryska styrkan. En mindre del härjade kusten norrut
och hejdades först utanför Gävle. En större del nådde den 15 juli Dalarö och landsatte
kosacker för att rekognosera landvägen mot Stockholm. Dessa hejdades dock av
Livskvadronen.
En mindre sjöstyrka rekognoserade södra farleden mot huvudstaden men hejdades
vid en försvarad försänkning vid Södra Stäket.

Dessa ryska framstötar utlöste, dels panikartade reaktioner hos en del av
huvudstadens befolkning, dels förstärkning av försvaret söder om staden.
Apraksin fullföljde emellertid icke framstöten mot Stockholm utan styrde söderut och
brände bl. a Norrköping, Nyköping, Trosa och Södertälje. När han den 10 augusti
återkom, till Stockholms södra skärgård för att enligt tsarens förnyade instruktioner
gå mot Stockholm, hade det tidigare svaga svenska försvaret vid Södra Staket
emellertid förstärkts genom Fortifikationsöversten von Dahlheims kraftfulla insats.
Två skansar hade byggts på ömse sidor sundet och försänkningen hade förstärkts och
dubblerats. Artilleri i skansarna samt på några ur Stockholmseskadern tillförda galärer
kunde med sin eld bestyrka försänkningarna och stränderna.
Tremänningar från Uppland, Södermanland och Östergötland hade byggt och
försvarade skansarna. Sammanlagt disponerade von Dahlheim omkr. 500 man.

Den 13 augusti på eftermiddagen landsteg ryssarna med 3 000 man norr och
3 000 man söder om inloppet till Södra Staket.
Med stor skicklighet förde v. Dahlheim en seg fördröjningsstrid och lyckades trots de
ojämna styrkeförhållandena hålla skansarna.
I kvällningen nådde Södermanlands regemente under den krigserfarne översten Rutger
Fuchs, efter ilmarsch från Skarpnäck, terrängen vid Skogsö, där den södra ryska
landstigningsstyrkan stod uppställd i slagordning. Trots de ogynnsamma
styrkeförhållandena Södermanlands regemente utgjordes endast av 700 man
och det tilltagande mörkret beordrades regementet till anfall.
Efter häftiga strider, då bl. a chefen för 2. bataljonen överstelöjtnant von Essen sårats
retirerade ryssarna. Även överste Fuchs ansåg det rådligast att dra sig tillbaka till
Stäkets torp på "halft kanonskotts afstånd".
Vid midnatt nådde Västmanlands regemente och Dalregementet fram varigenom
styrkeförhållandena utjämnades. Striden var emellertid nu över.
Ryssarna hade enligt egna uppgifter förlorat 442 man. På svensk sida stupade 30 man
medan 71 sårades. Nästa dag avseglade hela den ryska styrkan. Stockholm var räddat.

Text ovan hämtad från broschyr utgiven av regementet i samband med jubileet 1969.

SRBA -- Södermanlands Regementes Bildarkiv, Arsenalen.