Umeå stads kyrka

Exteriören är variationsrik med nygotikens formelement; spetsbågar, strävpelare, cirkulära och spetsbågiga fönster, vimperger, blinderingar i form av trepass samt prydnadsgavlar som bryter takfoten och kröns med torn och fialer. De månghörniga fyra trapptornen och sakristian med pendang är additivt tillagda till kyrkan och bidrar ytterligare till formrikedomen. Kyrkan täcks av ett brant sadeltak av kopparplåt.
Kyrkans yttre karaktär är i stort sett bevarad sedan byggnadstiden. På grund av problem med sättningar i marken, bristfällig takavvattning och för tiden låg kvalitet på teglet har dock återkommande plåt-, tegel- och foglagningar behövt utföras. En stor restaurering genomfördes 20042006, när bl.a. tegelfasaderna restaurerades, tornspirans konstruktion förstärktes och det galvaniserade plåttaket lades om till kopparplåt. Den största förändringen av kyrkans exteriör skedde 1984, genom tillbyggnaden av en låg men från älvssidan framträdande församlingsdel mot söder. Den kallas Martasalen.

Även kyrkans interiör är starkt präglad av den nygotiska stilen. Kyrkorummet är treskeppigt med ett brett mittskepp och smalare sidoskepp avdelade med knippepelare. De höga ribbvalven är uppbyggda som kryssvalv och stjärnvalv. Mot norr, väster och söder finns läktare av trä bakom raka läktarbarriärer indelade i speglar med mönster-sågningar. Kyrkorummet har genomgått ganska stora förändringar sedan byggnadstiden, men i huvudsak finns all fast inredning kvar, liksom armaturer, handtag, trycken och många andra originaldetaljer. Ursprungligen var bänkarna disponerade över hela mittskeppet med breda gångar i sidoskeppen. Tvärskeppets tvärställda bänkar sträckte sig ett par meter in i mittskeppet. Altaruppsatsen, altarringen och läktarbarriärerna var målade i matt brun färg och bänkarna i ekfärg. Valven var målade med omfattande schablonmåleri, liksom korets väggar upp till galleriet. Kyrkans golv var av trä.

Två större renoveringar har därefter genomförts, förutom ett antal mindre omfattande ändringar. Vid renoveringen 193738, under slottsarkitekt Knut Nordenskjöld, ändrades bänkarnas disposition till mittgång, korplanet förlängdes, kalkstensplattor lades in på golvet utom i bänkkvarteren, boaseringen av pärlspont längs väggarna togs bort och psalmnummertavlorna byttes ut. Störst förändring innebar dock kanske ommålningen, efter förslag av konstnären Yngve Lundström. Han var verksam som kyrkomålare i hela landet, ofta i samarbete med Nordenskjöld. Kyrkorummet, valven, läktarbarriärerna och bänkarna målades om i ljusare kulörer och valven fick nya muralmålningar. En uttalad målsättning var att bättre framhäva den gotiska arkitekturens himmelssträvande resning och de vackra valven, vilket den ursprungliga mörka färgsättningen ansågs ha hindrat. Nordenskjöld ritade även den nya dopfunten. Dopskulpturgruppen är snidad av David Wretling 1955, och bildar tillsammans med baldakinen ovanför en markerad dopplats i kyrkorummet, som en pendang till predikstolen. Den nygotiska orgelfasaden på västra läktaren ersattes 1962 i samband med att orgelverket byttes ut till en Grönlundorgel med barockkaraktär. Ytterligare en orgel, men med romantisk klang, tillkom på norra läktaren 2011. Även den är tillverkad av Grönlunds orgelbyggeri i Gammelstad.

Den andra större renoveringen genomfördes 19791984, i samband med tillbyggnaden av församlingsdel. Ändringarna utfördes efter förslag från arkitekten Rolf Bergh och konstnären Pär Andersson. Nu togs den västra ingången i bruk istället för den norra. I kyrkorummet flyttades altaret fram och en lillkyrka skapades i koret, tillgängliggjord med hk-ramp och med väggmålningar av Astrid Theselius. Altarringen delades, en ambo tilkom, liksom ett ytterligare altarbord som gör det möjligt att fira mässa versus populum. Vad som förändrade kyrkorummet mest påtagligt var dock ommålningen, som gav kyrkan 14 nya och mycket färgstarka kulörer. Detta har knappast stärkt kyrkans i övrigt relativt välbevarade 1890-talskaraktär utan är snarare ett kännetecken för sin tid och för Pär Anderssons individuella stil.