SKEPPERSTADS KYRKA

Skepperstads kyrka tillhör i grunden den grupp tidigmedeltida
kyrkor som allmänt benämns Njudungskyrkor. Dessa anses ha
uppförts under 1100-talets senare del och bestod ursprungligen
av rektangulärt långhus, kor och absid allt av sten och ofta med
inslag av huggen sandsten. Takstolskonstruktionen i Skepperstads
kyrka har nyligen daterats genom dendrokronologisk analys. Denna
visar att konstruktionen tidigast kan vara från omkring 1160. Efter
hand tillkom ett västtorn och en sakristia i Skepperstad. Dessa förändringar
har inte kunnat dateras. Däremot skall tornet rivits ner
till långhusväggarnas höjd på 1600-talet och 170714 uppfördes
en klockstapel. Denna klockstapel träffades av blixten 1801 och
brann ner. Fram till sekelskiftet 1800 tillkom en mängd av dagens bevarade
lösa inventarier. Den bevarade dopfuntsfoten, triumfkrucifixet och
helgonbilderna är medeltida. Under 1700-talet skapades takmålningar
och 1766 skänkte kyrkvärden Isak Jonasson från Solkaryd
en i dag bevarad nummertavla till kyrkan. Omkring 1800 bestod kyrkobyggnaden således av ett långhus
(kortare än i dag), ett mindre kor och en absid. Längst i väster fanns
de nedre delarna av det delvis rivna tornet kvar. Detta fungerade
som ett vapenhus samtidigt som det fanns ett enklare vapenhus av
trä på sydfasaden. Norr om koret fanns en sakrista av sten. Under
följande tre decennier genomgick kyrkobyggnaden en omfattande
förändring. År 1809 uppfördes ett nytt torn med lanternin efter
ritningar av arkitekten Gustaf A. Pfeffer (17681844). Det tidigare
tornets nedre murverk användes även för det nya tornets nedre del. Det finns även en bevarad ritning från 1803 på ett nytt torn, men
i detta förslag har torntaket en karnisform och lanterninen är mindre. Vid
1809 års arbeten vidtogs även andra åtgärder. Exempelvis
vidgades tornets portaler och långhusets sydingång murades igen
och vapenhuset av trä revs.
Läktarbarriären försågs, enligt uppgift, 1828 med i dag bevarade
målningar. De sex speglarna dekorerades med två apostlar
vardera. Inför 1830-talets utvidgning av kyrkan mot öster upprättades
två olika förslag. Båda innebar att det tidigmedeltida koret och
absiden ersattes av ett förlängt och rakavslutat långhus. Det ena
innebar emellertid att en sakristia placerades i kyrkans förlängning
mot öster så att långhusets vägg mot öster blev fönsterlös. En predikstol
med trappa placerades mot den norra väggen. Det andra
förslaget, som också kom till utförande, innebar att den befintliga
sakristian bevarades och kom att ligga på långhusets norra sida så
att en uppgång till predikstolen ordnades från denna sakristia. Genom
denna utformning kunde ett fönster sättas in på långhusets
östra vägg. Ombyggnaden gestaltades av arkitekten Axel Almfelt
(17811844). Båda förslagen angav att långhusets sydfasad skulle
ha ett stort fönster på varje sida om sydingången. Så blev det inte,
utan beträffande den västra delen av sydfasaden finns i dag två fönster. Vidare
anger ritningarna att långhuset skulle avslutas med ett
gavelröste mot öster, men i dag är långhuset helvalmat där. Vid utvidgningen av kyrkan inrättades givetvis fler bänkar. När
bänkarna betraktas i dag syns att utformningen med pilastrar och
reliefer m.m. är en stil som var vanlig decennierna kring 1700. Det tycks således vara så att flera bänkar tillkommit då, men att
kompletterande bänkar vid 1830-talets ombyggnad givits samma
utformning.
I Öggestorp uppfördes en ny kyrka i början av 1880-talet och
församlingen där valde då att förvärva en ny kyrkoorgel. Öggestorps
gamla orgel från 1860-talet försåldes därför 1883 till Skepperstads
församling. Denna orgel hade tillverkats av orgelbyggaren Johannes
Magnusson. Det är inte klarlagt när taket av skiffersten tillkom. Hörnebo
skiffergruva ett par mil öster om Skepperstad levererade en hel del
skiffertak under 1800-talets andra hälft. Dessa omständigheter
hjälper oss att på tämligen säkra grunder både datera och klargöra
ursprunget till skiffertaket på Skepperstads kyrka. Arkitekten Georg A. Nilsson upprättade 1912 ett restaureringsförslag,
men detta kom inte till utförande. I stället omarbetade
arkitekten Kurt von Schmalensee förslaget och en invändig restaurering
genomfördes 1929. Tillgängliga arkivhandlingar utvisar
inte tydligt vilka åtgärder som vidtogs. Däremot gjorde arkitekten
en beskrivning av kyrkorummet inför igångsättandet. Härigenom
vet vi att innertaket var målat i gulaktig kulör med ornering i svart
marmorring. På väggen vid taket löpte en bård med blomslingor i
mörkt rödbrunt med vita blommor på blekröd botten. Under denna
fanns en tandsnittsliknande bård i gult, svart och vitt. Takmålningen
och bårderna antogs ha tillkommit 1833. I koret fanns två kolonner
i gult och brunröd skuggning. Över predikstolen noterades en
brunröd draperimålning. Detta dekorationsmåleri är bevarat i dag. Altarringen och den slutna bänkinredningen konstaterades vara
målad i vitt med en överliggare i grönt. Predikstolen var vid denna
tid i vitt med detaljer i svart, grönt och guld. Orgeln var vit med
gulddekor. Tillgängliga arkivhandlingar ger, som nämnts, endast
liten vägledning om vilka åtgärder som vidtogs. Vid denna restaurering
då golvet öppnades upp fann man spår av äldre murgrunder,
vilket bekräftade att kyrkobyggnaden ursprungligen omfattat ett
kor och en absid.
Ett nytt värmesystem med lågtrycksånga installerades 1936. Då tillkom även det halvt nergrävda pannrummet i vinkeln mellan
långhuset och sakristian. År 1946 utförde Oscar Brandtberg,
Lidingö, en glasmålning som skänktes som gåva till församlingen
och placerades i det östra korfönstret. Arkitekten Johannes Dahl
utförde ett förslag till utvidgning av orgeln 1948. Bakgrunden var
att orgelverket skulle kompletteras. När detta arbete genomförts
önskade församlingen att läktaren skulle utvidgas för att skapa större
plats för sångare och musiker. Förslaget innebar i princip att läkta-
ren förlängdes mot öster och att befintlig barriär flyttades framåt. Orgelverket skapades av orgelbyggaren John Grönvall. Ingenjören i Tranås Erik Persson upprättade ett restaureringsförslag
1954 avseende yttre och inre åtgärder. De invändiga åtgärderna
omfattade putslagning, avfärgning i befintlig kulör (bruten med
bensvart, guldocker och engelskt rött) och målning av fönster med
oljefärg i befintlig kulör. Det var inför arbetena känt att innerväggar
och innertak var försedda med övermålade dekorationsmålningar. Även om Riksantikvarieämbetet och Byggnadsstyrelsen förordade
en framtagning av dessa målerier mäktade församlingen inte med
detta av ekonomiska skäl. De yttre arbetena genomfördes inte. I
stället omarbetades förslaget och genomfördes 1962. Den utvändiga restaureringen omfattade putslagning med cementbruk
utom i ytputsen som var av ett rent kalkbruk, avfärgning
med kalkfärg i bruten vit kulör (guldockra och bensvart),
nya solbänkar av skiffersten inrättades, skiffertaken och spåntaken
reparerades, fönster och dörrar reparerades och målades med oljefärg. Idéerna
om att skapa hängrännor och stuprör för torntakets
avvattning avstyrktes 1954 av myndigheterna och utfördes inte. Vid
restaureringen erhöll all målad plåt svart kulör bruten med något
zinkgrönt och engelskt rött. Fönster, dörrar och andra utvändiga
snickerier målades. Dörrarna föreslogs, om träunderlaget lämpade
sig för detta, laseras i bronston medan fönsterna skulle måla i pärlgrå
kulör. Tornets ljudluckor och spåntak ströks med tjära. Korset,
kulan, siffror och visare på tornet hade nyligen förgyllts.
År 1972 byttes orgelverket ut mot ett nytt varvid de tillbyggda
sidorna avlägsnades. Arbetena utfördes av Hammarbergs orgelbyggeri
i Göteborg. I början av 1990-talet var skiffertaket i dålig kondition. En restaurering
skedde 1994 varvid en betydande del av skifferplattorna
behövde bytas ut. Ovan