Stora sköndal, svenska Diakonisällskapet

Stora Sköndal är ett mycket stort område norr om Drevviken som ägs och drivs av Stiftelsen Stora Sköndal – f.d. Svenska Diakonisällskapet. I ett mycket naturskönt Sörmlandslandskap har successiva årsringar av verksamhetsbebyggelse och bostäder under hela 1900-talet och in på 2000-talet kompletterat de bevarade äldre husen från gården Stora Sköndal.

Den grundläggande karaktären är ”parkliknande”. Områdets grönska är påfallande, framförallt under sommarhalvåret. Stora Sköndal präglas på många sätt av sin öppenhet. Kring husen finns endast undantagsvis häckar, staket eller andra avdelande inslag. Planterade buskar, fruktträd o.s.v. är generellt sett låga och inte särskilt iögonenfallande.

Marken i den södra delen av området sluttar mestadels mot söder. Här finns öppna gräsytor som erbjuder vidsträckt utsikt, men också två skogsbeklädda uddar som skjuter ut i Drevviken. I söder finns en handfull äldre hus från det tidiga 1900-talet eller tidigare, men även ett friluftsbad från 1960-talet, liksom enstaka driftsbyggnader och bostäder.

Den centrala delen av området har en mer småbruten terräng; med flacka dalstråk och några trädbevuxna bergsknallar, t.ex. runtom kyrkan. Mestadels är landskapet öppet – med stora gräsytor och växtlighet framförallt i form av ekar och tallar och andra träd. Här och var finns partier med berg i dagen. Bebyggelsen tätnar och här samsas större byggnader för vård och utbildning med villor, radhus och flerbostadshus, mestadels från 1950- och 60-talen.

Den nordligaste delen av området; Skogsbyn, präglas som namnet antyder av ett kuperat och höglänt landskap med glest utsparad naturvuxen skog, mestadels tallar – men också med stora gräsytor kring bebyggelsen. Här finns ett stort och enhetligt område med låga 1960-talsvillor, placerade i intima grupper kring vändplatser.

Det finmaskiga nätet av vägar – alla med namn som anknyter till gestalter i Diakonisällskapets historia – består generellt sett av ganska smala asfalterade körvägar, på många ställen kompletterade med separata helt bilfria gångstråk. Vid husen finns ofta mindre parkeringsplatser anlagda. På många håll i områdets centrala delar är de medvetet formade stödmurarna, anlagda små parkerna och uteplatserna ett viktigt inslag. Material och utförande är tidstypiskt och ofta gediget – betong, tegel eller natursten i murar och gångar, smidesräcken vid trappor. De insynsskydd för bostadshusens uteplatser som har tillkommit på senare år har en diskret och enhetlig gestaltning.

Fyra av byggnaderna på Stora Sköndal har i kraft av sin ålder, sin viktiga funktion, sin arkitektur eller sin intressanta byggteknik synnerligen stora kulturhistoriska värden som motsvarar fordringarna för byggnadsminnen i kulturminneslagen (= blått på den kulturhistoriska klassificeringskartan). Detta gäller huvudbyggnaden från 1600-talet (hus 1), kyrkan och gravkapellet (hus 1 och 202) och det gäller torkladan nere vid Drevviken (hus 158)

Många av husen på Stora Sköndal har särskilda kulturhistoriska värden (= grönt på den kulturhistoriska klassificeringskartan). Detta gäller såväl enstaka och gruppbyggda bostadshus som verksamhetsbyggnader av olika slag.

De hus på Stora Sköndal som har positiv betydelse för stadsbilden och/eller av visst kulturhistoriskt värde (= gult på den kulturhistoriska klassificeringskartan) är till övervägande del byggnader som har genomgått förändringar som inte överensstämmer med ursprunglig utformning

Bakgrund
Gravfält från järnålder och vikingatid vittnar om att trakten kring Stora Sköndal har varit bebodd länge. Namnet Sköndal började användas på 1600-talet, tidigare kallades platsen Sjunda – sannolikt en sammandragning av Sjöända, en hänsyftning på läget vid Drevvikens norra sida. Huvudbyggnaden vid Sköndal uppfördes i slutet av 1600-talet, troligen av Claes Henric Grönhagen. Det var ett av de många storgods som bildades under 1600-talet i Södermanland. Från 1600-till 1800-tal hade gården en rad olika ägare – på 1800-talet bland andra häradshövding Johan Stridbeck och senare greve Gustaf Adolf Sparre. På 1830-talet såldes norra delarna av godsets mark till gården Tallkrogen – det är därefter som benämningen Stora Sköndal börjar användas. Under denna period tillkom en rad olika byggnader – bl.a. en flygel, ett magasin, ett boningshus, flera uthus och lador samt ett orangeri. Dessa byggnader har rivits i omgångar under 1900-talet så att det 2008 bara återstår några äldre byggnader. Ett hundratal meter norr om huvudbyggnaden ligger den f.d. trädgårdsmästarebostaden från 1700-talet, och längst i söder på en Lövudden i Drevviken ligger en torklada för tvätt med ställbara panelväggar samt en f.d. tvättstugebyggnad; sannolikt från 1800-talets andra hälft samt från 1900-talets början. Tvättanläggningen uppfördes för att betjäna gårdens och omkringliggande hushålls behov, och fungerade även under Svenska Diakonisällskapets första årtionden i området.

Svenska Diakonisällskapet och dess verksamhet
År 1905 inköptes området av Svenska Diakonisällskapet, vilket hade bildats 1898 i Gävle. Målet var att utbilda män till diakoner för tjänst i Svenska kyrkans församlingar och för att hjälpa fattiga människor. Sällskapet flyttade 1906 diakoniskolan och sin nystartade epileptikervård till Stora Sköndal. Diakonisällskapet satte därefter sin prägel på området, med en livlig byggverksamhet och successiva årsringar av verksamhetsbebyggelse och bostäder.

Vid sidan av diakonutbildningen var epileptikervården länge central, när denna var som störst omfattade den omkring 250 patienter som ofta vistades på Sköndal under stora delar av sina liv. Verksamheten kompletterades med arbetsterapi, park- och jordbruksarbete, möbelstoppning, snickeri, vävning och sjukgymnastik. Under lång tid drev Stora Sköndal dessutom skyddade verkstäder för funktionshindrade vilket ledde till att handikappbadet anlades 1961- 62. De stora vårdanstalterna avvecklades successivt under 1970-talet. Det som till stora delar präglar Stora Sköndal på 2000-talet – äldreboende och åldringsvård – växte fram under 1950- och 60-talen. Tanken var att man på Sköndal skulle kunna få åldras i ett eget boende, flytta till ålderdomshem och därefter till sjukhem inom samma område.

Diakonisällskapets utbildning omorganiserades efter andra världskriget. Utbildningen förlängdes och delades upp i en församlingslinje och en socionomlinje. Nu öppnades dörrarna för kvinnliga elever. 1959 startades en kyrkomusikerutbildning. Diakonisällskapet blev 1981 Stiftelsen Stora Sköndal och på 2000-talet inleddes ett samarbete med Ersta diakonisällskap. Idag drivs en gemensam högskola på Stora Sköndal; Campus Sköndal. Högskolan har en stor uppdragsutbildningsenhet, och forskning bedrivs bl.a. inom områdena det civila samhället och vård i livets slutskede.

Idag inrymmer området 320 platser för äldreomsorg samt seniorboende för 250 hushåll.
Ersta Sköndal högskola har 1000 studenter. Stiftelsen har ca 500 anställda.

Diakonisällskapets bebyggelse
Från 1906 har Diakonisällskapet disponerat gårdens gamla huvudbyggnad – har fanns länge
kontor, matsal, bostäder och kök m.m. Idag inrymmer huset kontor och representationslokaler.

Av de byggnader som sällskapet uppförde direkt efter Diakonisällskapets övertagande kvarstår år 2008 några f.d. bostadshus; villa Kullen nere vid Drevviken, Villa Solbacken och Villa Tubo nära kyrkan (hus 159, 84 och 167). Kyrkan stod klar 1929, efter ritningar av Hakon Ahlberg. Områdets vackra begravningsplats invigdes 1909 och det försågs några år senare med ett litet kapell. I den östra delen av området uppfördes Bergahemmet och Normansgården, i första hand för epileptikervård (hus 147 – 149). Många av dessa tidiga byggnader tillkom på så sätt att medarbetare vid Diakonisällskapet uppförde egna bostäder i vilka de levde i återstoden av sina liv, varefter husen överläts till Stora Sköndal. Andra bekostades av donationer och gåvor. Flera hus från denna epok – bl.a. ett epileptikerhem i det tidiga 1900-talets villastil nära huvudbyggnaden – är idag rivna.

Efter andra världskriget tog en omfattande byggnadsverksamhet sin början som kom att fortsätta in på 1960-talet. Diakonisällskapets huvudarkitekt under perioden var Tor Boije, vilken ritade en rad byggnader för vård och utbildning; såsom bl.a. elevhemmet Botvidsgården, Kyrkbyns gästhem, Stefansgården och Kliniken (hus 161, 162, 163 och 146). Boije var också huvudarkitekt för den stora gruppen av villor, parhus och radhus som tillkom i den så kallade ”Kyrkbyn”, på ömse sidor om Nils Lövgrens väg. Boijes hus är generellt sett uppförda i en mycket tidstypisk stil med brutna tak, putsade fasader och med fint arbetade detaljer bl.a. kring entréer.

Under 1950- och 60-talet tillkom även en hel del bebyggelse av typhuskaraktär, både verksamhetsbebyggelse och bostadshus. Efterkrigstidens strävan efter att använda nya byggnadsmaterial avspeglar sig i gruppen av parhus och radhus med fasader i räfflad aluminiumplåt vid Bertel Andréns väg. Det moderna byggnadsmaterialet kompletteras med en tidstypisk färgsättning i olika ljusa pastellnyanser.

Efter en öppen arkitekttävling som vanns av Gösta Åbergh invigdes 1966 ”Skogsbyn” i den norra delen av området. Här uppfördes ett stort gästhem med sjukhem och samlings- och matsalar (hus 104 och 110), ett par radhus (hus 101 och 105), men framförallt ett 100-tal fristående villor för äldre i det öppna och kuperade skogslandskapet kring Thorsten Levenstams väg.

Under 1990-talet förtätades Skogsbyn med villor. 1992 fick kyrkan sitt vidbyggda församlingshem, ritat av S-O Larsson, elev till kyrkans arkitekt Hakon Ahlberg. Under 2000-talet har flerbostadshus tillkommit vid Nils Lövgrens väg. Flera av skol- och vårdbyggnaderna har byggts till, och ett par helt nya har tillkommit i områdets sydöstra del.

Källor
Stiftelsen Stora Sköndals hemsida: www.sssd.se
Stiftelsen Stora Sköndal, odaterad broschyr
Stockholms Byggnadsnämnd Arkiv
Stockholms Stadsmuseum, arkivet Torp och gårdar
Svenska Diakonianstalten 1893 – 1923. Minnesskrift. Stockholm 1923