Petrus Kastenman (mitten), rider remonter på Ottenby.

Petrus Kastenman

Lars Petrus Ragnar Kastenman, ursprungligen Karlsson, född 15 augusti 1924 i Bälinge, Södermanland, död 10 juni 2013,var en svensk ryttare och militär (sergeant).
Han deltog vid Olympiska sommarspelen 1956, då ryttarspelen hölls i Stockholm på grund av Australiens dåvarande karantänsbestämmelser. Där tog han guld i fälttävlan med hästen Illuster. Han belönades sedan med ensam förfoganderätt över Illuster som sin tjänstehäst.

Kastenman började sin militära karriär på K1 i Stockholm, senare förflyttades han till K3 i Skövde. Även efter den militära karriären stannade han kvar i Skövde och byggde upp en egen anläggning för fälttävlan och tävlade för Skövde Fältrittklubb. Han var en nyckelperson i bevarandet av svensk fälttävlan, som var i kris på grund av olyckor under 1960-talet.
Han var på ett eller annat sätt inblandad i de flesta aktiva ledare inom svensk fälttävlan idag; exempelvis har Staffan Lidbeck, Erik Duvander, Gunilla Fredriksson och Bo Österlund tränat för honom.
Under tiden på K3 blev Kastenman och Einar Fridlundh mycket goda vänner, och när Fridlundh fyllde 50 år visade Petrus även vilken god skribent han var och höll ett egenskrivet tal som beskrev Einars liv.

Ridsportens själ

Att rida för seger och klara sig väl, men tro är det det som är ridsportens själ?
Eller är det att vara precis som andra och stillsamt med skyffel bland hästskitar vandra?Och kanske nån gång rida runt i Lätt-A och känna sig stolt för man klarar sig bra,
Fundera och drömma om hästen man har, ska bli en stjärna i framtida dar?

Skall jag kanske uppnå mitt innersta mål. Bli upphöjd och firad och kanske idol
Och titta mig högfärdigt myndigt omkring, se ner på de andra som är ingenting
Till de andra som var mina kompisar förr jag stänger kan hända intill dem en dörr
Om jag inte ändrar mitt sinnelag och inser att ödmjukhet passar mig bäst
och tackar försynen som gav mig en häst
En häst som bar mig och aldrig svek när livets allvar blev lätt som en lek
Jag kände mig stark men visst var jag svag där längst inne i mitt lilla jag

Och just där inne med tacksamhet jag minns, jag hästar som bar mig men ej längre finns
De var bara djur men kamrater likväl är det månne det som är Ridsportens Själ?

Illuster in memoriam

Illuster är borta. Hans box står tom. Hans skada tvingade mig att fatta ett oundvikligt men svårt beslut. Jag saknar hans vackra huvud med den djupa kloka blicken, som följde min minsta rörelse när jag var i hans närhet.

Tankarna flyger och lockar fram ett bildspel från våra åtta år tillsammans.
Remonten 391/51, som ingen trodde på. Jag förstås, men jag var ingen auktoritet. Unghästen, som lekande lätt slog alla regementets befälshästar i point to point på Axvalla hed. Hårda militära övningar gjorde vi med tung packning, där den lilla hästen visade sig outtröttlig. Men han var bedrövligt dålig att simma så vid alla överskeppningsövningar drogs han som ett kolli efter båten medans kamraterna simmade.

Så började han som fälttävlanshäst. Hans styrka där låg inte i dressyrförmåga eller noggrannhet på hinder. Han var en stor slarver, men han hade gåvor som få när det gällde spänst och vighet. Ofta satte han sig själv i vådliga situationer framför hindren, men alltid redde han ut det lekande lätt.
Farten och orken var inget att klaga på heller. Han hade väl reda på de olika faserna i en tävlan. Det var bara att sätta honom i tempo, sedan kunde man vara lugn, han varken ökade eller minskade.
I terrängen var han ganska våldsam, men vilken häst med temperament är inte det? Temperament fanns så det förslog och att tvinga honom till något var lönlöst.
Hans vilja var okuvlig och han ville alltid framåt.
Det var en obeskrivlig lyckokänsla att sitta på honom när han galopperade på en skogsstig, han rörde mycket lätt och varsamt vid marken och en sten trampade han aldrig på.

Han blev inte så gammal, men hann ändå med mycket. Drygt ett tjog fälttävlingar borta och hemma var han med om. Från Falsterbo till Boden, Oslo och Köpenhamn har han åkt kors och tvärs med tåg. Han var glad för att resa, det såg man tydligt. På tåget laddade han istället för att som många tävlingshästar tappa hull och få nerver.

Den största segern fick han i OS 1956 i Stockholm men den svåraste banan gick han i Oslo året innan. En gång fick han verkligen kämpa på det var i EM i Köpenhamn.
Vi var sista i spåret, många hade brutit, regnet skvalade, allt var såpa i bokskogen. Major Stahre sa att vi skulle föröka ta oss i mål för lagets skull men han såg bekymrad ut när vi styrde på.
Hästen kändes inte riktigt säker ibland och på hinder nr 15 small det, vi åkte rakt ut i smeten. Jag fick honom över mig ett ögonblick och blev liggande utan luft. I sådana ögonblick stod han blick stilla. Vi kom iväg igen och nu var det bråttom men redan på hinder nr 17 föll vi igen våldsamt. Nu tog jag en ordentlig räkning men laget spricker gnagde hela tiden i mig. Hur jag kom upp vet jag inte men 16 hinder till drog Illuster mig över i mitt halvt medvetslösa tillstånd. Lagbronset var räddat.

Ingen häst har fått sån berömmelse som han. Han har många vänner som säkert inte ska glömma honom. Hans minnessten ska jag resa på Ottenby Alvar varifrån han kom. Där ska jag i ensamhet begrunda och tacka den gudom som förde honom i min väg och gav mig dessa stunder av lycka på hans rygg. Stunder jag alltid ska bevara i mitt minne.

Petrus Kastenman.