Luffarkorg

Huvudliggaren (år 1984-1988):
"311638 Luffarkorg, rotehjonskorg, spån, flätad. Rektangulär med något buktande sidor, tre bottenribbor undertill och tre invändigt. Förstärkt sarg, bärhandtag på kortsidorna. Använd på bondgården Lommered 1:49 i Lugnvik. Har sedan givarens barndom stått på vinden. Bäddades med hö. L ca 180 cm B ca 80 cm H ca 27 cm. Ångermanland, Bjärtrå sn, Lugnvik. G 11/6 1985 Göran Kjellström, Lugnvik, Bjärtrå."

Utställningstext, Publikens val 2013:

"Rotehjonskorg
Innan fattigvården blev offentligt finansierad var enskilda personer i en rote, ett distrikt inom en socken, gemensamt ansvariga för socknens fattiga, gamla och sjuka. Gårdarna turades om att ta hand om de så kallade fattighjonen.
I den här korgen bäddades fattiga gamla människor som gick rotegång ned hos olika bybor under 1800-talet. Som madrass, täcke och kudde användes hö. Korgen, som är flätad av träspån och har bärhandtag, blev kvar på bondgården Lommered 1:49 i Lugnvik, Bjärtrå i Ångermanland och skänktes till Nordiska museet 1985.
Den gård i byn där fattigklubban - en kavel av trä - fanns, hade skyldighet att ta emot den fattige över natten. Gamla och orkeslösa stannade ofta på samma gård i omkring 2-3 dagar, därefter måste de lämna huset och ta klubban med sig till nästa gård. Med klubban i handen hade man rätt till mat och husrum. Fattiga gamla som var oförmögna att gå skjutsades mellan gårdarna och från by till by. Denna förflyttning underlättades av korgens handtag.
Fattigvården i Sverige var länge knuten till kyrksocknarna. Enligt 1847 års fattigvårdsförordning skulle det i varje socken (från 1863 kommun) finnas en fattigvårdsstyrelse. De största grupperna av de som fick ta emot fattighjälp var åldringar och föräldralösa barn. I en del socknar fanns fattighus där såväl barn som gamla blev inhysta."