VÄSTERVIKS KYRKOMILJÖ

Västerviks församling är en medeltida stadsförsamling. Staden på sin nuvarande plats vid Gamlebyvikens mynning går tillbaka till år 1433, då Erik av Pommern utfärdade stadens privilegiebrev. Denna föregicks av en äldre stadsbildning längre in i viken, nuvarande Gamleby. År 1517 ödelades Västervik helt och hållet av en brand och invånarna flyttade tillbaka till det äldre stadsläget. År 1544 uppmanades de emellertid att flytta tillbaka till nuvarande Västervik, som 1547 också återfick sina privilegier. Redan på 1300-talet hade en borganläggning uppförts vid Gamlebyvikens mynning, Stäkeholm, som numera benämns Stegeholm. Staden hade endast en kyrka, helgad åt Sankta Gertrud. Möjligen föregicks stadskyrkan av ett kapell. I en senmedeltida förteckning över kapell i Linköpings stift finns en uppgift om ett kapell "nära Stäkeholm", som dock uppges vara helgat åt S:t Göran. I stadens sydöstra del, inom ett område som idag ungefär motsvaras av kv. Kapellet, påträffades någon gång under förra delen av 1700-talet benrester, vilket tyder på att här funnits en kyrkogård. Platsen kallades då för Kapellbacken. Vid 1700-talets pestepidemi brukades en tomt vid nuvarande Ellen Key-skolan för begravningar.

Varvsverksamheten blev under 1500- och 1600-talen stadens viktigaste näring trots perioder av bakslag med danskarnas framfart 1612 , en storbrand 1665 och nya krigshändelser på 1670-talet. Stora delar av staden ödelades och återuppbyggdes vid dessa tillfällen. Stadsplanen med rätvinkliga gator och kvadratiska kvarter härstammar från denna tid. Under 1700-talet utvecklades handeln och industrin i staden och nya varv anlades, bl a Stora varvet. Vid mitten av 1700-talet stod det pampiga Cederflychtska fattighuset klart vid S:ta Gertruds kyrka, ritat av den store arkitekten Carl Hårleman. Även kyrkoherdebostaden och rådhuset tillkom under 1700-talet tillsammans med andra större fastigheter. Varvsverksamheten upplevde en nedgång under slutet av 1800-talet och andra industrier tog över, bl a tändsticksfabriker. Järnvägen kom till staden 1879 och Västervik fick därmed förbindelse till Linköping. Under 1900-talets början expanderade staden och många nya småindustrier startade t ex tvålfabrik, kemisk-teknisk fabrik, mekanisk verkstad, bl a Bröderna Nilsson & Co. Stenindustrin utvecklades vid samma tid och blev så småningom en känd näring för Västervik. I början höggs bara gatsten men så småningom kom tillverkningen av gravvårdar igång och på 1880 och 90-talen startade flera större monumenthuggerier, Bröderna Flinks och Schannongs, senare Västerviks granitindustri, Bröderna Styrenius och J. Ahlins stenhuggeri och sliperi.

En kyrkogård fanns tidigt kring S:ta Gertruds kyrka, men övergavs på 1830-talet då den Gamla kyrkogården anlades, då utanför staden, så som den tidens rön föreskrev. År 1905 stod S:t Petri kyrka klar, ritad av A.E. Melander. Vid 1900-talets början fanns behov av en ny kyrkogård och Nya kyrkogården anlades sydost om staden 1913. Ytterligare en kyrkogård finns i Västervik, nämligen den som tillhör Norra sjukhuset.