kronkåsa, dryckeskärl, kåsa

"Kåsa av trä (gran el. fur) målad i lackrött med detaljer i grönt och 'tecknad' dekor i svart : på skålens ena sida en fläckt [fläkt] örn, på den andra en häst ; kring randen en inskrift i majuskler: GVSTATE:ET:VIDETE:QVONIAM:SVAVIS:EST samt uppe i 'kronan', på ena sidan IHS, på den andra ett årtal, vara skönjes 15?? (1526 eller 1546). Se detaljritning på särskild lapp.

H. 74. B. 56. Se f.ö. särskild lapp med måttuppgifter!

De yttersta delarna av 'kronan', vissa 'krabbor', samt (särskilt på ena sidan) själva bågarna kompletterade.

Inskriften översatt: Smaken och sen, eftersom det är ljuvligt.

Inköpt 1887 hos juvelerare Hammar, Stockholm och har tillhört professor F.W. Scholander. Förvärvad till museet 1920 å Liljeströms auktion, Alingsås, för 900 kr [16153 SEK i 2016 års penningvärde]. Gåva av dir. M. Lyckholm, Gbg."

Rättelse: Kåsan har inte ägts av en Liljeström utan av Jon Gustaf Siljeström och finns upptagen i hans bouppteckning till ett värde av 100 kr. Se Alingsås rådhusrätt och magistrat: Bouppteckning FIIa:13 (1916-1920) 1919:1255 [enl katalogkort]

förvärvat från sterbhusauktion 1920 efter rådman Siljeström i Alingsås. Denne köpte kåsan 1887 hos juveleraren Hammer i Stockholm och kåsan sägs ha tillhört professor F. V. Scholander.
dryckeskärl, kåsa, s.k. kronkåsa. Denna typ av kåsor tillverkades i sydvästra Finland och ev i Västerbotten. Kåsan är snidad i ett stycke med utgångspunkt från en granrot som utgör själva dryckeskärlet; kronan följer trädets riktning och är således snidad ur stammen.
Sådana dryckeskärl förefaller endast ha brukats av adelsfamiljer.

Sigurd Erixon anser att kåsorna var en specialitet för högadeln och påpekar att de går direkt tillbaka på en rent folklig dryckeskärlstyp av uråldrigt slag, ett nord- och östeuropeiskt kärl med förhistoriska anor.
Många gånger har man tagit för givet att de svenska kåsorna utvecklat sig ur de finska. I själva verket framträder stora olikheter. Den svenska kåsan har en utpräglad kalkform med utsvängd fot, avskiljd från kuppan av en kransliknande nod. Greparna eller hornen är också helt olika - här bör dock obersveras bilden av kåsan med goticerande ornament. Den finska kåsan utformades så att man kan träda huvudet in mellan grenarna. Ingen svensk kåsa kan användas på det sättet. Kåsorna har utan tvekan varit i bruk vid samkväm av olika slag, såsom gillen, bröllop, namnsdagsfirande. Redan Olaus Magnus framhåller att de användes som dryckeskärl vid högtidligare tillfällen.
Den här kåsan tillhör en av de äldsta man känner till. Kännetecknande för de som tillkom i början av 1500-talet är de ofta förekommande sentenserna kring drickandet i sig. De refererar inte till Gud eller Maria som dryckeskärlen under senmedeltiden ofta gjorde. De är heller inte skrivna på plattyska. Jämför den härkåsan med den kronkåsa som finns på Nationalmuseet i Helsingfors, daterad 1542. Inskriften på den är: CRAS ERIT VOBIS SALUT CUM INCALUERIT SOL (imorgon skolen I få hjälp, när solen bränner som hetast).