EGGVENA KYRKA

Eggvena kyrka har ett nätt långhus och ett fullbrett, grunt och något lägre tresidigt avslutat kor i öster med port åt söder, sakristia åt norr samt ett mycket stort vapenhus i väster. Vapenhuset är nästan lika brett som långhuset och har porten åt söder samt kröns av ett lågt klocktorn. Det påfallande lilla tornet är vanligt i Kullings- och Gäsenebygden, vilket antas bero på att kyrkorna här endast hade en klocka och fick tornen dimensionerade därefter. Sakristian har dörr åt öster och på södra sidan är en källarkulle med nedgång till pannrum via plåtluckor. Källaren används inte idag. Fönstren är rundbågade utom i sakristia och vapenhus. Koret har fönster på de snedställda sidorna. Vid vapenhusporten står sedan 1938 en runsten vars text enligt Riksantikvarieämbetets tolkning säger: "Vifast reste denna sten efter Vive/Vifa, en mycket god tägn". Ornamentet finns på Eggvenas båda runstenar.

FASAD - Slevslätad, vitkalkad putsfasad från år 2000 som följer väggens buktningar. Putsen lämnar en bit av muren nederst synlig. Ritsningar markerar dels den gamla ingången under det västligaste fönstret på sydsidan, dels det äldre långhusets sträckning till strax väster om östligaste långhusfönstret. En trappliknande sten finns vid sydvästra långhushörnet. Remstyckena är synliga på den tillbyggda delen i öster. Östra långhusgaveln täcks över koret av vitmålad lockpanel med ett träkors fäst vid nocken. Tornet har vitmålad stående panel med breda läkt på oregelbundna avstånd. Åt vart håll finns en liten ljudlucka klädd med likadan panel och vattbrädor. Över vapenhusdörren sitter en liten stenplatta med årtalet 1890 inhugget i låg relief. Murarna buktar även på vapenhuset och avtäcks upptill med en inåtlutande bräda. Ventilhål är upptagna nedtill på flera ställen åt norr och den gjutna grundförstärkningen från 1950-talet syns här och var. Åt söder är ett cementrör inmurat nedtill.

FÖNSTER - Sydsidan har tre och nordsidan två rundbågade fasta treluftsfönster med T-post i svagt vidgade nischer med solbänkar av tjocka, lätt tuktade granitblock sammanfogade med bruk. Snickerierna är täckmålade grå och spröjsade till åtta rutor i de raka lufterna och fem tårtbitar i bågen med blandade glastyper; gammalt glas, antikglas från 1950-talet och modernt maskinslaget glas. Korfönstren har två lufter med tvärpost i bågen spröjsade till 12 rutor nedtill och fem i bågen. Vapenhuset har åt väster, något förskjutet åt norr, ett rektangulärt, modernt, öppningsbart tvåluftsfönster med mittpost. Smygen är grund, snickerierna gråmålade och klarglasen spröjsade till åtta rutor var. Upptill i västra fasaden är en glugg, skevt fyrkantig, med glas i träbåge. Sakristians öppningsbara enluftsfönster är rektangulärt, spröjsat till sex rutor och gråmålat plåtbleck.

PORT - Alla dörrarna har rak överkant och krysshamrade granittrappor. Vapenhusportens båda dörrblad har täckmålad ljusgrå fiskbenspanel från 1942 med stort nyckelhål med skylt i kantig rombform från 1952 samt modernt sjutillhållarlås. Karmarna är likadant målade och sitter i en mycket djup smyg med rak överkant. En stenskiva med slipad fasadlist, sannolikt från 1942, ligger framför dörren. Sakristians dörr har tre blocksteg till en enkel dörr, från 1952 eller nyare, av stående gråmålad träpanel med sparkplåt och smidd dragring. Kordörren är enkel med gråmålad fiskbenspanel från 1942 och smidd dragring i korsbeslag och rombformad nyckelskylt från 1952. Smygen är rak och har en bräda i hjässan, slipad granitlist nedtill samt två blocksteg.

TAK - Långhuset och sakristian har sadeltak och koret har valmade takfall från långhusets östvägg, täckta av enkupigt tegel från 2000 (tidigare papptäckta). Spåntäckning syns under teglet. Vapenhuset har pyramidtak upp till klocktornet som har ett torntak, båda klädda med röd galvaniserad stålplåt (grå före 1950) i skivtäckning av storplåt från 2000. Överst är en plåtklädd pik med flöjel som har årtalet 1776 utstansat. Långhuset har grunda taksprång av vitmålade bräder med luftspalt. Sakristians taksprång är bredare med vitmålade vindskivor. Vita hängrännor och stuprör av plåt mynnar till cementerade skvalprännor.

Eggvena kyrka är från tidig medeltid, 1100-talets mitt eller 1200-talets början. Idag präglas kyrkan av om- och tillbyggnader från 1700-talet då tresidig koravslutning samt vapenhus med klocktorn byggdes till och 1850 tillkom en sakristia.
Betydande delar av den medeltida stenkyrkans långhus bedöms vara bevarade. Vid blottläggande av murverket år 2000 konstaterades att det gamla långhuset hade ingång åt söder i höjd med nuvarande västfönster och därmed torde även västväggen vara medeltida. Långhuset sträckte sig strax väster om nuvarande östfönster. Det låga trätornet byggdes 1776 ovanpå vapenhuset vilket visar att vapenhuset måste ha uppförts senast detta år. Tornet ersatte en klockstapel som stått i sydvästra kyrkogårdshörnet. Enligt uppgift fanns tidigare ett högt placerat fönster på västgavelns norra del till tornrummet. Antingen tillkom det samtidigt med tornet för att ge det ljus från långhuset till tornrummet eller så var det ett äldre gavelfönster. Medeltida fönster hade i trakten gärna en hög placering. En bit av en målad dekorlist med klassiserande, "grekiskt", mönster som ska ha suttit där finns bevarad. Någon gång under 1700-talet byggdes kyrkan till även åt öster och fick ett tidstypiskt tresidigt kor. Den gamla triumfbågen togs då bort. Nuvarande fönsteröppningar gjordes förmodligen då kyrkan var fullt utbyggd. Såväl kyrkorum som inventarier målades 1820. En västläktare byggdes före 1829, då en sådan noterades vid en inventering liksom att kyrkorummet hade ett altare av slipad sten och "vanliga" stolar. I vapenhuset låg en runsten i golvet. 1850 byggdes sakristian till på norrsidan. Möjligen var det i samband med detta som den gamla altartavlan ersattes med ett altarkors, vilket då var på modet. Läktaren byggdes om eller ersattes med en ny på 1890-talet när ett orgelharmonium skulle installeras. En stenplatta med årtalet 1890 finns inmurad över vapenhusporten och bör markera en större förändring av kyrkobyggnaden, såsom nämnda åtgärder. Kring 1900-1905 anordnades ett träaltare, möjligen kläddes det medeltida stenaltaret in. I det nya altaret lär en ask vara inbyggd med uppgifter om namnen på hantverkarna som utförde arbetet.
1910 gjorde arkitekt C. Lindholm ett förslag till reparation och nya, ospecificerade "anordningar". Renoveringen genomfördes 1912-1913 ledd av byggmästare C. Kant. Exteriören reparerades. De inre väggarna hade varit mycket kullriga och ojämna men avjämnades nu. Innertaket fick ny underpanel av pärlspånt och sedan monterades den gamla panelen åter och målades vit. Ny altarring tillverkades och golvet innanför den sänktes. Nya golv lades. Korbänkarna togs bort. Predikstolen fick ny trappa och fot, vilken dittills utgjorts av dopfunten som nu renoverades och ställdes i koret. Matt glas sattes i korfönstrens nedre halva. Målningsundersökningar företogs men inga gamla väggmålningar påträffades. Tak- och hålkälslisterna målades i ljusbrunt och grönt, väggarna oljemålades grågulgrönt till 1,3 meters höjd och bänkarna brunmålades. Predikstolen angavs som "omålad", men förmodligen avsågs att den inte målades vid detta tillfälle. Ett orgelharmonium inköptes och togs i bruk vid återinvigningen i september 1913.
1920 inventerades kyrkan och då noterades en träskulptur av ett kvinnligt helgon med kalk samt flera träskulpturer från 1700-talet. 1937 togs originalfärgerna fram på predikstolen med ljudtak, samt på altartavlan som förvarats i sakristian och konserverades. På altartavlan patinerades nya färger in med de gamla. Altarkorset togs bort och sattes öster om dopfunten och i stället återuppsattes den gamla altartavlan. Predikstolen var övermålad med brun färg. Färgen på fyllningarnas omramning och på några av fyllningarna var i gott skick och hade målade ornament. Stjärnor i trä, som satt på fyllningarna, hade tillhört det övre partiet och sattes åter där. Ljudtaket hade väl bibehållna originalfärger. Ryggstycket hade ingen gammal bemålning och det avlägsnades troligen då det inte finns kvar idag. Pärlspånten på trappbarriären togs bort och ersattes med masonit som målades. Runstenen, som tidigare stått i vapenhuset, stod 1938 lutad mot tornväggen, men blev då restaurerad och ställd på en grundsten till tornet på södra sidan, fäst med en järnkrampa vid väggen. Samma år lät man Statens Historiska Museum undersöka en i kyrkan förvarad Kristusbild, gjuten i brons. Den befanns vara ett altar- eller processionskrucifix i primitivt utförande, troligen ett inhemskt arbete från 1100-talets mitt eller senare del efter vad som benämns Kölnskt-Westfaliskt eller Hildesheim-original. Skulpturen monterades på ett modernt försilvrat träkors. 1940 upprättades ritningar till ångvärmeledning och pannrum så att kaminen med skorsten i sydöst kunde slopas. 1942 monterades innanfönster och nya dubbeldörrar vid västra och södra ingångarna.
1950 började kyrkan renoveras genomgripande av socknens egna fackmän under ledning av arkitekt Ragnar Jonsson på Byggnadsstyrelsen i Stockholm. Kraftiga sprickor fanns i ytterväggarna i kor och vapenhus så därför vidtogs en grundförstärkning samt dränering. Skador i exteriören åtgärdades. I sydvästligaste fönstret upptäcktes spår av den medeltida ingångsdörren. Ovanför dopfunten jämnades väggens grövsta ojämnheter ut. I vapenhuset ville man sänka vindsbjälklaget till västra fönstrets överkant och göra en ny vindstrappa i norr med en dörr i västväggen från vinden till orgeln, men det godkändes inte eftersom håltagning inte får ske i medeltida murverk. Ny rak läktare byggdes, men pelare och undersida bevarades. Man ansåg att läktaren nått för långt fram (nästan halva långhuset) och skämt kyrkans ursprungliga utseende. Läktarbänkarna avlägsnades och en ny orgel installerades. Två långhusbänkar togs bort i nordväst, övriga byggdes om, glesades ut och försågs med bänkvärmare. Då återstod 11 bänkrader i söder och 12 i norr (150 sittplatser) av de 16 respektive 14 som funnits 1940. Renovering och elektrifiering av ljuskronorna utfördes och ny armatur, ritad av arkitekt Jonsson, placerades under läktaren samt över porten. Interiören målades om i gråvit ton. Sakristian fick egen entré i öster, nytt skrudskåp samt bönealtare på östra väggen med bronskrucifixet. Pannrummet gjordes om till bårhus och där placerades altarkorset från 1800-talet. Kyrkan invigdes efter två års arbete i början av maj 1952.
Ett nytt helmekaniskt orgelverk invigdes i april 1983. Vid 2000-talets början var kyrkan utvändigt i mycket dåligt skick. En renovering genomfördes april 2000-augusti 2001, ledd av Alf Cederberg Arkitektkontoret, Herrljunga. Putssläpp fanns på alla fasader liksom omfattande rötskador på takstol, vapenhusvind och uppe i tornet. Skadade stomdelar byttes. Total omputsning med traditionellt slevdragen slätputs ersatte den sentida, befintliga spritputsen. Taken renoverades och tegelskorstenen togs ned. Alla snickerier och paneler målades. Solbänkarna lagades med cement. På sydsidan kunde den gamla ingångens position avläsas, liksom utbyggnadsskarven på långhuset, vilka markerades med ritsar på fasaden.