Pussy hat- och I can't keep quietrörelsens betydelse för mig
Jag är en stark-skör person; en som känner och tänker mycket, som är stark och har en glödande kraft och som samtidigt är väldigt sårbar och hudlös. Jag ville alltid rädda världen, eller åtminstone göra den lite bättre varje dag. Jag ville vara den som alltid bär på hopp, för dem som kanske tappat sitt, men jag tappade bort mig och började bära allt och alla. Sårbarheten blev samtidigt spottad på, av andra och sedan av mig själv. De senaste åren har jag kunnat titulera mig Utbränd Socialsekreterare. Det har inneburit att oro och rädsla har trängt undan hoppet, jag har blivit tyst och tvingats göra min värld mindre och mindre. Jag har inte kunnat läsa tidningar eller se på nyheterna, inte kunnat bry mig om något annat än mina egna närmaste små timmar. Feministen, kämpen, socialarbetaren, vännen, dottern, partnern, mamman och tjejen i mig har skämts skiten ur sig.
När skämsandet var klart började jag höra efter vad den lilla, svaga lågan av hopp, som fortfarande brann i mitt bröst, behövde för att växa sig starkare. Den svarade:
Skydd; jag behöver skyddas från för stora doser konkurrenstänkande, hierarkiska maktstrukturer, prestationskrav, dömanden och rädslor.
Näring; jag behöver vistas i sammanhang där gemenskap betyder generositet, ödmjukhet, varsam ärlighet och kärlek. Där olika är fint och räknas lika. Där den sköra halvan trivs lika bra som den starka.
Där stod jag när nyheten nådde mig, att en av världens största maktpositioner skulle tillträdas av en person som till punkt och pricka representerar motsatsen till vad hoppet och livet, för mig, behöver. Helt tom stirrade jag efter en väg. Ska jag gå på kamp? Nej det kan jag inte. Ska jag ge upp? Nej det vill jag inte. Då sa hoppet: Fokusera på mig. Det goda är större än du tror. Stå bara lugnt på marken.
Några dagar senare kom en inbjudan till I can't keep quiet gruppen på Facebook. Fem kvinnor i Göteborg hade inspirerats av Womens marsch i USA och ville göra något. Tillsammans för allas lika värde, rättigheter och skyldigheter, sticka en rosa mössa och sjunga en sång. Min låga av hopp har fått så mycket bränsle i den här rörelsen. För mig har det handlat om att stärkas av den gemensamma värmen och kraften i att tillsammans vilja väl. Igångsättarna har byggt en så fin grund för oss alla att samlas och växa på. En tillåtande anda, från första stund, har gjort att jag kunnat välja om jag vill se det som en liten aktivitet jag går på med mina närmaste vänner, som en lokal manifestation eller som en världsomspännande myrstegsrevolution i kärlekens tecken.