flagga

10. Pesten är här!

Kyrkoherde Torsten Nilsen satt vid sitt skrivbord med pannan i djupa veck. Han bokförde församlingsmedlemmarnas uppgifter om dödsfall och födslar. Sedan några månader tillbaka härjade pesten i Helsingborg. Torsten hade hektiska arbetsdagar. Pesten skördade ständigt nya offer. Insjuknandet gick snabbt, ibland på några timmar. 1349 blev ett år som sent skulle glömmas.

Farsoten hade vandrat från Asien, över Europa och till slut nått även Helsingborg. Torsten hade fått brev från kolleger i andra länder med fruktansvärda beskrivningar. Ingen hade hört talas om något liknande! Många menade att pesten var Guds straff för människornas synder. Andra skyllde på förgiftat vatten. Torsten visste inte vad han skulle tro, men var tacksam att han hade hälsan.

Städerna utmed handelsvägarna drabbades först medan andra områden skonades. Det började vanligtvis med enstaka fall som efter en tid utvecklade en epidemi. Så hade även händelseförloppet varit i Helsingborg. En pestkyrkogård hade anlagts i utkanten av staden. Det var viktigt att snabbt ordna med begravningen för att hålla smittspridningen nere. Torsten tyckte sig ha märkt en nedgång i antalet döda på sista tiden. Han bad till Gud varje dag att pesten skulle släppa sitt ondskefulla grepp om staden.

Klockan i Mariakyrkan slog fem. Torsten tog kappan och begav sig ut på Storgatan. Han gjorde ofta besök hos sörjande och den här eftermiddagen var det dags igen. Strax utanför kyrkan fick han syn på ett välkänt ansikte. Det var en liten flicka som hette Elisabeth. Håret flög i vinden när hon sprang gatan fram.
"Hej, hur står det till idag?" frågade Elisabeth gladlynt och stannade upp. Torsten vände sig mot henne:
"Jo, tack med mig är det bra. Men hur är det egentligen med dig?" Torsten blev förvånad över att se Elisabeth. Han hade besökt familjen för någon vecka sedan, då hade hon haft hög feber och varit illa däran. Torsten hade blivit tillkallad av föräldrarna för att läsa böner för flickan. Innerst inne hade han tvivlat på ett tillfrisknande. Det var få som överlevde pesten och av de som strök med var många barn och gamla.

"Jag är frisk igen! Efter ditt besök gick febern ner och nu är allt som vanligt."
Elisabeth lät sprudlande glad men under den långa ylleklänningen såg Torsten att kroppen var mager och medtagen. Hennes ansikte var fortfarande blekt med mörka ringar under ögonen. Torsten kände sig lättad. Att besöka sjuka var den tyngsta delen av arbetet som kyrkoherde. Att Elisabeth blivit frisk kändes som ett mirakel. Kanske bönerna hade hjälpt?

Det lyste hemtrevligt i husen när han vandrade hemåt efter besöket. Den gode vännen Eskil bjöd in honom på kvällsmat. Vid bordet talade de om allt som hänt.
"Har du hört nyheten om vår kung Erik?" frågade Eskil.
"Nej," svarade Torsten och såg undrande på Eskil.
"Kungen har gett pengar till fattiga för att mildra pestens härjningar. Han tror att pesten är Guds straff. Det sägs att kungen till och med har skickat pengar till påven i Rom!"

Eskil skar en skiva bröd och fortsatte:
"Nu säger ryktet att kungen själv insjuknat i pesten. Är det sant kanske vi snart får en ny kung."
"Tänk vad pesten ställt till det. I dessa tider går ingen säker. Varken fattig eller rik," svarade Torsten med en suck. Det kändes dystert. Men så tändes hoppet när han tänkte på Elisabeth, som blivit frisk.
----------------

Pesten, dvs digerdöden härjade i Skåne 1349-1350. Inga säkra uppgifter finns om hur många som fick sätta livet till. Somliga platser blev mer drabbade än andra. Digerdöden var den första stora pesten. Både fattiga och rika dog, bl a den svenske kungen Erik (Magnus Erikssons son). Under medeltiden trodde många att pesten var Guds straff för människans syndiga leverne. Idag vet vi att största delen av sjukdomen spreds via svartråttans loppor.

Sophia Hydén 1998
Millenniumprojektet, Helsingborgs museum