FRÖSÖ KYRKA

Frösö kyrka ligger högt i odlingslandskapet centralt på Frösön. Frösön kan betecknas som landskapets Jämtlands centrala kulturbygd och kyrkplatsen på Frösön har en nyckelfunktion för kunskapen om kultplatskontinuitet och kristnandets process här. I kyrkans omedelbara närhet ligger talrika gravhögar från järnåldern. Sannolikt är kyrkan uppförd på en förkristen offerplats. Rester av en sådan, som bör ha varit i bruk till omkring år 1000, har grävts ut under kyrkokoret.

Om Frösöns centrala ställning under brytningspunkten mellan förhistorisk tid och tidig medeltid vittnar också öns runsten som berättar om Östman, som "lät kristna Jämtland". Det är den enda kända runstenen i Jämtland och den nordligast belägna i Sverige. På Frösön låg även tingsplats och kungsgård. Vägnätet har djupa historiska rötter. Förbi kyrkan passerar den gamla Stora vägen som gick mellan Selångersbygden vid Bottenvikens kust genom Storsjöbygden och Tröndelag i Norge. Det var en av de vägar som nyttjades som pilgrimsväg till Nidarosdomen i Trondheim.

Den äldsta delen av kyrkogården ligger runt kyrkan och omges av en stenmur med två vitputsade stigportar i öster och väster, samt av häck. På denna gräsbevuxna del finns några äldre gravvårdar bevarade, både järnkors och gravvårdar av sten.

Klockstapeln är placerad öster om kyrkan i liv med muren. Den byggdes 1754 av den kände klockstapelbyggaren och byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne, Oviken.
Storklockan i stapeln är från slutet av 1300-talet och gjuten av mäster Hedenricus.

Kyrkogården har utvidgats mot norr i flera etapper under 1900-talet.
Västra kyrkogården anlades på en separat plats utmed landsvägen väster om kyrkan under 1800-talets slut. I anslutning till den av granhäck omgärdade Västra kyrkogården har en minneslund med ängskaraktär anlagts år 2002.

Den medeltida kyrkobyggnaden är av sten och putsad vit. Den består av ett långhus med ett smalare och lägre rakslutet kor i öster och sakristia i norr med separat ingång

Den äldsta delen av kyrkogården ligger runt kyrkan och omges av en stenmur med två vitputsade stigportar i öster och väster, samt av häck. På denna gräsbevuxna del finns några äldre gravvårdar bevarade, både järnkors och gravvårdar av sten. Intill södra muren ligger Wilhelm Peterson Berger begravd. Klockstapeln är placerad öster om kyrkan i liv med muren. Den byggdes 1754 av den kände klockstapelbyggaren och byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne, Oviken. Stapeln vilar på en fyrsidig bod med sadeltak. Från denna utgår tolv grova spånklädda spiror som bär upp klockrummet. Det omges av ett räcke med balusterdockor. Upptill avslutas stapeln med en spånklädd lökformad kupol och en hög spira. Klockstapelns flöjel bär årtalet 1754. Storklockan i stapeln är från slutet av 1300-talet och gjuten av mäster Hedenricus.

Kyrkogården har utvidgats mot norr i flera etapper under 1900-talet. Denna del är gräsbevuxen med inslag av björkar och tallar och indelas med ett linjärt system av grusgångar. Raderna av gravvårdar avgränsas med hjälp av häckar. Västra kyrkogården anlades på en separat plats utmed landsvägen väster om kyrkan under 1800-talets slut. I anslutning till den av granhäck omgärdade Västra kyrkogården har en minneslund med ängskaraktär anlagts år 2002.

Den medeltida kyrkobyggnaden är av sten och putsad vit. Den består av ett långhus med ett smalare och lägre rakslutet kor i öster och sakristia i norr med separat ingång.

KYRKOMILJÖN
Frösö kyrka ligger högt i odlingslandskapet centralt på Frösön. Frösön kan betecknas som landskapets Jämtlands centrala kulturbygd och kyrkplatsen på Frösön har en nyckelfunktion för kunskapen om kultplatskontinuitet och kristnandets process här. I kyrkans omedelbara närhet ligger talrika gravhögar från järnåldern. Sannolikt är kyrkan uppförd på en förkristen offerplats. Rester av en sådan, som bör ha varit i bruk till omkring år 1000, har grävts ut under kyrkokoret.

Om Frösöns centrala ställning under brytningspunkten mellan förhistorisk tid och tidig medeltid vittnar också öns runsten som berättar om Östman, som "lät kristna Jämtland". Det är den enda kända runstenen i Jämtland och den nordligast belägna i Sverige. På Frösön låg även tingsplats och kungsgård. Vägnätet har djupa historiska rötter. Förbi kyrkan passerar den gamla Stora vägen som gick mellan Selångersbygden vid Bottenvikens kust genom Storsjöbygden och Tröndelag i Norge. Det var en av de vägar som nyttjades som pilgrimsväg till Nidarosdomen i Trondheim.

Intill kyrkan och kyrkogården ligger prästgård och arrendatorsbostad och på andra sidan landsvägen gamla kyrkskolan. Vid Stocke gård längre västerut finns bebyggelse kvar från Jämtlands Trivialskola som var landskapets enda läroverk mellan 1679-1845. Söder om kyrkan ligger kompositörens Wilhelm Peterson Bergers sommarbostad Sommarhagen, som är museum. Många av Peterson Bergers verk anknyter i sin titel till Frösön vilket har bidragit till att göra miljön känd i ett riksperspektiv. Kyrkomiljön utgör en del av Storsjöbygdens riksintresseområde.

KYRKOANLÄGGNINGEN
Den äldsta delen av kyrkogården ligger runt kyrkan och omges av en stenmur med två vitputsade stigportar i öster och väster, samt av häck. På denna gräsbevuxna del finns några äldre gravvårdar bevarade, både järnkors och gravvårdar av sten. Intill södra muren ligger Wilhelm Peterson Berger begravd. Klockstapeln är placerad öster om kyrkan i liv med muren. Den byggdes 1754 av den kände klockstapelbyggaren och byggmästaren Pehr Olofsson från Dillne, Oviken. Stapeln vilar på en fyrsidig bod med sadeltak. Från denna utgår tolv grova spånklädda spiror som bär upp klockrummet. Det omges av ett räcke med balusterdockor. Upptill avslutas stapeln med en spånklädd lökformad kupol och en hög spira. Klockstapelns flöjel bär årtalet 1754. Storklockan i stapeln är från slutet av 1300-talet och gjuten av mäster Hedenricus.

Kyrkogården har utvidgats mot norr i flera etapper under 1900-talet. Denna del är gräsbevuxen med inslag av björkar och tallar och indelas med ett linjärt system av grusgångar. Raderna av gravvårdar avgränsas med hjälp av häckar. Västra kyrkogården anlades på en separat plats utmed landsvägen väster om kyrkan under 1800-talets slut. I anslutning till den av granhäck omgärdade Västra kyrkogården har en minneslund med ängskaraktär anlagts år 2002.

Den medeltida kyrkobyggnaden är av sten och putsad vit. Den består av ett långhus med ett smalare och lägre rakslutet kor i öster och sakristia i norr med separat ingång. Vapenhuset i väster har en utbyggnad för toalett och väntrum i norr. Ingången ligger på vapenhusets västfasad. Vapenhuset är återstoden av ett tidigare medeltida torn. Taken täcks av svartmålad falsad kopparplåt och långhusets sadeltak kröns av två förgyllda kors i öster och väster. Gavel- och takfotsfriser med profilering är målade grå. På södra fasaden finns fyra stora rundbågiga fönster och på norra fasaden två fönster. Fönsterbågarna är röd-brunmålade.

Koret och det för sin tillkomsttid ovanligt rymliga långhuset och vapenhuset uppfördes under 1100- eller 1200-talet. Långhusets murar är 1,5 meter tjocka och vapenhusets 2,5 meter, vilket vittnar om den äldre funktionen av västtorn. Undersökningar av murverket indikerar att långhus, kor och torn är uppförda samtidigt. Den medeltida kyrkan hade ingångar dels på korets södra sida, dels på långhusets sydsida nära västgaveln. Kordörren är markerad i putsen utvändigt. Sakristian uppfördes omkring 1505, enligt en dendrokronologisk datering av takstolen. Utgrävningen i kyrkan 1984 indikerade också att sakristians murar inte är uppförda samtidigt med koret.

Tornets överdel rasade enligt arkivaliska uppgifter 1722. Vid ombyggnaden av kyrkan 1768 under ledning av Pehr Olofsson i Dillne, fick återstoden av tornet sin nuvarande utformning som vapenhus. Då flyttades kyrkans ingång från södra långhusväggen till vapenhusets västfasad och långhusets stora fönster togs upp. Exteriören har sedan dess behållit sin huvudsakliga form, medan interiörens karaktär har förändrats flera gånger. Tillbyggnader för toalett tillkom 1970 väster om sakristian och 1984 norr om vapenhuset. Takfotslisterna byttes likaså 1984.

FÖRSAMLING 1995 - FRÖSÖ

BEFOLKNINGSTAL - 1805: 798, 1900: 2472, 1995: 10726

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Medeltida socken. Före 1350 hade socknen en annexförsamling, som antagits ha varit Västerhus, vilken före detta år skulle ha införlivats med Frösö. (Enligt en annan uppfattning utgjordes annexförsamlingen av Kyrkås; jfr Almqvist 1984, s. 10f.)

LÄGE OCH OMGIVNING - Frösö socken omfattar inte bara ön, utan även ett stycke fastland på Storsjöns södra sida. Frösö kyrka ligger högt i odlingslandskapet som tillsammans med bebyggelsen och miljön runt kyrkan utgör en del av Storsjöbygdens riksintresseområde. Klockstapeln sydost om kyrkan uppfördes 1754 av Pehr Olofsson i Dillne. Kyrkplatsen har en nyckelfunktion för kunskapen om kultplatskontinuitet och kristnande i Jämtland. Här står bl.a. den runsten som berättar om Östman, som "lät kristna Jämtland". Här har också legat tingsplats och kungsgård. I kyrkans omedelbara närhet ligger talrika gravhögar från järnåldern. Kyrkan är sannolikt uppförd på en förkristen offerplats. Rester av en sådan, som bör ha varit i bruk till omkring år 1000 har grävts ut under koret. Genom Östersunds expansion under 1900-talet upptas öns östligaste del idag av stadsbebyggelse. I stadsdelen Hornsberg uppfördes 1965 en kyrka i rött tegel efter ritningar av arkitekten Yngve Tegnér.

RASERAD KYRKA / RUIN -

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - Kyrkan är av sten och består av långhus, smalare och lägre rakslutet kor i öster med sakristia i norr samt vapenhus i väster, med utbyggnad för väntrum m.m. i norr. Vapenhuset är återstoden av ett tidigare torn. Koret samt det för sin tillkomsttid ovanligt rymliga långhuset och det tidigare västtornet uppfördes under 1100- eller 1200-talet, den inbördes kronologin har dock inte kunnat fastställas. Kyrkan hade ingång dels på korets södra sida, vars omfattning ännu är bevarad, och dels på långhusets sydsida, nära västgaveln. Sakristian uppfördes omkring 1505, enligt datering av takstolen. Tornets överdel rasade 1722. Kyrkan restaurerades 1768 under ledning av Pehr Olofsson i Dillne, varvid återstoden av tornet fick sin nuvarande utformning som vapenhus, ingången flyttades från söder till väster och långhusets stora fönster togs upp. Exteriören har sedan dess behållit sin huvudsakliga form, medan interiörens karaktär förändrats flera gånger. Tillbyggnader för toalett, väntrum m.m. tillkom 1970 väster om sakristian och 1984 norr om vapenhuset.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kyrkan täcks utvändigt av sadeltak, som är valmat över vapenhuset. Murarna är vitputsade, fönstren stora och rundvälvda. Ingång i väster genom vapenhuset. Kyrkorummet täcks av tunnvalv av trä med kraftiga profilerade taklister. Kraftfulla pilastrar markerar den rundvälvda triumfbågen. Vid en omfattande restaurering 1885-86 avlägsnades kyrkorummets äldre inredning. 1898 brann kyrkan, varefter endast yttermurarna stod kvar. Den återinvigdes 1900 efter att ha återställts efter förslag av Gustaf Hermansson. 1929-30 restaurerades kyrkan efter ritningar av Sven Brandel och Anders Roland med målsättning att återskapa kyrkans 1700-talskaraktär Ett tidigare tredingstak ersattes då av nuvarande trätunnvalv. Altaruppsatsen, anskaffad 1708, kan tillskrivas Daniel Kortz från Stockholm. Predikstolen tillverkades av Johan Edler d.ä. 1781. På korets sydvägg finns målningsrester från 1610. Den slutna bänkinredningen, som delvis innefattar äldre bänkdörrar med plattskärningsdekor, tillkom 1929-30, då också västläktarens barriär försågs med en äldre läktares målade fält från 1600-talet. I samband med en restaurering 1984 försågs innertaket över koret med en takmålning av målarmästare Per Halvarsson.