RYDAHOLMS KYRKA

Rydaholms kyrkogård har liksom kyrkan medeltida ursprung. Kyrkogårdens
tidigaste utsträckning är okänd. I samband med Dackefejden
skall Gustaf Stenbocks styrkor ha haft ett befäst läger direkt
väster om kyrkogården, av vilket ännu rester av vallar och grav finns.
Kyrkogården hade fram till början av 1900-talet en ängsliknande
karaktär med ett fåtal oregelbundet stående vårdar inom gräsytor,
vilket kan ses på en teckning från 1880-talet. Ytorna var uppdelade
i grifteplaner, tillhöriga socknens olika hemman, en sedvänja
som bestod in i 1900-talet, om än i begränsad omfattning. Kyrkogården
har varit omgärdad av stenmur, troligen sedan 1700-talet.
De båda ingångarna i nordost och söder hade timrade stigluckor.
Dessa skulle hållas låsa för att inte Klockaregårdens kreatur skulle
komma in och vegetera bland gravarna. Vid sidan av luckorna fanns
därför klivstättor av trä. 1825 beslutades efter ett förslag av pastor
Lars Gadolin att runt kyrkogården plantera träd af hvarjehanda
ädlare slag till dess förskönande, vilket också skedde. Eftersom
kyrkans nybyggnad 1793 mycket inkräktat på den redan trånga
kyrkogården beslutades 1830 om utvidgning. Denna kom dock
till stånd först 1859. Utvidgningen skedde åt söder på en trädgård
som klockaren brukat. En ny stenmur anlades runt kyrkogården,
till vilken nyttjades ett flertal gamla stenvårdar som var kullfallna
eller lutade. Stigluckorna flyttades och användes under en period
som kyrkstallar. Ingångarna fick stenstolpar huggna av korpral
Sven Kopp och smidesgrindar. En trädkrans planterades längs med
murarna. Samma år revs den klockstapeln som stått nordost om
koret. 1899 revs den timrade tiondebod som stått i kyrkogårdens
nordvästra hörn, sammanbyggd med muren. Detta var också den
plats där självspillingar och brottslingar tidigare begravdes.
I början av 1900-talet ordnades kyrkogården med kvarter av med
ligusterhäckar) inhägnade grusgravar mellan rätvinkliga grusgångar.
Därmed bröts traditionen med grifteplaner. Hemmansägarna sökte
sig istället nya platser längs med gångarna, där gravarna blev väl
synliga. 1920 byggdes landsvägen vid kyrkogårdens västra sida om,
varvid muren där revs och ersattes med en hagtornshäck. Stenmaterialet
blev fyllnad till vägen. 1929 utvidgades kyrkogården åt norr
och söder, varvid de gamla murarna flyttades och återuppfördes med
befintligt material. Några äldre gravvårdar tycks därvid ha tagits till
vara och placerats på kyrkogården. De nya kvarteren ordnades med
rätvinkliga grusgångar i likhet med övriga kyrkogården. Kring den
nya utsträckningen planterades nya trädrader. Även de nya kvarteren
kom till stor del att bestå av grusgravar med häckinramning.
1949 uppfördes i sydost ett bårhus efter ritningar av arkitekt E Erlandsson,
vilket med sin grå puts avsågs samspela med kyrkan. Vid
okänt tillfälle igenlades de inre grusgångarna i kvarteren från 1929.
1961 utvidgades kyrkogården åt öster enligt ett förslag av trädgårdsarkitekt
Ragnar Ekstedt. I samklang med de nya kyrkogårdsidealen
lades gravarna helt i gräsmatta, utan särskild inramning. I norr
reserverades ett urngravsområde. Utvidgningen omgärdades med
en ny stenmur och mot öster även en rad med björkar. En öppning
i gamla kyrkogårdsmuren gjordes mitt för koret och i linje med
denna ordnades en gravfri centralplats med klosterbrunn och
rhododendronbuskar. 1967 ersattes hagtornshäcken mot landsvägen
av en stenmur i likhet med den från 1961. Gången från huvudgrinden
i väster fram till tornet belades med grå kalksten. Arbetet
utfördes av fi rma Henricsson & Lövgren från Smålandsstenar. 1980
skedde en fortsatt utvidgning österut, även denna gång projekterad
av Ekstedt. Denna kom därmed att inbegripa den s.k. Stora
Hålan. En minneslund anlades och nya stenmurar byggdes. Den
östra muren gavs en svag rundning som skulle svara mot den gamla
landsvägssträckningen. Under 1900-talets sista decennier har större
delen av kyrkogårdens grusbäddar tagits bort och till viss del ersatts
med rygghäckar som strukturskapare. 2001 nedtogs häcken mellan
minneslunden och Stora Hålan. Jordningsytan utmärktes med
gatsten och två sittplatser anordnades. Förslaget var upprättat av
Landskaparna. 2005 tillkom nya armaturer längs gången mellan
torn och huvudentré.

HISTORIK FRÅN KYRKOBYGGNADER 1760-1860 - Det mäktiga romanska stentornet med sina dubbla spiror bibehölls medan kyrkobyggnaden i övrigt av församlingen motvilligt revs för nybygge 1793. Långhus och kor byggdes efter ritning (fig 123, 124) från OIÄ av Thure Wennberg. På församlingens begäran utfördes den lik Gällaryd i samma pastorat, fastän betydligt större. Byggmästare Hans Lundström, Laholm, ledde arbetet, Lars Wennerholm ansvarade för snickeriarbetena. Exteriören är välbevarad, interiören kraftigt ändrad vid ett flertal renoveringar. Det klassicerande helhetsintrycket är dock förhärskande.

PLAN OCH MATERIAL - Rektangulärt kyrkorum med halvrunt kor. Sakristia och vapenhus är placerade mitt för varandra på nord- respektive sydfasaden. Det medeltida tornet i väster med huvudingång. Tornet är byggt i kvaderhuggen granit och grönsten med spåntäckta spiror. Det nya långhusets och korets murar putsade i gråvitt. Koppartäckt tak (ursprungligen spån). Oputsad sockel av återanvänd kvadersten från den rivna kyrkan.

EXTERIÖR - Vapenhus och sakristia med valmade tak, något förenklade i förhållande till ritningen, som i övrigt har följts. Fragment av stenskulptur och kolonner från den medeltida kyrkan inmurade vid sydportalen.

INTERIÖR - Det rymliga kyrkorummet har spegelvalv i trä, målat i ljusblått, med oval vulst kring mittspegeln, samt vita väggar. Tegelgolv, synligt i gångar och kor, täckt av furuplank i bänkkvarter. Altaruppställning med pilasterburen båge med stor strålsol från 1865 inramar Waldemar Lorentzons "Den uppståndne Kristus" från 1960. 1828 omtalas altarprydnad i form av altarkors med svepduk, ängel med fackla, ankare m.m. (bevarade i södra vapenhuset). Den vackra predikstolen med ljudtak med lambrequinbård är ursprunglig, men flyttades 1908 närmare koret och fick ny uppgång. Predikstol och altarring målades i två nyanser grått med guldlister. Öppna bänkar från 1908, ändrade 1953, målade 1987 i vitt, grått, guld och rosa. Orgelläktare från 1700-talet, målad som bänkarna. Orgel 1859 av bröderna Söderling, målad i svagt gult, guld och grått. Läktaren underbyggd till halva djupet.

Källa: Kyrkobyggnader 1760-1860. Del 2, Småland och Öland. 1993

Allmän karaktär
Rydaholms kyrkogård har sedan 1900-talets många utvidgningar en
närmast kvadratisk form. Kyrkogårdens västra hälft är den ursprungliga
delen, klart avskiljbar genom den mot östra hälften bibehållna
muren och trädraden. Kyrkan, belägen med koret mot öster, delar
denna, den gamla kyrkogården i två hälfter, varav den södra är något
större. Genom rätvinkliga gångar är gamla kyrkogården uppdelad i
mindre kvarter: A-J på nordsidan och K-X på sydsidan. A-D, halva
E-F samt T-X och halva R-S utgör utvidgningar från 1929. I östra
änden av X står ett bårhus. Kyrkogårdens nya del är till sin västra
del tillkommen 1961 och sin östra del 1981. Sistnämnda infattar
den s.k. Stora Hålan och öster därom en minneslund.

Omgärdning
Gamla kyrkogården begränsas på alla sidor utom den västra av en
kallmur från 1859 av marksten, ca en meter hög och en till en och
en halv meter bred. Invändigt är mindre skolsten. Murkrönen är
överväxta med mossa. Norra och södra sträckningen flyttades till
nuvarande läge 1929 medan östra muren är orubbad. I sistnämnda
ingår ett antal äldre gravstenar, både i murverket och som avtäckning.
De få stenar som kunde iakttagas vid inventeringen var av
den enkla lokala typ från 1800-talets första hälft som är företrädd
på kyrkogården i enstaka examplar. Västra muren från 1967 är lagd
av kilad granit i två skift till omkring en meters höjd. Mot insidan
är en vall uppkastad. Samma slags mur omgärdar den östliga utvidgningen
från 1961 80.

Ingångar
Gamla kyrkogården har fem ingångar. Ingången i det nordöstra,
avfasade hörnet, har en smidd pargrind från 1859 mellan toppiga
granitstolpar från samma tid. Likadant utförande har det samtida
grindpartiet i södra muren, mitt för kyrkans södra ingång. Dessa
båda grindpartier flyttades i samband med kyrkogårdsutvidgningen
1929. Nuvarande huvudingång är på västra sidan i linje med tornporten.
Ingången är något indragen och har en smidd pargrind
som i utförande tar upp element från de båda gamla grindarna.
Detta går även igen hos de båda mindre grindar som flankerar huvudingången.
Nämnda ingångar kantas av tuktade granitstolpar.
Grindarna är sannolikt tillkomna i samband med 1920-talets förändringar
på kyrkogården. Nya kyrkogårdens västra del har ingång
i norr och söder, östra delen mitt på östra sidan. Dessa ingångar
har strama, parställda spjälgrindar i smide, ritade av R Ekstedt.
Norra och södra har kraftiga stolpar av kilas och fogad granit med
avtäckande kalkstenshäll.

Vegetation
Gamla kyrkogården omges av en trädkrans med främst lind, flera
av träden är sekelgamla. Vid östra muren finns i norr ett par storväxta
åldriga lindar. En björkallé, planterad omkring mitten av
1900-talet, leder från södra ingången till kyrkans sydport. En rad
av resliga björkar skiljer även östra utvidgningens båda delar från
varann. Rygghäckar kantar flera av gravraderna på såväl gamla som
nya delen av kyrkogården. På tre gravar vid tornet står s.k. sorgeträd
i form av hängaskar. Inom nya kyrkogården fi nns fl era planteringar
i form av prydnadsbuskar som bl.a. rhododendron och cypress.
Längs östra muren växer en rad av ekar. Björkar är planterade längs
den öst-västliga gången.

Gångsystem
Kyrkogården binds samman av ett regelbundet system med rätvinkliga
grusgångar, vilka på gamla kyrkogården defi nierar de olika
gravkvarteren. Huvudgångarna bildar två axlar genom kyrkogården.
De skär varandra i rät vinkel där kyrkan ligger. Den öst-västliga
axeln binder ihop kyrkogårdens gamla och nya del. Gången mellan
västgrinden och tornporten är belagd med kalkstenshällar med
klovyta. En kalkstensgång binder samman den nord-sydliga axeln
med bårhuset.

Gravvårdstyper
Kyrkogården kan uppvisa gravkonst från 1600-talet fram till idag.
Äldst är en gravhäll av kalksten. Några enkla granitvårdar från
1800-talets första hälft speglar en lokal gravvårdstradition med
ålderdomlig framtoning. Från samma tid fi nns även några karakteristiska
smidesvårdar med bandjärnsdekor och fl öjlar. Dessa är alla
exempel på den hantverksmässiga gravvårdsframställningen innan
industrialismen. Idag ovanliga uttryck för den tidiga industriella
gravkonstproduktionen utgör en handfull gjutjärnsvårdar, vilka
kan kopplas samman med bruken i bygden. I gjutjärn finns även
några gravstaket. Mest framträdande på kyrkogården är de resliga
gravvårdarna på de enskilda gravarna från förra sekelskiftet. Dessa är
vanligen i form av en obelisk eller bautasten, tydliga statusmarkörer,
uttryck för sin tids individualism. Vanligaste materialet är polerad
svart granit. Med mellankrigstidens bestämmelse om maximihöjd
på 90 cm på vårdar fick dessa en annan form, låg och rektangulär.
Ofta gavs de klassiserande drag som tempelgavel eller kolonner.
Under efterkrigstiden blev vårdarna enklare i sina former samt mer
och mer uniforma. Titlar användes mer sällan. En orsak till enhetligheten
var det begränsade utbudet av tillverkare, vilka ofta nyttjade
samma kataloger. En annan orsak var tidens betoning av kollektivet
och likheten inför Gud. En vanligt förekommande gravvårdstyp
på kyrkogården under 1960- och 70-talen har bokstäver och kors
av koppar. Gravvårdarna har behållit sin tämligen standardiserade
utformning till idag. Ansatser till en ökad individualism kan dock
ses i ett fåtal personligt utformade vårdar från vår egen tid. I några
fall har äldre vårdar från förra sekelskiftet återanvänts på nya gravar.
Genomgående under hela 1900-talet har granit varit närmast
allenarådande som material, ofta med polerad yta. Svart granit dominerade
långt in i efterkrigstiden och fl era vårdar på kyrkogården
torde ha sitt i ursprung i stenindustrin kring Hjortsjö. I princip alla
gravar på gamla kyrkogården hade grusbädd och inramande häck
långt in i efterkrigstiden, av vilket idag bara några grusbäddar med
stenram återstår.

Beskrivning av enskilda kvarter, för kvartersindelning se pdf.

Kvarter A-D
Allmän karaktär
Kvarter A-D tillkom genom utvidgning 1929. A utgör en föga
nyttjad rad längs norra kyrkogårdsmuren och B en kort rad vid
västra muren. C och D är rektangulära kvarter med nord-sydliga,
dubbla gravrader med rygghäckar av liguster (utom i västra hälften
av C).

Gravvårdstyper
Kvarteren präglas av efterkrigstidens låga vårdtyper med tämligen
uniforma mått. Svart och grå granit är vanligast. Vårdarna daterar
sig från 1932 till idag. I B och C är vårdarna överlag från 1930-,
40- och 50-talen medan de i D mestadels daterar sig från 1970-
och 80-talen och där troligen är andra generationen vårdar. Någon
enstaka äldre vård där har karaktär av allmänna linjen. Formspråket
hos de äldre vårdarna är varierat, ofta med klassiserande drag eller
stiliserad dekor, medan det hos de yngre är stramt och enkelt. Fram
till 1950-talet rör det sig till stor del om familjegravar och de fl esta
har haft grusbädd. Idag återstår tre grusgravar i C. Titlar förekommer
sparsamt och företrädesvis på de äldre vårdarna: hemmansägare,
skräddarmästare, korpral. En vård över en förrådsvaktmästare är rest
av syskonen i Amerika och vittnar därmed om emigrationen. Ett
antal museivårdar fi nns utplacerade längs kyrkogårdsmuren. Det
rör sig om tre enkelt tillhuggna granitfl is från tidigt 1800-tal, en för
bygden vanlig typ, och tre smideskors från samma tid.

Kvarter E, F, K, N, Q, R och S
Allmän karaktär
Nämnda kvarter har det gemensamt att de alla utgör gravrader längs
med kyrkogårdsmurens sträckning innan 1929 års utvidgning. För
E-F och R-S gäller detta södra respektive norra gravraden.

Gravvårdstyper
Kvarterens gravvårdsbestånd företer idag ett sammansatt intryck
med stor spännvidd i ålder och utformning. Till antalet dominerar
mellan- och efterkrigstidens låga vårdtyper. De äldre vårdarna
på köpegravarna från förra sekelskiftet markerar sig dock genom
sin storlek. Ett extremt uttryck för detta är den omkring tre meter
höga bautastenen utan inskription i E. Ursprungligen hade
alla gravplatserna grusbädd. Idag återstår endast sju grusgravar,
varav de fl esta i N. Två av stenramarna är särskilt påkostade med
stenpollare och järnstänger. En av kyrkogårdens mest särpräglade
vårdar utgör det smidda hjulkorset från 1920 över riksdagsman G
W Svensson i N. Några av vårdarna från förra sekelskiftet pryds av
urna i granit eller gjutjärn. Titlar förekommer främst på de äldre
vårdarna: hemmansägare, fanjunkare, fabrikör, fondchef, barnmorska,
smedmästare, lantbrukare, handlare. En vård refererar till
Svenska missionsförbundets sångbok (Sv mfb) och vittnar därmed
om väckelsen. Ett litet antal museivårdar är placerade i N och Q.
Äldst är en rest granithäll från 1780, vilken liksom en liknande vård
från 1823 över en rusthållare är uttryck för en lokal förindustriell
gravvårdsproduktion. Samma gäller en drakhuvudskrönt smidesvård
från 1835.

Kvarter G
Allmän karaktär
Kvarter G är beläget vid nordsidan av huvudgången till kyrkan.
Gravarna är placerade i två nord-sydliga rader, vända mot öster.

Gravvårdstyper
Kvarteret har ett blandat gravvårdsbestånd, men det är tre stora
familjegravar i söder som helt dominerar intrycket. Det rör sig om
väl tilltagna grusbäddar med inhägnande gjutjärnsstaket i nygotiskt
utförande. Inom graven vid grinden står två svarta granitvårdar, en
obelisk från 1873 över kontraktsprosten C E Bexell med fru, och
ett kors från 1890 över kapten C E W Boije af Gennäs med fru,
född Bexell. Inom den intilliggande graven reser sig en bautasten
av svart granit över friherre B U Lilliecreutz med familj. Den tredje
staketinhägnade graven rymmer tre nygotiska gjutjärnskors från
Åminne bruk: från 1843 över Gustava Juliana Gyllengranat, 1861
över statssekreteraren M G Danckwardt och 1863 över löjtnanten
S K Danckwardt. Släkterna Lilliecreutz och Danckwardt har ägt
det nu styckade godset Lagmansryd. Bland övriga vårdar märks två
obelisker och en bautasten över hemmansägare samt en grusgrav från
1908 med stenram. Titlar som förekommer förutom redan nämnda
är skomakarmästare, byggmästare, köpman och provinsialläkare.

Kvarter H och J
Allmän karaktär
Kvarter H och J är två stora kvarter norr om kyrkan med dubbla
nord-sydliga gravrader, i J med rygghäckar av måbär.

Gravvårdstyper
Kvarterens gravvårdar har en stor spridning i ålder och form. Årtalen
sträcker sig från 1871 till idag. Till antalet dominerar låga vårdar
från efterkrigstiden, de yngre i olika slags granit medan de äldre är
av svart eller grå. Dessa vårdar har sällan titlar. En handfull äldre
vårdar skiljer ut sig, vanligen genom sina resliga former. Svart granit
är det mest förekommande materialet. Några av dem har en ovanlig
utformning som exempelvis en urnkrönt pelare från 1920 och en
korskrönt rikt dekorerad vård från 1895. Några vårdar är mycket
enkla, en platta eller småskalig version av de stora stenarna, det slags
vårdar som förekommer på allmänna gravar. Huruvida någon sammanhängande
allmän linje funnits här är oklart. Titlarna berättar
om hemmansägare, kyrkovärdar, rusthållare, lantbrukare, grundläggare,
montör, trävaruhandlare och folkskollärare. Två identiska
vårdar från 1928 och 1931 är resta över fanjunkare och den ena
bär en referens till Missionsförbundets sångbok.

Kvarter L och M
Allmän karaktär
Kvarter L och M svarar i hög grad mot kvarter H och J. De består
likaså av dubbla nord-sydliga gravrader. Vid tornets sydsida ligger
en stor häll, den s.k. Bruastenen, på vilken brudpar enligt traditionen
mottog bröllopsgästernas gratulationer. Denna låg tidigare i
kyrkogårdens nordvästra hörn. Stenen är klassad som fornlämning
(RAÄ 163).

Gravvårdsbestånd
Kvarteren har ett sammansatt gravvårdsbestånd. Kvarter L kan delas
upp i en västlig och en östlig del. I den västra delen dominerar
påkostade familjegravar från förra sekelskiftet med ofta högresta
vårdar. Den högst ansedda platsen har varit mot huvudgången till
kyrkan och svarar mot samma del i kvarter G. Där återfi nns ett
antal kyrkoherdegravar. Äldst är en sprucken kalkstenshäll från
1665 över prosten Torsten Larsson, kyrkogårdens äldsta vård. Invid
denna ligger två gjutjärnshällar, den ena från 1784 över prosten
Lars Junbeck och den andra från 1824 över prosten Per Starck,
under vars nitiska tillsyn nuvarande kyrka uppbyggts. Ytterligare
två kyrkoherdegravar ligger i anslutning. Båda har grusbäddar med
korskrönta granitvårdar. Den ena från 1892 över Per Danielsson
omges av ett gjutjärnsstaket och den andra från 1899 över K G
Nilsson omges av ett smidesstaket och inbegriper även ett s.k.
sorgeträd i form av en hängask, ett karakteristiskt drag från förra
sekelskiftet. Hängaskar står även på två andra gravar, däribland
inom Isakssonska familjegravens stora grusbädd med reslig obelisk
från 1915. Ytterligare tre familjegravar har grusbädd. Vårdarna är
som regel i form av obelisker eller bautastenar. Kvarterets östra del
består nästan uteslutande av låga, uniforma vårdar från mellan- och
efterkrigstid i svart eller grå granit. Dessa saknar oftast titlar. Ett
fåtal vårdar uppvisar en mer individuell prägel, exempelvis genom
val av marmor eller ovanligt formspråk. Ett fåtal högresta vårdar
markerar gamla familjegravar över hemmansägare. En av dem bär
en referens till Missionsförbundets sångbok.
Kvarter M har ett genomgående mer blandat gravvårdsbestånd med
en spännvidd i tid från 1834 till idag. Svart och grå granit är de
förhärskande materialen, men det fi nns en stor variation i form och
storlek. Den äldsta vården från 1834 är enkelt tillhuggen av granit
i lokal tradition. Denna är sannolikt den enda av dessa vårdar som
står kvar på ursprunglig plats. Från 1800-talets andra hälft har fyra
gjutjärnskors bevarats på plats. Utöver dessa fi nns även ett smideskors
från 1919. I övrigt rör det sig bland vårdarna från decennierna
kring 1900 om resta hällar eller obelisker. Ovanlig är den avbrutna
obelisken från 1910 över J F Anderson, vilken dog som inskriptionen
förtäljer Genom olyckshändelse i Hjortsjö granitberg. Arbetskamrater
reste vården. Sannolikt är stenens svarta granit även
bruten i Hjortsjö. Detta är kyrkogårdens enda direkta vittnesbörd
om socknens fordom största industri. De senare vårdarna har de
vanliga låga formerna med diskreta mått. Ett exempel 1930-talets
försök till nyskapande inom gravkonsten utgör den strama resta
hällen över en nämndeman från Vestenhaga. Titlar förekommer
främst på de äldre vårdarna och inskränker sig till kyrkovärdar,
hemmansägare och nämndemän. Ett fåtal sentida vårdar bär också
titlar. I vinkeln mellan vapenhus och långhus är några museivårdar
uppställda. Det rör sig om tre gjutjärnskors från 1879 94, varav
det ena över en grenadjär och gjutet af sonen C J Sjöstrand. Från
1853 är en av de vanliga enkelt huggna granitvårdarna och från
1851 ett rostangripet smideskors

Kvarter O och P
Allmän karaktär
Kvarter O och P består av nord-sydliga, delvis dubbla gravrader och
ansluter därmed i struktur till L och M norr därom.

Gravvårdstyper
Gravvårdsbeståndet är blandat, men domineras av låga vårdar från
efterkrigstiden i olika slags granit. Spridningen i tid är stor, från
1897 till idag. Bland de äldre vårdarna finns en stor variation i form
och storlek medan svart granit är vanligaste materialet. Särskilt iögonenfallande
är de båda storskaliga bautastenarna från 1915 respektive
1920 över hemmansägarna Nils Peter och Isak Danielsson i
Luveryd, stående något för sig själva mitt i O. En individuell prägel
har smideskorset från 1921 över grenadjären Storm, vilket står i den
enda bevarade grusbädden inom kvarteren. Titlar förekommer ända
fram till idag, men mindre frekvent på de efterkrigstida vårdarna.
Bland de äldre titlarna finns fabrikör, lantbrukare, hemmansägare,
smedmästare, telefonist och lärarinna. En vård från 1954 bär en
referens till Missionsförbundets sångbok.

Kvarter T-X
Allmän karaktär
Kvarter T-X utgör 1929 års södra utvidgning. T och U är rektangulära
kvarter med dubbla nord-sydliga gravrader, till stor del med
rygghäckar av liguster. W och X utgör var sin gravrad längs med
sydmuren. I östra änden av X står bårhuset.

Gravvårdstyper
Kvarteren består helt av låga rektangulära vårdar från 1932 till idag.
Materialet är som regel olikfärgad granit. Vidare finns två vårdar
av kalksten och två av marmor. Ett fåtal vårdar har en annorlunda
utformning, ett kors från 1944 över prosten K Höijer och en stor
häll av svart granit från 1955 över L Nordström. Kvarterens enda
bevarade grusbädd tillhör en godsägargrav från 1948. Endast ett
litet antal vårdar står på familjegravar och det är ett fåtal som bär
titel. De titlar som förekommer är förutom ovannämnda: kantor,
köpman, hemmansägare, lantbrukare, skohandlare, verkmästare,
folkskollärare, direktör och kronojägare. Några småvårdar över barn
från 1930-talet bär drag av allmänna linjen, men får snarast sägas
utgöra solitärer. Invid bårhuset står tre nygotiska gjutjärnskors från
1887-95 sekundärt placerade. Ett av dem är rest över en dräng.

Nya kyrkogården
Allmän karaktär
Den västra hälften tillkom 1961 och skiljs från den östra av en björkrad.
Gravarna är placerade i raka rader vända mot en nord-sydlig
mittgång. Där denna gång möter kyrkogårdens sammanbindande
öst-västliga axel finns en yta med rhododendronbuskar, cypresser
och en kalkstensklädd brunn med smidesbåge. Terrängen sluttar
svagt åt söder. I det nordvästra hörnet finns en liten urnlund. Nya
kyrkogårdens östra hälft från 1980 är ännu föga nyttjad. Gravraderna
löper även här nord-sydligt med till viss del rygghäckar av
måbär. Den södra delen domineras av Stora Hålan (RAÄ 164),
en drygt 20 meter bred och omkring sex meter djup grop om vilken
finns flera sägner. Det skall vara en s.k. dödisgrop som enligt en
tradition från 1600-talet nyttjats som mönstringsplats för ryttare.
Öster om gropen är en rektangulär minneslund, modifierad 2001.
Dess gräsyta inramas av gatsten och begränsas mot norr och öster
även av en cypresshäck. Mot öster är även bitvis kalkstenstäckta
ytor med parkbänkar, lykta och kalkstensklädd blomsterbänk. I
norr porlar en vattenlek av svart granit.

Gravvårdstyper
Alla gravarna har vårdar av efterkrigstidens låga typ med rektangulär
form. I västra delen är de huvudsakligen från 1960- och 70-talen och
har en mycket uniform framtoning med enkla former. Till största
delen är de av polerad grå granit med kors och bokstäver av koppar.
De få vårdarna i öster har en något större variation i främst val av
granit. Dessa daterar sig från 1990-talet till idag. Urnlundens vårdar
från 1979 till idag utgörs till stor del av små diskreta naturliga
stenar. Ett fåtal uppvisar dock en individuell karaktär i material och
form. Längs östmurens utsida står ett stort antal borttagna vårdar
från 1900-talets förra hälft lutade. De är alla av svart granit, men
med stor variation i form och storlek. Vissa vårdar har stått på stora
familjegravar medan andra kan stamma från en allmän linje.

Byggnader
Bårhus
Bårhuset har en kvadratisk plan och är uppfört av tegel på betongsockel
1949 efter ritning av arkitekt E Erlandsson. Formspråket är
traditionellt men avskalat i modernistisk anda, typiskt för tidens
sakrala arkitektur. Fasaderna bär en grå slätputs liknande kyrkans.
Åt väster vetter en korgbågig pardörr med liggande ekpanel. De
smala fönsteröppningarna har gultonade antikglasrutor i blyspröjs.
Bårhuset bär ett flackt, kopparklätt tälttak med kors. En kalkstensgång
leder fram till porten.