Allmän karaktär
Kyrkogårdens form bestäms av platån. Planen är närmast rektangulär
men skärs i nordväst av Dunkehallaåns ravin. Kyrkogården består
av strikt rätvinkliga rektangulära gravkvarter, numrerade 1-30. De
allra västligaste kvarteren har dock en något oregelbunden form
p.g.a. terrängen. Kvarter 3 och 4 är klart avskilda på en lägre liggande
avsats längs Dunkehallaravinen. Gravkapellet ligger i kyrkogårdens
sydvästra del med koret åt väster. I samma del är även huvudentrén,
fl ankerad av kyrkogårdsexpedition i väster och bårhus samt materialgård
i öster. Söder om kapellet ligger en minneslund.
Omgärdning
Kyrkogårdens omgärdning är av skiftande karaktär. I öster är en låg
idegranshäck. I norr och söder sträcker sig ett Gunnebostaket på
järnstolpar. Längs branten ned mot kvarter 3 och 4 löper ett staket
av svartmålade järnrör på trästolpar. Nämnda kvarter avgränsas i
nordväst av en snöbärshäck.
Ingångar
Kyrkogården har två ingångar. Huvudentrén i sydväst är framhävd
genom ett murparti med kvastad vit puts. Muren är avtrappad
och avtäckt med tvåkupiga lertegel med enkelt fall. Själva ingången
befi nner sig i mitten av en halvrundel och fl ankeras av två putsade
grindstolpar med koppartäckta tälttak och klot. Grindarna är avhängda.
I östra änden av en av kyrkogårdens axlar är en öppning i
häcken med kalkstenstrappa och smidesräcken.
Vegetation
Någon egentlig trädkrans har ej kyrkogården. Utanför östra sidan
växer en rad av äldre almar och längs kvarter 3 och 4 en rad med
äldre lindar. Inom kyrkogården fi nns däremot fl era rumsbildande
trädrader. Läns de begränsande gångarna i norr och öster sträcker
sig en rad med äldre lönnar. Ut från kapellet sträcker sig åt öster
en lönnallé och en föryngrad rad av lönnar delar kyrkogården i en
nordlig och en sydlig del. Längs vägen från entrén reser sig ett antal
cypresser, vars förekomst i anslutning till fl era gravar även spelar
en stor roll för kyrkogårdens intryck. Vidare fi nns en stor mängd
enstaka träd och buskar eller grupper av dylika som lämpligen redogörs
för i samband med kvartersbeskrivningarna. Dock kan här
nämnas en stor gammal ek som växer i skärningspunkten av två
axlar, nästan i mitten av kyrkogården.
Gångsystem
Kyrkogården har ett strikt rätvinkligt rutnät av gångar, som defi -
nierar kvarteren. Dessa är uteslutande asfalterade. I grova drag är
det tre nord-sydliga axlar och sex öst-västliga, varav gången mot
kapellet som nämnt är framhävd av en allé. Den avslutande axeln
längs östra sidan är särskilt bred. Inom den norra hälftens kvarter
fi nns i varierande utsträckning bevarade små tvärgående grusgångar
mellan gravraderna. Öster och norr om gravkapellet är en öppen
yta, i norr med en mindre rabatt. Till denna ansluter från huvudentrén
en körbar väg.
Gravvårdstyper
Kyrkogårdens gravvårdar speglar gravkonstens utveckling under
1900-talet, från de första decenniernas framhävande av individen
genom påkostade monument till efterkrigstidens kollektiva anda
med mer anonyma vårdar. Under hela 1900-talet har granit varit
det i särklass vanligaste materialet för vårdar, inte sällan framställda
på de lokala stenhuggerierna, exempelvis C J Larssons (vars egna
vård står i kvarter 22) och C A Nystrand & son. De äldsta vårdarna
är resliga typer, vanligen i form av bautastenar eller obelisker, vissa
når upp till tre meters höjd. Med mellankrigstidens bestämmelser
om maximihöjd så blev vårdarna istället låga och breda. Formspråket
var ännu kraftfullt. Ett viktigt drag i gravutformningen var
grusbädden och dess inramning. Ramverket är vanligen en huggen
stenram, men även järnsstaket och låga häckar förekommer. Många
av gjutjärnsstaketen är tillverkade av Jönköpings mekaniska verkstad.
Närmare hälften av grusbäddarna är idag borttagna. Under
1930- och 40-talen blev en ny gravvårdstyp vanligare och senare
allenarådande under efterkrigstiden. Denna är av ganska modesta
mått och har en enkel rektangulär form, bland de äldre gärna prydd
med klassiserande detaljer som pilastrar och tempelgavel, senare allt
stramare. Under senare år kan man märka en viss ökad individualism
i gravvårdsutformningen, men måtten är ännu småskaliga.
Beskrivning av enskilda kvarter
Kvarter 1,2 och 7-25
Allmän karaktär
Dessa kvarter upptager den största delen av kyrkogårdens yta. Alla
har de en rätvinklig plan, med undantag för de västligaste kvarteren,
vilka är något oregelbundna. Den inre strukturen är identisk med
nord-sydliga rader av vårdar, som regel med ryggen mot varann.
Ursprungligen har alla raderna skiljts åt av smala grusgångar. Dessa
återstår bara i varierande utsträckning i fem kvarter, i störst utsträck-
ning i kvarter 9 och 12 i nordost samt 10 i nordväst. I de sydöstra
kvarteren är de gångar som bevarats asfalterade. Övriga gångar är
gräsbesådda. Bruket av rygghäckar av tuja i raderna är sporadiskt
och kan inte sägas känneteckna något kvarter. Större betydelse har
olika planteringar av barrväxter och träd i anslutning till vissa gravar.
Särskilt bruket av sorgeträd och parvisa resliga cypresser betyder
mycket för intrycket av hela kyrkogården. I nordväst, sydväst och
väster växer grupper av olika barrträd, bl.a. idegranar. Längs tre av
de stora axlarna växer rader av lönnar och i kapellaxeln en allé.
Gravvårdstyper
Även om gravvårdsbeståndet är blandat med representanter från
hela 1900-talet så är det de stora familjegravarna från sent 1800-tal
till mitten av 1900-talet som klart dominerar intrycket. Ungefär
hälften av dessa har bevarad grusbädd, vilket sannolikt de fl esta
ursprungligen haft. Vårdarna från tiden kring sekelskiftet är högresta
med bautasten och obelisk som de vanligaste formerna, följt
av kors på sockel. Några har ett mer individuellt formspråk som
exempelvis den resta hällen med trappgavel från 1902 på friherre
Staël von Holsteins familjegrav liksom ett antal vårdar med rosreliefer
i utpräglad jugend. Mest särpräglad är nog ändå den naturliga
stenformationen på bruksdisponent C A Wennbergs grav. En
handfull av tidens vårdar är av hela tre meters höjd och speglar
den dödes position i livet. En viss koncentration av resliga vårdar
kan skönjas till ytorna mot den avslutande nord-sydliga gången i
öster. Med mellankrigstiden infördes generellt nya bestämmelser
om maximihöjd på vårdar, varför dessa istället visade sin pondus på
bredden. Denna nya vårdtyp, som är rikligt företrädd (särskilt i de
västra kvarteren), är oftast intimt samkomponerad med grusbädd
och omgivande stenram. Även bland dessa finns mer individuellt
och konstnärligt utformade exempel, som Johansson-Dahrska familjegraven
i kalksten med fl ankerande änglar och lockhäll eller
den rikt skulpterade vården i svart granit över direktör Weimer. En
motpol till sekelskiftets högresta vårdar är den typ där inskriptionen
är anbringad direkt på stenramen. Denna typ levde vidare länge
vid sidan av den andra lägre typen, ända fram till 1900-talets mitt.
Ytterligare en typ är den liggande hällen. En särpräglad version av
denna är kalkstensvården över möbelfabrikör J A Lindskog. Det
vanligaste materialet är annars granit, tuktad eller polerad. Det
konstnärliga nyskapandet inom gravkonsten kring 1930 representeras
genom en handfull vårdar, inspirerade av nyklassicismens
strama typer. Det rör sig om några liggande hällar och några resta,
de fl esta i kalksten. Ursprungligen har större delen av ovan nämnda
vårdtyper haft grusbädd. I fl era fall har grusbäddar återanvänts i vår
tid. På många gravar är grusytan dekorativt mönsterkrattad. Bland
de grusbäddar som fi nns kvar är den vanligaste omgärdningen en
stenram, följt av låga häckar av buxbom eller måbär (i kvarter 7
fi nns en rad med enbart buxbomshäckar). 18 gravar omges av staket
i smide eller gjutjärn. Kyrkogårdens till ytan största grav, den Sandwallska,
omges av familjeföretagets egentillverkade staket. Ytterligare
fem gravar omges av kätting på pollare av granit eller gjutjärn. En
av dessa rymmer en liten gravkulle istället för grusbädd, på vilken
kyrkogårdens högsta bautasten är rest. Till detta fornnordiska tema
ansluter två andra vårdar med djurornamentik och runslingor. Den
ena är liksom bautastenen rest av frimurarbröder. Ett tjugotal par av
resliga cypresser och en handfull sorgeträd i form av bl.a. hängaskar
är knutna till olika gravar.
Det är bland de påkostade familjegravarna från tiden fram till ca
1950 som vi fi nner många av Jönköpings stora män. Titlarna be
rättar om disponenter, fabrikörer, hovrättspresidenter, pastorer och
läkare m.m. Till de mer kända personerna kan man räkna förutom
nämnde Wennberg även Alexander Lagerman, båda centralfi gurer
inom tändsticksindustrin. På dennes grav står en polerad graniturna
med omgivande staket, alldeles vid gravkapellet. Övriga titlar speglar
olika yrkesroller och uppvisar en väldig vidd, från exempelvis
gasverkseldare och kontorist till kronofogde och förstelantmätare.
Ett par vårdar med titlar kopplade till spårvägen minner om en nu
försvunnen företeelse i staden. Bruket av yrkestitlar har följt med in
i vår tid, om än avmattat och nästan försvunnet under 1970- och
80-talen. Familjegravar var vanligt långt in på 1960-talet.
Inslaget av enklare moderna vårdar är relativt stort, framför allt i
nordvästra kvarteren. Det rör sig främst om den vanliga vårdtyp
som växte fram under 1930- och 40-talen. Den låga, rektangulära
vården, ibland med klassiserande formspråk. Flera av de äldre kan
kopplas till familjegravar och har grusbädd. Vid sidan av denna
vårdtyp fi nns även liggande och resta hällar, om än med samma
modesta mått. Enstaka vårdar har en mer individuell utformning,
bl.a. en med en porträttmedaljong i koppar. Kopparreliefer återfi nns
även på ett par av de äldre vårdarna.
Kvarter 3-4
Allmän karaktär
Kvarteren 3 och 4 är tydligt avskilda från övriga kyrkogården genom
sitt läge på en lägre liggande avsats. Dessutom är de tillkomna
först 1920. Kvarteren upptages av raka, tvärställda gravrader med
rygghäckar av tuja. De skiljs åt av en yta med betongplattor och
plats för sopställ och redskap bakom grått trästaket (vanlig modell
på kyrkogården). Tre sorgeträd i form av hängalmar är oregelbundet
placerade. Från det högre liggande kvarter 2 i sydväst löper en
asfalterad väg, kantad av ett smidesräcke.
Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet utgörs uteslutande av låga vårdtyper från mellan-
och efterkrigstiden. De är glest stående och fl era vårdar utan
innehavare har nyligen avlägsnats. Flera av de äldre är familjegravar
och ett fåtal har haft grusbädd som avlägsnats i sen tid. Detta syns
bl.a. på de låga breda vårdar som nu upplevs som stympade. Materialet
är som regel granit. Ett fåtal vårdar bär titlar: bildhuggare,
kamrer, lokförare, kvarnägare, gälbgjutare och målaremästare.
Kvarter 5-6
Allmän karaktär
Kvarter 5-6 utgör en smal remsa längs kyrkogårdens norra sida.
De båda kvarteren består av korta nord-sydliga gravrader med
rygghäckar av idegran. Vårdarna är vända åt väster respektive öster.
Ursprungligen var det ett område för allmänna linjen, men dagens
karaktär är helt sentida.
Gravvårdstyper
Gravvårdarna är med ett undantag från 1980-2006. Den enda vård
som minner om ett äldre skede är en liten sten från 1926, kanske
en rest av allmänna linjen. Vår tids vårdar är av en ganska ensartad
storlek. De är alla högre än breda, men av en påtagligt låg höjd.
Formspråket är enhetligt, även om man kan se en större individualism
bland de yngre vårdarna i kvarter 6 med bl.a. två träkors och en
vård med emaljerade fotografi er. Materialet är annars granit, även
den mer uppseendeväckande behandlad i kvarter 6. Det är också
där man fi nner det återupptagna bruket med yrkestitlar: överläkare,
rektor, dövtolk, droskägare, kolportör, missionär, sjuksköterska och
tandläkare.
Kvarter 26-28
Allmän karaktär
Kvarteren består av tre dubbla och en enkel öst-västlig rad, alla i
linje med varann och med rygghäckar av tuja. Den enkla raden i
söder kantas av en mängd olika barrväxter i form av låga buskar
och resligare cypresser. Längs raderna växer enstaka björkar. Längst
i öster reser sig en cypress och en mindre lönn.
Gravvårdstyper
Vårdarna utgörs av efterkrigstidens vanliga typer med rektangulär
form. Storleken är ganska enhetlig, även om variation förekommer,
bl.a. genom att ett antal vårdar är något högre än breda. I ett fall rör
det sig om en liggande kalkstenshäll. Många av de äldre vårdarna
uppvisar starkt klassiserande former och besitter i en del fall ett
konstnärligt värde. De senare vårdarna är stramare. Bland de äldre
är svart granit vanligt, för att senare bli mindre populärt. Titlar är
vanligt förekommande på vårdarna fram till mitten av 1960-talet.
Främst rör det sig om yrkestitlar som styckjunkare, trädgårdsmästare,
maskinmästare, spårvagnsreparatör m.m. Ett par vårdar har
frikyrklig koppling. En bär referens till Missionsförbundets sångbok
(Sv. Mfb.) och en vård är rest 1955 över en kvinnlig missionär i
Sydafrika från svenska alliansmissionen. Den sydligaste raden består
av enhetliga små vårdar från 1985 till idag. De har alla formen av
resta hällar. Som regel saknar dessa titlar. I denna rad återfi nns tre
små gravvårdar från 1917, vilka indikerar en äldre allmän linje med
gratisgravar. För detta talar även den stora lucka i öster som en av
de karaktäristiska vårdarna står i.
Kvarter 29-30
Allmän karaktär
De båda kvarteren längs östra sidan av kyrkogården utgör de mest
statusladdade, med hela stadsbilden som fond. De utgörs av en
enkel gravrad vänd mot gången i väster, där det växer en rad av
äldre lönnar.
Gravvårdstyper
Kvarteren består nästan uteslutande av stora familjegravar från förra
sekelskiftet i påkostat utförande. Alla har grusbädd med stor variation
i inramning och vårdar. Gruset är som regel mönsterkrattat
och ger därmed en extra dimension åt upplevelsen. I vanlig ordning
utgörs en väsentlig del av vårdarna av obelisker och bautastenar, men
även mer individuella exempel fi nns. C A Lindstams familjegrav
från 1930 har ett barockinspirerat gavelparti av svarta granitkvadrar
med rundbågsnisch och tempelgavel. En reslig vård från 1933 med
kolonner och tempelgavel visar på den inspiration man vid tiden
hämtade från nyklassicismens gravvårdar. På ett par gravar ligger
kraftiga lockhällar. Gravinhägnader fi nns av många slag, vissa med
ett särskilt högt konstnärligt värde. En grav från 1912 omges av ett
smidesstaket i utpräglad wienerjugend mellan stolpar av ljus granit.
Ytterligare tre gravar omges av smidesstaket. Fyra gravar omges av
kättingar på pollare av granit eller gjutjärn. En av dessa har en påkostad
nygotisk grind i gjutjärn. I ett par fall omges graven helt eller
delvis av balustrader i ljus granit. Titlarna och namnen på vårdarna
berättar om stadens ledande män. Vi fi nner här friherre von Gedda,
klädeshandlare A W Södergren, bryggeriägare Alfred Wetell, apote-
karna Sandstedt och Andersson, doktor Mac Berlin, hovrättsråd J F
von Sydow, advokat G Holm, kabinettskammarherre Berndt Hay
och lasarettsläkaren Adolf Th orén för att nämna några.
Längst i söder är en rad med tolv äldre små vårdar, eventuellt ditfl
yttade från bl.a. allmänna linjen. De daterar sig från 1898-1939.
Fyra vårdar är av kalksten och resten av svart, polerad granit med
undantag för en märklig vård i form av en marmorplatta inom ett
ramverk av gjutjärn. Alla har varit resta på ensamgravar och titlarna
på några av dem berättar om smeden, änkefrun, stationskarlen,
hustrun, faktorn (vars vård restes av Munksjö AB), fabrikören,
folkskollärarinnan och modern.
Minneslund
Minneslunden är belägen söder om gravkapellet, mellan kvarter 25
och 26. Den har en rektangulär utsträckning som begränsas av en
tujahäck. Norra och södra kortsidorna är utformade som pergolor
av gråmålat trä med entrépartier som avtäcks av triangulära pulpettak
med kopparplåt. Kring konstruktionen slingrar sig vildvin
och under den står ett par parkbänkar. Den centrala ytan och längs
häckarna är gräsbesådd och defi nieras av en gång med plattor av svart
granit. I norra änden är en vattenlek, klädd med samma material
och omgiven av en mindre rabatt. I anslutning står en smideslykta
för levande ljus. Gravvårdarna är placerade längs häckarna och daterar
sig från 1968-98. Det är resta hällar och liggande naturstenar
av ljus granit.
ARTIKLAR I WIKIPEDIA
ARTIKLAR I WIKIDATA
BILDER I WIKIMEDIA COMMONS
