ABRAHAMSBERG

Abrahamsberg
Abrahamsberg är en smalhusstadsdel. Byggnadsbeståndet består av hyreshus som är placerade på höjderna väster om Stora Mossen. Husen är alla i gult tegel och tre våningar och grupperades i naturmarken så att stora delar av trädbeståndet kunde sparas.

Äldre historia och stadsplanering
Det gamla dragontorpet vid Gustav III:s väg beboddes vid 1800-talets mitt av Gustaf Abraham Pihl och hans familj, som fått ge sitt namn till både torpet och stadsdelen. Själva stugan är sannolikt från 1700-talet och den flyttades till sin nuvarande plats vid 1800-talets början. Den är därmed den enda äldre byggnaden i Abrahamsberg och har på senare år använts som raststuga och fritidshem. Marken hörde till Ulvsunda gods som staden köpte in redan 1904.

Under 1920- och 1930-talet hade villabebyggelsen växt fram i Västerort på de stora markområden som staden köpt in vid seklets början. I den bergiga skogsterräng, där Abrahamsberg planerades, var det lämpligare att bygga högre hus. Stadsplanen för hela området är signerad av Albert Lilienberg 1939. Till sin hjälp hade han Olof Holmberg. Flera detaljplaner upprättades för de olika delområdena under 1938 och 1939, för skoltomten 1941. Systerstadsdelen Åkeslund planerades samtidigt.

Stockholms stadsplanerare hade nu erfarenhet av de materialbesparande byggmetoder som använts under 1930-talet då hyreshus hade uppförts med väggar av bara en stens tjocklek med puts ut- och invändigt. Detta gav kalla bostäder och höga uppvärmningskostnader. För Abrahamsberg föreskrevs att fasaderna skulle vara av rödgult tegel av samma sort som i Medborgarhuset på Södermalm. Stadens avsikt var att framtvinga en högre kvalitet - det fordrades 1½-stens murar när man använde oputsad tegelfasad. Byggmästarna tvekade inför de ökade kostnaderna och byggstarten i området fördröjdes något, men villkoren accepterades till sist och husen byggdes med den dyrare men bättre stommen.

Utbyggnad
De flesta husen i Abrahamsberg tillkom under 1938 och 1939. Byggnadernas stil kan kallas funktionell klassicism. Det är ett traditionellt byggande där de gula tegelfasaderna och de röda tegeltaken skapar ett enhetligt intryck medan utformningen av fönster, balkongfronter och ytterportar ger variation.

Man planerade för en befolkning om 4 000 personer. Det var vid den tiden inte helt lätt att finna hyresgäster till nybyggda hus och i Abrahamsberg gjorde man särskilt reklam för lägenheternas höga standard. Större delen av bostäderna har två rum och kök eller mindre, men det byggdes också flera lägenheter om fem rum och kök eller mer. Detta medförde att stadsdelen fick en blandad befolkning av både arbetare och tjänstemän. Under de första decennierna bodde ett stort antal barn i området.

De smala husen har genomgående lägenheter, som är mycket ljusa och lättvädrade. De hade från början alla moderna faciliteter, dvs. centralvärme, badrum och kylskåp, ofta också sopnedkast. Många lägenheter har öppen spis, de flesta har balkong. Hiss saknas men det finns i regel tvättstuga och cykelrum i källaren och i några hus finns garage i någon del av bottenvåningen eller souterrängvåningen.

Nära till det mesta
Abrahamsberg nås idag lätt med tunnelbanan. De första åren fick man ta buss från Norra Bantorget och fr.o.m. 1944 spårvagnen - Ängbybanan - från Tegelbacken. Tunnelbanans Vällingbylinje invigdes 1952.

Inom området fanns allt vad man i vardagslag kunde behöva. Butiker fanns fördelade över hela området med en koncentration närmare tunnelbanestationen och vid Rörläggarvägen, där det bildas ett litet lokalt centrum. Skolan byggdes 1946 och är en typisk skola för sin tid, ritad av arkitekten Paul Hedqvist. Den har byggts till flera gånger, särskilt under 1960-talet då också gymnastiklokalerna tillkom.

De många bergknallarna med höga träd mellan husen har varit utmärkta tummelplatser för barnen och förlänar trakten en karaktär av riklig grönska. Det finns gott om smålekplatser mellan husen, bollplan och kälkbacke. I grönområdet i sydväst fanns från början en skidbacke.

Kompletteringsprogram för utbyggnad
Under 1980-talet spreds oro i området då stadens myndigheter planerade för nybebyggelse. Ett omfattande utredningsarbete skedde i samarbete med de boende, som i grupparbeten fick redovisa sina egna behov och presentera vad de fann positivt i området. Det visade sig att abrahamsbergsborna tyckte väldigt mycket om sin stadsdel och i stort sett inte ville ha någon förtätning alls, men gärna några hus med hiss. Det hela mynnade ut i ett program enligt vilket större delen av området fredades och ett fåtal platser markerades som lämpliga för en försiktig kompletteringsbebyggelse. Åren kring 1990 uppfördes här några byggnader i dagsaktuell stil men väl anpassade till områdets karaktär.

Abrahamsberg idag
Abrahamsberg kallades ofta "den gula staden" och denna karaktär består liksom grönskan som bara blivit rikligare. Husens ålder medför att de har genomgått en första renoveringsvåg. Då arkitekturen är sparsmakad blir förändringar lätt väl synliga, som t.ex. när man byter takteglet mot betongpannor, eller det gamla spensliga balkongräcket till grova moderna aluminiumprofiler. Sådant skedde på många ställen under 1970-talet.

Enstaka av de första hyresgästerna bor ännu kvar i Abrahamsberg. De flyttade in som unga småbarnsföräldrar och bor nu bra på samma yta som 1940 rymde en trebarnsfamilj. Idag bor omkring 3 000 personer i området och en generationsväxling pågår. Personer med behov av hiss har ibland kunnat erbjudas möjlighet att flytta till något av de nybyggda husen inom området. Det finns åter småbarn på lekplatserna, men ibland byggs sandlådan om till grillplats för boende av alla åldrar. Idag finns inte lika många butiker som förr, men det finns fortfarande både småbutiker och lokala hantverkare. Den första tunnelbanestationen, ritad av arkitekt Peter Celsing, har rivits och en ny byggdes 1999 för bättre tillgänglighet.

Texten är baserad på boken Stockholm utanför tullarna - Nittiosju stadsdelar i ytterstaden, Stockholms stadsmuseiförvaltning och Stockholmia förlag 2003. Författare till avsnittet är Britt Wisth.