S:T ERIKSHUSET

S:t Erikshuset var fram till 1981 ett hyreshus i privat ägo. Fastigheten ägs idag av
Bostadsrättsföreningen Geijer som bildades 1981. Bostadsrättsföreningen har 20
lägenheter fördelade på tre trappuppgångar.
S:t Erikshuset uppfördes åren 1928-29 som ett hyreshus i det s.k. Eriksområdet.
Byggherre var Aktiebolaget S:t Eriks Lervarufabriker. Markområdet i kvarteret
Hjalte, och anslutande kvarter, hade innan bebyggandet med flerbostadshus nyttjats
som lertäkter för S:t Eriks lervarufabrikers behov och efter avslutad utvinning ville
företaget exploatera marken för bostadsändamål. S:t Erikshuset skulle stimulera till
ett fortsatt byggande inom området samtidigt som byggnaden i sig skulle visa upp
och marknadsföra Lervarufabrikens produkter. Såväl fasader som interiörer försågs
med materialval och omsorgsfullt utformade och dekorativa detaljer ur företagets
produktion, såsom murtegel, fasadtegel, profiltegel, omfattningstegel, tegelgolv,
kakelplattor och dekorativa reliefer. I entréplanets arkadgång inreddes bl.a. fasta
montrar avsedda att visa upp företagets konstgods och hushållskeramik. Materialen
ur företagets produktion kompletterades med snickerier, smide och plåt av hög
kvalitet och med omsorgsfull utformning vilket bla husets balkonger och
balkongfasader ger uttryck för.
Det röda teglets materialpåverkan redovisas i fasaderna och i den dekorativa
utsmyckningen. Detta var ovanligt i samtida byggande på 1920-talet där slätputsade
fasader och putsdekor dominerade.

S:t Erikshuset uppfördes efter ritningar av Uppsalas dåvarande stadsarkitekt Gunnar
Leche (1891-1954). Leche kom under sin tid som stadsarkitekt i Uppsala att stå
bakom såväl ett större antal bostadshus som ett flertal märkesbyggnader som än
idag ger staden mycket av sin karaktär. Leche ritade bl.a. Vaksalaskolan,
Nannaskolan samt Uppsala stadsteater.
Leche skissade 1926 på en monumental miljö för de bredvid varandra liggande
kvarteren Hjalte och Ejvind vid Geijersgatan, med mellanliggande gator
Sibyllegatan och Viktoriagatan. Av Leches hand blev det dock endast S:t
Erikshuset som uppfördes enligt de ursprungliga intentionerna.
Planen för S:t Eriksområdet ändrades av Leche på 1930-talet, och modifierades
ytterligare på 1940-talet då området slutligen byggdes färdigt. Företaget S:t Eriks
Lervarufabriker var dock delaktiga vid bildandet av bostadsrättsföreningar som lät
uppföra flerbostadshus på Geijersgatan 44,46 och 48 i intilliggande kvarteret
Ejvind. S:t Eriks Lervarufabriker kom även att inrätta ett kontor och visningsrum i
bostadshuset på Geijersgatan 48.
Det oputsade teglet som präglar S:t Erikshusets fasad är inte typiskt för de
bostadshus som Leche stod bakom. Det påkostade bostadshuset var avvikande mot
de flerbostadshus Leche ritade på 1920- och 30-talen, dvs. putsade flerbostadshus i
ljusa färger. Stilen svarade inte mot hans arkitekturideal och enligt uppgift ska
Leche aldrig senare i sin verksamhet refererat till S:t Erikshuset.
Hyreshuset uppfördes med 20 lägenheter, enligt planritningarna i storlek om ett
rum och kokvrå, två rum, två rum och kokvrå, 2 rum och kök, fyra rum och kök
respektive fem rum och kök. Hälften av lägenheterna utgjordes av fyrarummare. De
större lägenheterna hade enligt planritningarna möblerbar hall, hembiträdesrum,
badrum och öppen spis i sällskapsrummen. Hyreshuset hade en hög standard med
hänsyn till dåtidens förutsättningar och krav. Hösten 1929 stod S:t Erikshuset klart
för inflyttning. Bostadshusets största lägenhet disponerades av S:t Eriks
Lervarufabrikers disponent. Vid inflyttningen stod huset som en ensam solitär inom
ett ännu ej utbyggt område vid Geijersgatans västra del, i utkanten av det område
som hade omfattats av 1880-års stadsplan. Gatunätet var ännu inte helt ordnat, men
spårväg var framdragen på en vägbank till förstadsbebyggelsen i Erikslund, där S:t
Eriks Lervarufabriker hade sin fabrik för kakel- och keramiktillverkning.