Växjö Domkyrka

Växjö socken nämns första gången i de skriftliga källorna år 1170. På 1200-talet skrivs namnet Wexio.
Fynd under den nuvarande domkyrkan tyder på att en träkyrka uppfördes på samma plats vid mitten av 1000-talet. Enligt legenden var det Sigfrid som lät bygga denna föregångare till domkyrkan. Den ersattes på 1160-talet av en mindre stenkyrka som sedan successivt byggdes ut. Under 1200-talet förlängdes koret åt öster och korsarmar byggdes. På 1300-talet, då Växjö fick stadsprivilegier, utökades kyrkan med sakristia, kapell och sidoskepp. Stora förändringar gjordes sedan under 1400-talets senare del. Tornet höjdes och tegelvalv slogs över kyrkans olika utrymmen, samt byggdes själakoret söder om tornet till. Tornets höga spiror restes på 1580-talet.
Efter att blixten slagit ner år 1740 och förstört tornet och stora delar av interiören revs det senmedeltida vapenhuset utanför norra sidoskeppet. Då tillkom också den norra utbyggnaden av tornet. Den södra har funnit sedan senmedeltiden.
Vid mitten av 1800-talet ansåg Esaias Tegnér kyrkan vara gammal, ful och förfallen, och lät amatörarkitekten och konstforskaren C G Brunius utarbeta ett förslag till restaurering. Detta genomfördes under åren 1849-54, trots Överintendentämbetets och Kungliga majestätets krav på omarbetning av de presenterade ritningarna. Då fick kyrkan sin trappgavelsilhuett och den tidigmedeltida sakristian norr om koret revs. Långhusets nordöstra och sydöstra travéer tillkom.
Under restaureringen 1898-99 uppfördes tillbyggnaden söder om koret till att bli sakristia, samt dekormålades kyrkan interiört.
Vid restaureringen 1957-60 fick kyrkan sitt nuvarande utseende, vilket påminner om dess senmedeltida gestaltning.

Exteriöra förändringar

Växjö domkyrka har under åren växt från en liten träkyrka till dagens pampiga stenbyggnad, varför förändringen uppenbarligen är total. Den har, från det att en liten stenkyrka anlades på 1100-talet, byggts om och ut ett flertal gånger varför det är svårt att tala om någon egentlig ursprunglighet. Vissa delar har förstörts av brand och krigshärjningar och nya har uppstått efter behov och senare rivits. Idag präglas exteriören nästan helt av den genomgripande restaurering och omgestaltning som skedde under 1950-talet.

Först i slutet av 1500-talet hade kyrkan fått ungefär den storlek och det utseende som den har idag. Det var exempelvis på 1580-talet som tornet höjdes och fick sina spiror. Dessa var spåntäckta, tjärade och dekorerade med målade rosor. De förstördes dock vid ett åsknedslag 1740 och tornet försågs efter återuppbyggnaden med en låg plåtklädd huv år 1771.

Den första stora omdaningen i modern tid skedde vid 1800-talets mitt, då restaureringsuppdraget gick till C. G. Brunius, Lund. Han lät ta bort det högresta taket och försåg långhus och kor med ett antal trappgavlar efter skånsk förebild. Även tornet fick trappgavlar istället för den tidigare huven. Över mittskeppet lades ett lågt sadeltak och över sidoskeppen tvärställda sadeltak. Dessa tak belades med skiffer.
Sidoskeppen förlängdes med en valvlängd åt öster.
De stora fönsteröppningarna på långhusets norra och södra sida togs upp. Strävpelare flyttades för att få en mer regelbunden fasad. Väggarna putsades och avfärgades vita, utom på tornets trappgavlar och övriga gavlars tegelorneringar.

Restaureringen 1957-60 skedde under ledning av arkitekten Kurt von Schmalensee, med medverkan av konstnären Jan Brazda. Exteriören omdanades för att delvis återskapa kyrkans senmedeltida utseende och undanröja nygotiken.
Samtliga trappgavlar, utom den på korets östra fasad, revs och takkonstruktionen ändrades. Ett högrest sadeltak av säterityp restes på nya takstolar över långhuset. Tornet försågs med höga spiror liknande de senmedeltida föregångarna.

Entréportalen fick ny kopparklädd port och gallerverk av tegel i tympanon.
Sydportalen murades upp. Tornets större ljudöppning åt väster fick dekorativt gallerverk.

Förändringen av exteriören var dramatisk, men lovordades av de flesta. Redaktören Clas Brunius, ättling till den Brunius som på 1800-talet omdanade kyrkan, var dock kritisk till kyrkans nya utseende och framförallt till dubbelspirorna. I Växjöbladet den 19 februari 1960 skriver han: Här har funnits dubbelspiror under ett skede av domkyrkans tillvaro, men det är inget skäl minst av allt historiskt för att denna domkyrka allt framgent skall ha två sputnikar som står och trängs över västfasaden. Han ansåg dem vara pinniga och inte imponerande och kallade Schmalensees program för arkitektens patetiska deklaration.

Interiöra förändringar

Genom de härjningar och bränder som vid flera tillfällen drabbat kyrkan har all äldre inredning gått förlorad. Bland annat har kyrkan fått ny predikstol sju gånger sedan reformationen. Idag präglas interiören i kyrkorummet främst av detaljarbeten och utsmyckningar som gjorts under 1950- och 1990-talen. Den förra restaureringen syftade till att återställa den senmedeltida atmosfären, medan den senare delvis återskapade 1740-talets bänkinredning. Efter det har flera moderna utsmyckningar tillkommit, exempelvis altarskåp och dophörna, vilket bidrar till rummets heterogena karaktär.

Vid åsknedslaget 1740 raserades inte bara tornet, korets valv och de två dåvarande valvtravéerna i nordost utan även större delen av inredningen brann upp. Efter detta nytillverkades bänkinredning, predikstol och så vidare. Det tog lång tid att återställa kyrkan och det dröjde till 1779 innan den fått en ny orgel med tillhörande fasad i barockstil.

Den mest genomgripande förändringen av interiören, skedde under de sista två åren på 1800-talet. Kyrkobyggnaden hade år 1849-54 omdanats fullständigt exteriört, med bland annat skånskinspirerade trappgavlar, av arkitekten C. G. Brunius. När så arkitekt Carl Möller tog sig an interiören femtio år senare kan man säga att denna förvandling till en nygotisk kyrka fulländades.
Takets valvribbor dekorerades med heltäckande ornamentik, medan väggar och knippepelare kvadermålades. I koret försågs även valvkappor och väggar med dekorativa motiv. Pelarnas och väggarnas nederdel kläddes med mörk bröstpanel och den nya bänkinredningen tillverkades i en fornnordiskt nationalromantisk stil. Läktaren nytillverkades och sattes på tidstypiska pelare med snedsträvor och konsoler. Koret omgestaltades genom att altartavlan flyttades till kyrkorummets bakre vägg och det stora korfönstret försågs med glasmålningar. Goticerande altaruppsats och korstolar tillkom.
Ett värmesystem för lågtrycksånga installerades.
1862 kompletterades inredningen med en predikstol i samma utpräglade nygotiska stil.

Vid restaureringen av orgeln och dess läktare 1940, under ledning av arkitekt Paul Boberg, återfick läktaren sina 1700-talskolonner. Barriären försågs också med ett delat ryggpositiv samt landskapsvapnet från 1749.

Nästa stora interiöra omdaning skedde vid restaureringen 1957-60, under ledning av arkitekt Kurt von Schmalensee. Till sin hjälp hade han konstnären Jan Brazda som utformade stora delar av inredningens dekorativa inslag.
Innerväggarnas puts gjordes om och avfärgades vit. Samtliga paneler och bänkar togs bort och ett mönstrat marmorgolv lades i vapenhus och kyrkorum. Läktaren gjordes om och försågs med räcke med balusterdockor. En ny predikstol i grå gotlandsmarmor tillverkades och sattes upp på den norra sidan, istället för som tidigare på den södra sidan. Jan Brazda stod för det stora korfönstrets formgivning. Bänkarna ersattes med lösa stolar och över dem hängdes moderna mässingskronor. I det södra förrummet inreddes ett nytt själakor, med bland annat glasmålningar av Bo Beskow.

Förändringen blev stor och Smålandsposten skrev: De båda herrarna Schmalensee och Brazda har åstadkommit något som liknar en vindsröjning. Det har rakats och skrapats bort allt obehövligt. Schablonmålningar i valven och annat 1800-talsmässigt skräp.

I början av 1990-talet utlystes en tävling om utformandet av ett nytt altarskåp till den förestående restaureringen. Men trots fyra kvalificerade förslag lades tanken på is.
Under åren 1994-95 företogs en restaurering under ledning av arkitekt Mats Edström. I vapenhuset höjdes taket och försågs med prefabricerade tegelvalv. Glasdörrar installerades som vindfång i entrén. Över ingången till kyrkorummet utfördes en stuckrelief av Kajsa Mattas.
Nya fasta och slutna bänkar utfördes i mittskeppet som kopior efter den senbarocka 1740-talsinredningen och målades i en ljusgrå färg. I sidoskeppen placerades nytillverkade lösa stolar, samt i det södra även en ny körläktare.
I koret placerades nytillverkade korstolar av medeltida typ och altaret flyttades fram och gjordes fristående. Ett igensatt fönster togs upp och försågs med blyinfattat glas. I koret placerades också tillfälligt det medeltida altarskåpet från Tolgs kyrka.
Kyrkan utsmyckades med en kormatta av Ulla Gowenius samt en ljusbärare av Erik Höglund och Lars Larsson. Dopplatsen Livets källa av Göran Wärff invigdes i långhusets sydvästra hörn.
På norra väggens främre del placerades aluminiumtrappor till nödutgång.

1999 hade den långdragna tävlingen om altarskåpet avgjorts och år 2002 kunde Bertil Valliens pampiga altarskåp invigas.

Kyrkan ligger lågt i förhållande till bebyggelsen i omgivningarna, och nära Växjösjöns strand. Då den uppfördes och ända fram till modern tid låg den i samhällets utkant, precis utanför stadsgränsen. Guldsmedsbäcken, som hade ungefär samma sträckning som Linnégatan, markerade gränsen mellan stadens mark åt väster och kyrkans mark åt öster. De två höga tornspirorna är ett landmärke som trots kyrkans låga placering syns milsvida omkring.

Kyrkan omges närmast av gräs, men på den västra sidan är en plan av kullersten anlagd. Den har ett markerat gångstråk av tvärgående granitblock försänkta i beläggningen, från Linnégatan fram till porten. Gången lyses upp av moderna plåtarmaturer som står på kolonner i släthuggen granit. På platsen står också skulpturen Sankt Sigfrid av Peter Linde upphöjd på en granitkolonn.
På de övriga sidorna omges kyrkan av gräsmatta och grusgångar.

Växjö domkyrka har ett treskeppigt långhus med kvadratiskt kor i öster och ett brett torn med tvillingspiror i väster.
Byggnaden är huvudsakligen uppförd i sten i olika former. Eftersom kyrkan har om- och tillbyggts ett stort antal gånger under sin mångåriga existens på platsen, så växlar material och bearbetning med de olika tidsskikten. På de romanska delarna av långhus bildar kluven hälleflintsskiffer en slät fasad under putsen, med sockelstenar och hörnkvadrar av granit. Tornets romanska del består huvudsakligen av granit, antingen kluven eller naturligt rektangulär i formen.
Tornets övre del och södra sidoskeppets övre delar består huvudsakligen av tegel. Dessa är från 1200- till 1400-talet, medan vissa murpartier i tornet härrör från reparationerna på 1740-talet. Under 1950-talets restaurering användes maskinslaget tegel, bland annat i södra sidoskeppets portalbyggnad.

Tornet i väster är högt och brett, men ganska grunt för kyrkans storlek. Med sina sidotillbyggnader har det till stor del inlemmats i långskeppets huskropp, och de två bildar en gemensam bred gavelfasad åt väster.
Porten ligger i markplanet och omges av en historiserande portal i rött tegel, krönt av ett fyrpass. Portarna är grovt utformade i kassetterande stil och klädda i kopparplåt, försedd med kraftiga nitar. Handtagen är utförda i form av stiliserade lejon.
Ovanför porten sitter ett stort spetsbågefönster och vid sidan av det två smala rektangulära gluggar. Fönstrets nederkant ligger i linje med en avtäckningslist i huggen och fasad sten. I dess norra ände sitter en frilagd kvadersten med dekorativt reliefmönster.
På våningen ovanför sitter två små rundbågeformade gluggar något asymmetriskt placerade.

Lite ovanför dessa löper ett strömskift i den putsade tegelfasaden. Ovanpå detta sitter den enda urtavlan centralt placerad. Den är till den yttre formen kvadratisk med cirkelformad mittdel. Fälten, som indelas av förgyllda lister, är färgade blå, ljusblå och svarta. Till höger om dess nederkant sitter en mycket smal spetsbågeformad fönsterglugg i fasaden. Ovanför strömskiftet sitter fyra mycket stora och rikt utsirade ankarslut i svart smide.

Överst på tornets västfasad, under takfoten, sitter två ljudluckor och en bredare lucka, alla tre i rundbågeform. Ljudluckorna är klädda med svartmålade ribbor och mittluckan är klädd med dekorativt lagd panel målad i ljus ockra. Precis under takfoten löper en tegelornering.
Över hela fasaden finns även nitton enklare ankarslut utspridda.

Tornets sockel på västra sidan består av formhuggen röd granit, medan sidoutbyggnadernas är av obearbetad och kluven natursten.

Sidoutbyggnadernas västfasader, vilka ligger i liv med tornets, är i stort sett symmetriskt utförda. Både på den första och andra våningen finns ett rundbågefönster på var sida, med grönmålade bågar, och mellan dessa en gördellist i form av en smal kopparavtäckning. På den norra utbyggnaden sitter dessutom en smal rektangulär glugg bredvid det övre fönstret.
I höjd med långsidornas takfot löper ett strömskift över västfasaderna. Ovanför detta finns fem blinderingar på var sida, en cirkelformad och fyra rundbågar i fallande höjd. Två av dessa har överdelen formad som ett trepass. Smala höga ventiler sitter i tre av blinderingarna och i de två högsta två små runda fönster.

Mot söder har tornets södra sidoutbyggnad ett rundbågeformat fönster i grönmålad båge på bottenvåningen. Under takfoten löper en fris i trepassmönster.
Tornets övre norra sida kröns av en tegelornering under takfoten, och under den sitter två ljudluckor i rundbågeform. Mellan dessa sitter två ankarslut av den större modellen och under luckorna åtta enklare samt en smal rektangulär fönsterglugg.
På tornets norra sida ser överdelen likadan ut, men saknar glugg och har färre ankarslut. Däremot omfattas det av ett band som förankrats i väst- och östfasaderna.
Norra sidoutbyggnadens norra sida har ett mindre rundbågigt fönster på bottenvåningen och bredvid detta ett litet kvadratiskt, båda i gröna bågar. Ovanför dessa sitter ett litet runt fönster och under takfoten löper samma fris med trepassmönster som på den södra sidan.
På tornets östra fasad, över långhusets nock, sitter två ljudluckor och mellan dem en liten rund blindering. Ovanför luckorna sitter fyra ankarslut av den större modellen samt löper tegelorneringen. På fasaden finns också ett fåtal mindre ankarslut

Långskeppet är brett och någorlunda rektangulärt till formen. Det är i väster sammanfogat med tornet och dess sidoutbyggnader, vilket ger nära nog jämna långsidefasader. Mot öster är det sammanbyggt med det kvadratiska koret och dess sidoutbyggnad. Långskeppet har ett högrest sadeltak av säterityp.
Mot norr indelas väggytan av fem strävpelare, varav den östligaste är diagonalt ställd och pekar åt nordost. De har alla en bredare bas och smalare överdel, och är indelade i tre våningar avtäckta med kopparplåt. Mellan dessa pelare finns fyra stora fönster i dubbla rundbågar. Under det västligaste leder en trappa i sågade stenblock ner till en enkelport klädd med överlappande svartmålade järnplåtar. Nedanför det östligaste fönstret leder en plattsatt gång ner till en liknande dubbelport. Båda dessa ingångar leder rakt in i kyrkorummet.
Mellan takfoten och strävpelarnas överdel löper samma trepassfris som på västfasaden. I putsen vid de två mittersta fönstren finns markeringar av tidigare muröppningar.

Den södra långhusfasaden skiljer sig från den norra genom att en portal uppförts där det västligaste fönstret tidigare suttit. Dessutom varierar på denna sida långhusets bredd och skapar en oregelbunden väggyta. Fasaden mellan första och tredje strävan, från tornet räknat, är något indragen i förhållande till tornets sidoutbyggnad. Vid den tredje strävan breddas däremot långhuset till att bli bredare än sidoutbyggnaden, vilket bidrar till att takfotens sträckning blir en aning sned.
Under det andra fönstret från öster är kvaderstenar från en tidigare port lämnade synliga. Innanför dessa sitter ett större ventilgaller.

Portalen mellan södra sidans första och andra sträva är uppförd i maskinslaget rött tegel, i en stil som efterhärmar den tidigare nygotiska prägeln. Dess detaljarbeten andas dock 1950-tal. I den breda rundbågen sitter två rektangulära kopparklädda dörrar i en omfattning av släthuggen granit. I den övre delen, en blinderad lunett, finns ett kristusmonogram i grovt arbetad högrelief.
Ett strömskift löper ovanför bågen och över detta ett grovt stiliserat rosettfönster i vit träbåge. Vid sidan om porten finns två stenskulpturer inmurade i tegelfasaden.
Bakom portalen, mellan första och andra strävan, syns den äldre tegelväggen under den tunna putsen. Precis under trepassfrisen, som går längs hela fasaden, är inmurade naturstenar synliga.

Långhusets gavel åt öster har på den norra sidan om koret ett rundbågsfönster av samma typ och storlek som på långsidorna. Den södra sidan täcks till största delen av korets sidoutbyggnad.

Det rakslutna koret har på sin norra sida ett runt fönster placerat överst i en blindering i rundbågeform. Mot öster domineras fasaden av det stora glasfönstret och dess omfattning som innesluts i en stor rundbåge. Solbänken består här av kluven skiffersten.
Fasaden kröns av en trappgavel med tegelvalvsdekorationer i form av rundbågar som går i varandra, med ett trepass överst.
Trepassfrisen löper längs norra, östra och en liten del av den södra fasaden. På den senare har en utbyggnad med enkelt takfall gjorts. Dess östra fasad har tre rektangulära fönster på bottenvåningen, med blyinfattade flerfärgat glas. Över dem löper ett strömskift och överst sitter ett högt smalt fönster med spetsig överdel. Uppe vid takfoten sitter en rund ventilöppning.
På utbyggnadens låga södra fasad finns en entré i form av en kopparklädd rektangulär port. Över den löper ett strömskift och intill dörren sitter en modern armatur i plåt. Till vänster om entrén sitter en mindre plåtdörr till ett soputrymme. Sockeln är på utbyggnaden utförd i huggen granit.

Samtliga tak och fotrännor på domkyrkan är utförda i kopparplåt. Det gäller även stuprören och solbänkarna, förutom vid det stora altarfönstret. På långhusets tak finns på den vertikala delen sammanlagt sju liggande åttakantiga vindsfönster.
Tornets spiror kröns av en förgylld stång med klot och ornament, åt norr ett armborst och åt söder ett kors.

Domkyrkans fasad är genomgående slätputsad och avfärgad i en varmt röd nyans. Undantaget är blinderingar, fönsteromfattningar, friser och andra detaljer som färgats vita i dekorativt syfte. Den nedersta delen av murarna har lämnats mer eller mindre synlig och blottar sockelstenar av olika sorter och format.