Ignaberga gamla kyrka

Kyrkans planform utgörs av långhus, smalare och lägre kor med halvrund absid i öster samt vapenhus i söder. Murverken är uppförda av ignabergkalksten och vilar på socklar av kvaderhuggen natursten av varierande storlek, sort och kulör, med inslag av obearbetad fältsten. Sockelns höjd varierar runt kyrkan, på vapenhuset och nordvästra delen av långhuset är socklarna till stora delar belägna under marknivå.

Fasaderna är slätputsade utan avfärgning. Partiella missfärgningar av rödalger tyder på cementinblandning i putsen. Fasaderna avslutas upptill av enkla tjärade takfotsbräder. Långhus, kor och vapenhus är avtäckta med sadeltak medan absiden har hjälmtak som längst i väster övergår i ett grunt sadeltak. Vapenhusets tak är belagt med rött enkupigt tegel medan övriga takfall är klädda med kopparplåt i skivtäckning med förskjutna tvärfalsar. Beläggning av ny kopparplåt på korets södra takfall och absidtaket pågick vid inventeringen september 2021. I långhusets västra nock sitter en kyrktupp i plåt med årtalet 1779 (alternativt 1774 enligt vissa källor).

Västporten i långhusgaveln utgörs av en rakt avslutad pardörr klädd med järnplåt med smidda spikar som indelas av järnband. Porten är bemålad med grafitfärg och placerad indragen i en djupt stickbågig nisch som även infattar ett rektangulärt tvåluftsfönster med småspröjsade bågar i gråmålat trä. Porten och fönstren avdelas av ett slätputsat murparti. Långhusets norra och södra fasader har i sin västra del vardera en rektangulär fönsteröppning med korspostfönster i gråmålat trä. Bågarna
är korspröjsade med äldre beslag och fönsterbleck av koppar. Östra delen av långhuset samt koret har vardera en liten högt placerad rundbågig fönsteröppning i norr och söder. Fönstren är av svartmålat trä med blyspröjsade glas och är placerade djupt
i avsmalnande rundbågiga nischer. Långhusets norra fönster har emellertid rak nisch. Solbänkarna är avtäckta med blyplåt. I absidens östvägg finns en rundbågig avsmalnande nisch med igenmurad fönsteröppning.

I vapenhusets sydgavel återfinns en korgbågig dörrnisch med ett djupt placerat ålderdomligt dörrblad i ramverkskonstruktion som följer muröppningens form. Dörren är svartmålad och har figurskurna detaljer i fyllningarna. Över dörröppningen finns ett litet rektangulärt svartmålat fönster med blyinfattade glas.

Källa: Ignaberga gamla kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-17.

Ignaberga gamla kyrka uppfördes på 1100-talet med den lokala ignabergakalkstenen efter romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt halvrund absid i öster. På 1400-talet valvslogs kyrkorummet och ett vapenhus tillkom i söder. Långhuset utvidgades 1717 åt väster och den tillkommande delen avtäcktes genom en valmning av det medeltida sadeltaket. Från denna tid härstammar troligen även läktaren som är placerad i tillbyggnaden.

Kyrkan dömdes på 1880-talet ut som undermålig och för liten för den växande församlingen. Därtill ansågs kyrkogårdens mark olämplig för begravningar, vilket ledde till att en ny kyrka kom att uppföras i byns norra del, snarare än att bygga nytt på den gamla kyrkplatsen vilket annars var vanligt förekommande vid denna tid. När nya kyrkan invigdes 1887 lämnades den medeltida kyrkan som ödekyrka. Taktäckningen av kopparplåt hade plockats ner och antagligen försålts, varpå förfallet tycks ha gott relativt fort med raserade valv och förstörd inredning som följd.

På 1920-talet började emellertid några hembygdsintresserade sockenbor engagera sig i att åter sätta kyrkan i stånd. 1924 kontaktades riksantikvarien Sigurd Curman med frågan om ämbetet kunde ansvara för framtida skötsel, vilket inte kunde medges, men väl hjälp med kostnadsberäkning av återuppbyggnaden. Under arkitekt Leon Nilssons ledning påbörjades 1925 de omfattande restaureringsarbetena. Nedrasade valv i långhuset, delar av murverken, yttertaket och interiören rekonstruerades.
Äldre romanska murverksöppningar togs upp. Delar av den äldre fasta inredningen återfördes till kyrkan, däribland dopfunt, altaruppsats och korbänkar, medan övriga bänkar, predikstol och läktare nytillverkades. Återinvigningen skedde 1928 och gamla kyrkan kom snart att återta funktionen som socknens huvudkyrka medan nya kyrkan användes allt mer sparsamt och slutligen kom att stängas.

1952 installerades elektrisk uppvärmning och året därpå tillkom ny orgel byggd av Wilhelm Hemmersam, Köpenhamn. På 1970-talet genomgick kyrkan en stor ut- och invändig restaurering ledd av arkitekt Torsten Leon-Nilson, som omfattade dränering av markfukt, in- och utvändiga putsarbeten, bättringsmålning av bänkinredning, installation av elektrisk belysning samt underbyggnad till läktaren med plats för sakristia. 1978 införskaffades en ny orgel byggd av Anders Perssons orgelbyggeri, Viken.

2007-08 genomfördes invändiga arbeten efter handlingar av Barup & Edströms arkitektkontor AB. Den främsta bänkraden på ömse sidor mittgången togs bort för att öka framkomligheten i koret, psalmnummertavlor och medeltida skulpturer omplacerades, el- och värmesystem byttes ut och larm installerades. 2014 utfördes underhållsarbeten av interiörens ytskikt och i samband med detta placerades en nytillverkad klocka på platsen för den medeltida primklockan på trabesbjälken i absiden. 2020 stängdes kyrkan på grund av rasrisk och under 2021 brändes kalk på plats i Lunds stifts mobila kalkugn för lagning av absidmuren på vinden. Vid inventeringstillfället för denna rapport i september 2021 pågick omläggning av kopparplåt på korets södra och absidens takfall. Kyrkan återöppnades första advent samma år och i samband med detta invigdes en ny dopfunt av ek som formgivits av Jörgen Persson och tillverkats av Hässleholms Snickeri AB.

Källa: Ignaberga gamla kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-17.

Genom västentrén kliver besökaren rakt in i långhuset. Kyrkportens insida utgörs av grova omålade ekplank beslagna med narar och järnband. Golvet är belagt med mönsterlagt rött rektangulärt tegel med inslag av naturstenshällar. I mittgången ligger även en äldre gravhäll som delvis döljs av en enkel ramp som upptar nivåskillnaden mot det ett steg högre koret. Bänkkvarteren står på upphöjda brunfernissade trägolv. Väggar och valv är vitputsade. Över västra delen från 1700-talet finns ett gråmålat plant panelat innertak, men det egentliga taket utgörs av orgelläktarens undersida, även denna i gråmålad panel. Orgelläktaren upptar hela långhusets bredd och vilar förutom i murverken på två centralt placerade gråmålade träkolonner med bronserade tallrikskapitäl. Barriären är sluten med kraftig sockellist och övre fris av figursågade trifoliebågar med överliggande bronserade spetsbågar. Under norra delen av läktaren finns en underbyggnad i gråmålad panel som inrymmer sakristia. Direkt väster om sakristian finns läktartrappan och på norra väggen öster om sakristian är årtalet MDCCXVII (1717) skrivet med kalkfärg. Över den medeltida delen av långhuset spänner två kryssvalv med fyrkantiga ribbor, rekonstruerade vid 1920-talets restaurering. Sköld- och gördelbågar är spetsbågiga. De större fönstren i västra travén sitter i stickbågiga djupa nischer. Insidorna är gråmålade, innerbågar finns inte. I karmen sitter svartmålade smidda järngaller. De mindre fönstren i östra travéns romanska öppningar har gråmålade insidor.

Det rektangulära och smala koret som avskiljs från långhuset av en rundbågig triumfbåge bevarar sitt senmedeltida ribbvalv. Valven vilar liksom i långhuset på låga knippepilastrar med profilerade kapitäl. Ytskikten är utförda lika långhuset frånsett golvet som är belagt med samma brunfernissade trägolv som i bänkkvarteren. Där de främsta bänkraderna togs bort 2008 är ännu den högre golvnivån och väggpaneler bevarade. I norra och södra väggen finns vardera en rektangulär liggande nisch.

Absiden avskiljs från koret av ett altarskrank samt en tribunbåge som utgörs av korvalvets spetsbågiga gördelbåge. I dess insida sitter en med medeltida trabesbjälke av ek i vilken en klocka hängdes upp 2014. Golvnivån är ett steg högre än i koret och golvet är belagt med trägolv lika korets men i nordsydlig riktning. Väggarna och det oregelbundna hjälmvalvet är vitputsade. Absiden upptas till största del av altaruppsatsen som flankeras av präst- och klockarebänk.

Vapenhuset har centralt golv av släta naturstenshällar flankerat av tegelgolv lika långhusets. Väggarna är vitputsade. I höjd med dörröppningarna kragar södra, västra och östra murverken ut, med i väster och öster påtagligt oregelbundna skift. Att döma av fotografier tagna innan restaureringen är de lägre partierna medeltida och de övre smalare murverken från 1920-talet. I norra väggen, som utgörs av långhusets ursprungliga yttermur, är sockeln synlig men vitputsad. Mot östra väggen står två äldre gravhällar fastklamrade och på södra väggen sitter två tidigare kyrktuppar i plåt, med årtalen 1779 respektive 1928. Innertaket är plant och klätt med gråmålad panel. Ytterportens insida är utförd av stående rödmålade grova bräder med narar och bandgångjärn. Den ursprungliga sydportalen är rundbågig med utkragande profilerade impoststenar. I sydportalen sitter en senmedeltida ekdörr beslagen med järnplåtar, järnband och rund- kullriga nitar. Dörrbladet sitter indraget i två steg och följer rundbågeformen.

Kyrkvinden nås via en lucka i taket på över orgelläktaren. Långhusets valvkappor är oisolerade medan det plana innertaket över västra delen är isolerat med stenullsmattor. Väggen mot västra delen över valvkapporna är murad i tegel. Takstolskonstruktionen av svensk typ i fur är från restaureringen på 1920-talet. I korväggens gavelröste finns en smal och rakt avslutad murverksöppning. Korets och absidens takstolar utgörs till största del av medeltida bilad ek. Absidväggen hade vid inventeringstillfället nyligen murats om, med brett utstrukna fogar och numrerade stenar.

Inredning och inventarier

Altaret utgörs av ett blockaltare i polykromt bemålad ek med senare lagningar av furu. Framstycket har slät sekundär rödmålad fyllning med äldre övre och undre ramverk som har skurna listverk och akantusslingor. De äldre delarna av altaret är sannolikt samtida med altaruppsatsen från 1724. Färgsättning i rött, grönt och grått.

Altaruppsatsen i polykromt bemålat trä har predella med textfält där bland annat Anno 1724 framställs i förgylld text på svart botten. Corpus har centralt en altartavla med nattvardsscen utförd i olja på pannå, vilken flankeras av pilastrar och kolonnetter med figursågade sidopartier. Dessa bär upp ett förkroppat listverk som kröns av två figursågade volutformade sidopartier, mellan vilka det ursprungligen bör ha funnits en medaljong, ett monogram eller möjligen ett krucifix. Färgsättningen går främst i rött, grönt, blått och förgyllning samt marmorering i rödbrunt och grågrönt.

Det raka altarskranket har två grindar och är uppbyggt av figursågade balusterdockor med enkel mörkgrå marmorering och profilerad överliggare täckmålad i ljusgrått. Knäfallet är klätt med ljusgrå textil.

Predikstolen från 1928 är integrerad i bänkinredningen i långhusets sydöstra hörn. Ut- formningen är enkel, med karaktär av en ambo i ramverkskonstruktion. Färgsättning lika bänkinredningen. På väggen intill triumfbågen sitter en bräda som härrör från en äldre predikstol.

Dopfunten i sandsten från 1100-talet är timglasformad med kvadratisk plan som smalnar av med rundade hörn in mot midjan som markeras av en vulst. Dopfunten deponerades 1909 till Historiska museet men återfördes till kyrkan till återinvigningen 1928. Vid återöppnandet av kyrkan efter restaureringen 202021 invigdes en ny dopfunt i ek.

Den slutna bänkinredningen från 1928 är utformad med den äldre bänkinredningen som förlaga. De numrerade dörrarna är liksom bänkskärmar, ryggstöd och den högre bröstningen utmed ytterväggarna utförd i ådringsmålad eller brunlaserad ramverkskonstruktion med släta fyllningar bemålade i ljusrött eller blått. Gavlarna och dörrarnas ramverk är ådringsmålade och gavlarna pryds av målade växtstänglar medan dörrarnas fyllningar bär vita eller gula blommor. Bänkarna är försedda med bänkvärmare och sittdynor i grön textil.

I absiden flankeras altaret av präst- och klockarbänkar från 1700-talet, som delvis utgjort förlaga till den nya bänkinredningen. Norra bänken har figursågat krön med genombrutet hjul och fyllningar med marmorering lika altarskrankets, medan den södra bänken har snarlik utformning som övrig bänkinredning.

Orgeln med 12 stämmor fördelade på två manualer och pedal är tillverkad 1978 av Anders Perssons orgelbyggeri, Viken. Den enkla femdelade fasaden med högre mitt- parti är ritad av arkitekt Torsten Leon-Nilson, Ignaberga och har luckor försedda med målningar i tempera av kyrkomålaren Pär Siegård.

Bland kyrkans övriga föremål av kulturhistoriskt intresse bör särskilt nämnas ett flertal medeltida träskulpturer. Från 1200-talet finns en Madonna med barnet samt en mansgestalt (möjligen Kristus eller en apostel) som antas ha utförts av den så kallade Ignabergamästaren, en okänd bildhuggare som tros ha franskt ursprung då hans verk bär likheter med skulpturer i katedralen i Amiens. Ignabergamästaren är namngiven efter ett triumfkrucifix från Ignaberga gamla kyrka som förvaras på Historiska museet
i Lund. Från 1400-talets senare del eller 1500-talets början finns skulpturer av aposteln Jacob den äldre, en biskop samt ett Anna själv tredje-motiv.

Källa: Ignaberga gamla kyrka, Kulturhistorisk karaktäristik och bedömning, Henrik Nilsson, Laserna restaurering, 2022-06-17.