VÄTE KYRKA

Väte kyrka är uppförd av kalksten under 1300-talet och tillhör de större på Gotland. Den består av ett treskeppigt långhus med smalare, rakslutet kor och sakristia på korets nordsida. Koret med sakristian uppfördes omkring 1300. Långhuset är från 1300-talets mitt och anses härstamma från den anonyme stenmästaren "Egypticus" eller hans verkstad. En igenmurad tornbåge i västmuren vittnar om ett planerat men aldrig uppfört torn. Den nuvarande takryttaren i väster, en åttkantig spira med klockvåning under skärmtak, är från 1914. I fasaderna återfinns stora delar material från en romansk s.k. ikonisk kyrka från 1100-talet: nordportalen, sakristiingångens omfattning, fönsteromfattningar samt ett stort antal reliefstenar (främst djurframställningar). Grundmurar från den äldre kyrkan påträffades vid en restaurering 1927-28. Långhusets och korets sydmurar har båda rikt utformade spetsbågiga perspektivportaler med ornerade kapitälband och vimperger. Kyrkan har två spetsbågiga fönsteröppningar i söder samt en trefönstergrupp på östra gaveln. Långhusets nio tältvalv bärs upp av fyra kraftiga kolonner med bladornerade kapitälband. En spetsbågig muröppning sammanbinder långhuset med koret, vilket täcks av ett kryssvalv. Korets kalkmålningar är främst från 1300-talet, men även från 1400-talet av "Passionsmästaren", som också utfört målningar i långhuset. Passionsfrisen på norra långhusmuren är målad av "Mästaren från 1520" (jfr Alva, Lau). Kyrkan har restaurerats 1956 (arkitekt Nils Arne Rosén) och 1965 (arkitekt Olle Karth).

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1998. Reviderat i samband med inskrivningen 2002

Väte kyrkogård har genom att den utvidgats åt både väster, söder och åt nordväst oregelbunden plan. Kyrkogården omges merendels av kallmurade kalkstensmurar, den nordöstra sträckningen har ingen mur alls. På de södra och västra mursträckningarna finns dubbla järngrindar, en på den förra och två på den senare. Alla grindar har hängts på kalkstenstolpar.

Gångarna som leder från ingångarna, runt byggnaden, ut på den nya delen av kyrkogården samt mellan de övriga gångarna är belagda med grus. På kyrkogården finns tre trappor av kalksten: innanför den norra av de båda öppningarna i den västra kyrkogårdsmuren, samt på området direkt väster om kyrkan.

Belysning finns som lyktstolpar (7 st.) samt fasadbelysning (3 st.) som belyser den södra och västra fasaderna.

Den södra delen av kyrkogården längst ut mot vägen har karaktären av en park, det är också där minneslunden är anlagd.

Nordost om kyrkan finns en mindre träbyggnad innehållande bl.a. kyrkans oljepanna.

På kyrkogården fanns 1996 265 st. synliga gravar.

Övriga byggnader på kyrkogården
Nordöst om kyrkan finns en mindre byggnad uppbyggt, invändigt avdelat i fyra utrymmen vilka alla nås från utsidan: pannrum, två förrådsutrymmen samt ett torrdass.

Väte kyrka är i sin helhet uppförd under medel¬tiden. Kyrkans äldsta delar är koret och sakristian, vilka uppfördes omkring år 1300, medan långhuset byggdes vid mitten av samma sekel. Ett högt västtorn ingick av allt att döma i byggnadsplanerna men kom aldrig till utförande, utan kyrkan har sannolikt alltsedan 1300-talet varit försedd med en takryttare över långhusets västra del.

Den nuvarande kyrkobyggnaden var emellertid inte den första på platsen. Vid slutet av 1100-talet byggdes här en romansk stenkyrka bestående av ett långhus och ett absidförsett kor. Grundmurarna framgrävdes i samband med en restaurering 1927-28. Merparten av det släthuggna och till vissa delar reliefprydda fasadmaterialet från denna kyrka har återanvänts vid uppförandet av den stående kyrkan. Även ett par av den romanska kyrkans fönsteromfattningar återfinns inmurade i det nuvarande långhusets fasader, och två av dess portaler (inklusive portbladen med smidesdetaljer) är återanvända som sakristiingång respektive nordportal.

Kyrkans exteriör har sedan byggnadstiden endast förändrats i mindre utsträckning, och sålunda är murverken med fönster- och dörröppningar intakt bevarade. Den medeltida takryttaren byttes däremot ut på 1830-talet, dock sannolikt utan några större förändringar av dess utformning gjordes: en kvadratisk tornkropp med pyramidtak. Efter ett åsknedslag nybyggdes takryttaren ånyo 1914 men nu i traditionell, gotländsk form som en åttkantig spira.

Kring sekelskiftet 1900 försågs kyrkan med nya takmaterial (träspån, tegel), vilka vid den senaste utvändiga restaureringen 1954 ändrades tillbaka till det som kan antas vara det medeltida takmaterialet, falar (bräder). Vid denna restaurering försågs kyrkan även med en åskskyddsanläggning.