ASPNÄS GÅRDSKYRKA

Kyrkan antas ha blivit uppförd på 1300-talet och tjänstgjorde från början som kapell till det befästa herresätet Aspenäs. Byggnaden var då oputsad, med fasader bestående av mönsterlagt rött, gult och svartsintrat tegel.
Efter en brand någon gång under 1500-talet sänktes väggarnas murkrön och ett nytt yttertak byggdes. 1595 fick kyrkorummet de målningar, som delvis bevarats till våra dagar. Då hade kyrkan genomgående välvda tak. Vid en restaurering 1638 gick de förlorade, frånsett i sakristian, sedan murarna sänkts med en meter. Samtidigt blev de spetsbågiga fönsteröppningarna delvis igenmurade och rektangulära fönsterbågar insattes. Ett tälttak med dagens utformning tillkom, krönt med en lökformig lanternin. Ytterväggarna slammades, troligen en följd av att tegelmurverket vid det laget blivit anfrätt av väder och vind.

Kyrkan fortsatte att användas för gudstjänster fram till 1796, omvandlades därefter till ekonomibyggnad och som sådan underhölls den alltmer bristfälligt. I protokoll från besiktning 1864 uppgavs den vara ytterst förfallen och berövad all inredning. Vissa reparationer följde, bl. a. tillkom ny takhuv 1895, men 1921 hade den åter förfallit och beskrevs som ruin.

Då hade dock en stark opinion vuxit för att rusta upp och ta tillvara den gamla gårdskyrkan. Ett första restaureringsprogram upprättades 1922 av arkitekt Erik Fant och 1928 inleddes arbetena med konservering av kyrkorummets kalkmålningar. Vid takomläggning 1940 reparerades sakristians bjälklag, kyrkspån lades på sakristia och vapenhusets tak, medan långhuset fick en mer provisorisk spåntäckning. 1946 dränerades byggnaden för att hejda pågående frostsprängning och murverken reparerades med handslaget tegel. En grundförstärkning gjordes 1955 och 1958 kunde den första gudstjänsten sedan 1796 hållas.

Aspnäs gårdskyrka ligger på en udde vid norra delen av sjön Tämnaren i norra Uppland. Kyrkan var helgad åt S:t Göran, och ännu på 1700- talet fanns en bild av helgonet kvar. Kyrkan består av rektangulärt långhus med rakslutet korparti, sakristia i norr och vapenhus i väster. Den vitputsade byggnaden är uppförd av rött tegel med dekorativa inslag av gult tegel. Såväl fönster som portaler är spetsbågiga och försedda med profilerat tegel. Långhuset täcks av ett spåntäckt tälttak, den höga åttakantiga takryttaren i kyrkans mitt är också spånklädd. Ingång till kyrkorummet sker via vapenhuset. Kyrkan uppfördes i början av 1300-talet som kapell till godset Aspnäs. Sakristia med kryssvalv och vapenhus är ursprungliga. Kyrkan hade under medeltiden ett högre tak, det är dock okänt om det var valv eller öppen takstol. Den nuvarande takhöjden tillkom troligen i slutet av 1500-talet. Takryttaren var under 1600-talet rikare utformad, vilket framgår av Erik Dahlberghs avbildning av Aspnäs. Den nuvarande koniska huven tillkom 1895. 1922 upprättade arkitekten Erik Fant ett restaureringsförslag. Byggnaden hade då under lång tid fått förfalla, och bl.a. använts till fårhus och potatiskällare. Det skulle dock dröja till 1962 innan den omfattande restaureringen, under slottsarkitekten Ragnar Jonssons ledning, kunde avslutas. Kyrkans exteriör bevarar i stort sett utseendet från 1300-talet. Ursprungligen var dock murverket synligt. Interiören präglas främst av restaureringen på 60-talet. Vid denna konserverades även de delvis fragmentariska väggmålningarna från 1595.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Kyrkan antas ha blivit uppförd på 1300-talet och tjänstgjorde från början som kapell till det befästa herresätet Aspenäs. Byggnaden var då oputsad, med fasader bestående av mönsterlagt rött, gult och svartsintrat tegel.
Efter en brand någon gång under 1500-talet sänktes väggarnas murkrön och ett nytt yttertak byggdes. 1595 fick kyrkorummet de målningar, som delvis bevarats till våra dagar. Då hade kyrkan genomgående välvda tak. Vid en restaurering 1638 gick de förlorade, frånsett i sakristian, sedan murarna sänkts med en meter. Samtidigt blev de spetsbågiga fönsteröppningarna delvis igenmurade och rektangulära fönsterbågar insattes. Ett tälttak med dagens utformning tillkom, krönt med en lökformig lanternin. Ytterväggarna slammades, troligen en följd av att tegelmurverket vid det laget blivit anfrätt av väder och vind.

Kyrkan fortsatte att användas för gudstjänster fram till 1796, omvandlades därefter till ekonomibyggnad och som sådan underhölls den alltmer bristfälligt. I protokoll från besiktning 1864 uppgavs den vara ytterst förfallen och berövad all inredning. Vissa reparationer följde, bl. a. tillkom ny takhuv 1895, men 1921 hade den åter förfallit och beskrevs som ruin.

Då hade dock en stark opinion vuxit för att rusta upp och ta tillvara den gamla gårdskyrkan. Ett första restaureringsprogram upprättades 1922 av arkitekt Erik Fant och 1928 inleddes arbetena med konservering av kyrkorummets kalkmålningar. Vid takomläggning 1940 reparerades sakristians bjälklag, kyrkspån lades på sakristia och vapenhusets tak, medan långhuset fick en mer provisorisk spåntäckning. 1946 dränerades byggnaden för att hejda pågående frostsprängning och murverken reparerades med handslaget tegel. En grundförstärkning gjordes 1955 och 1958 kunde den första gudstjänsten sedan 1796 hållas.