DÖRBY KYRKA

Även om kyrkans interiör idag i hög grad präglas av nyklassicismens ideal finns där flera delar som visar på kyrkans äldre historia.
Kyrkorummets grundstruktur är den tidiga nyklassicismens med det flackt välvda, nästintill stickbågiga trätaket, de stora stickbågiga fönstren, det fullbreda koret och det rymliga kyrkorummet med högt väggliv (till skillnad från de senare nyklassicistiska kyrkorna där väggarna är lägre och takets välvning högre). Taklistens dekor i form av en tandsnittsfris med en påfallande tät tandning är karaktäristiskt för kyrkans interiör och hör sannolikt samman med den ännu ej utbildade nyklassicistiska formidealet.
Bänkinredningen är nyklassicistisk men utan den strama enkelhet som ofta präglar senare nyklassicistiska bänkinredningar. I koret och längst bak i kyrkan står bänkar till vilka man använt den tidigare bänkinredningens dörrar. Dessa dörrar representerar en för 1600-talet vanlig och för Södra Möre karaktäristisk dekorskärning som fortfarande återfinns i flera kyrkor i området.
Bänken som är placerad i koret var inte ursprungligen en bänk utan är ihop satt av flera olika delar där några gamla bänkdörrar samt speglar från en predikstol från 1600-talet ingår. Även bänken längst bak i kyrkan har i sin framskärm dörrar från 1600-tals inredningen.
Dagens altaruppsats har en för sin tid typisk och representativ utformning som representerar en senare och enklare nyklassicistisk tradition än den tidigare omtalade från andra halvan av 1700-talet. På den södra långsidan sitter ytterligare en altaruppsats. Denna är från mitten på 1600-talet och representerar ett annat utformningsideal med betydligt livligare dekor och färgsättning. Även denna är en god representant för sin tid och bidrar till att tydliggöra kyrkans långa historia och skänker en kontinuitetskänsla till kyrkorummet.

Den äldsta delen av kyrkan uppfördes under första hälften av 1200-talet. Under Kalmarkriget 1611 brändes kyrkan och vapenhus, sakristia och klockstapel brann ned. År 1625 reparerades koret och vapenhuset och försågs med nya valv. Under andra hälften av 1700-talet breddades hela kyrkan, förlängdes åt öster och försågs med ett fullbrett kor. Därmed hade kyrkan i det närmaste fått dagens utseende.

Bakgrund

Dörby kyrka uppfördes troligen under första hälften av 1200-talet och omnämns första gången år 1242. Den uppfördes som en ersättning för en tidigare träkyrka. Stenkyrkan hade ett rektangulärt långhus och ett smalare och lägre rakslutet kor med en inre korabsid. Under Kalmarkriget 1611 brändes kyrkan och vapenhuset, sakristian, klockstapel samt den nyligen byggda prästgården brann ner. År 1625 försågs sakristian och vapenhuset med nya valvkonstruktioner. Stora förändringar skedde även under 1700-talet då det medeltida koret revs och kyrkan förlängdes åt öster. Det nya koret gjordes rakslutet och fick samma bredd som långhuset. I övrigt har även den renovering som gjordes på 1950-talet bidragit till dagens interiör genom att det gamla trägolvet byttes mot ett stengolv i gångar och kor och trägolv lades i bänkkvarteren.

Troligen har inte bara koret, sakristian och vapenhuset varit välvda utan i äldre tider även långhuset. Vid de utgrävningar som gjordes på 1950-talet fann man nämligen ett fundament till en kolonn inne i kyrkan och man har antagit att denna har burit upp långhusets valv.

De flesta kyrkorna i Möre är liksom Dörby kyrka uppförda under 1200-talet. Kännetecknande för kyrkorna i området är ovanliga arkitektoniska lösningar. Här finns flera rundkyrkor, fler-våniga kyrkor och kyrkor med källarvåningar. I detta sammanhang har Dörby kyrka en förhållandevis ordinär utformning men sällar sig till den speciella gruppen kyrkor som återfinns i Södra Möre bl.a. genom att den att den liksom flera av de andra kyrkorna i området är påfallande hög och har ett stort tak med bevarad spånläggning. Förutom detta har kyrkan likheter med en annan grupp kyrkor i länet. Denna grupp byggdes under andra hälften av 1700-talet och har alla Ryssby kyrka (1749-50) som förebild. Dessa kyrkor är korta, breda, vanligen tornlösa och har höga, branta sadeltak. Till gruppen hör, Vissefjärda kyrka, Madesjö kyrka (1754), Torsås kyrka (ritad 1766 byggd 1777) samt Döderhults kyrka (1769-65). Dessa kyrkor kan sägas vara föregångarna till den kommande nyklassicistiska kyrkoutformningen och Dörby kyrkas stora ombyggnad på 1700-talet har givit den stora likheter med dessa kyrkor.
Även om kyrkan byggts om under 1700-talet då den både breddades, förhöjdes och gavs ett nytt, större och fullbrett kor har den en ålderdomlig prägel. Denna prägel manifesteras främst i de massiva murarna, det förhållandevis stora och branta taket och den asymmetri som åter-finns i byggnaden. Förutom detta bidrar det spånklädda taket och det faktum att putsen låter murverkets ojämnhet synas igenom till det ålderdomliga uttrycket. Detta uttryck samsas med 1700-talets bidrag i form av de stickbågiga muröppningarna. Förutom 1700-talets fönsteröpp-ningar finns även en mindre, sannolikt medeltida öppning i långhusmuren ovan vapenhuset. Detta fönster tillsammans med den fönsteromfattning som är markerad i putsen på långhusets södra sida står som historiska pendanger till de nya, större fönsteröppningarna. Genom skillnaden i utformning, placering och storlek illustreras kyrkans långa historia och de olika tidernas förutsättningar, utformningstraditioner och ideal.

Till kontinuitetskänslan bidrar även 1600-tals dopfunten i röd polerad kalksten med åttkantig cuppa och profilerad fot.

Både predikstolen och läktaren tillkom under 1700-talet. Läktaren i slutet av århundradet och predikstolen någon gång före den stora ombyggnaden 1768 då den flyttades från sin tidigare plats vid triumfbågen, till sin nuvarande placering. Predikstolen har en avskalad utformning men är försedd med kraftiga lister och förkroppningar något som ger den en särpräglad och på samma gång enkel och kraftfull, framtoning. Läktaren har en påfallande enkel utformning utan det utskjutande mittparti som är vanligt i 1800-talets läktarbyggnader. Även kolonnerna som bär upp läktaren är mycket enkla.

Korets glasmålningar är från 1944 och ett verk av konstnären Yngve Lundström, Stockholm. Detta är ett av de senaste konstnärliga bidragen till interiören.

Sakristian präglas starkt av sin kryssvälvning som i det närmaste börjar i golvnivå. Denna välvning tillkom 1625 och ger rummet en ålderdomlig prägel. Rummet i övrigt är sparsamt möblerat vilket bidrar till karaktären.

Även vapenhuset fick sin välvning 1625. Vindfånget från 1993 med glasade dörrar bidrar med ett modernt element i rummet. Genom dörrarna kan man se den äldre porten, något som förstärker kontrasten som det moderna dörrpartiet utgör i det enkla rummet. Golvet är sannolikt samtida med det i kyrkorummet vilket sannolikt lades in vid renoveringen 1924.

Inventarier
För att vara en så pass gammal kyrka finns det påfallande få äldre inventarier i kyrkorummet. Kyrkan har dock haft flera epitafier och huggna gravhällar men dessa är idag försvunna.
Målningarna av de tio apostlarna som idag är placerade på läktarbröstningen var ursprungligen tolv och hängde åtskilda på kyrkans väggar. Idag är två förkomna. De målades troligen redan på 1700-talet (eller till och med 1600-talet) men dagens bemålning härrör från 1800-talet.

Kyrkan har en 1600-talsdopfunt samt ett par malmkronor där den ena pryds av en örn och kan vara ett krigsbyte från Ryssland. Där finns även ett par mässingslampetter som skänktes till kyrkan 1658.
Dagens altaruppsättning är från 1843 och altartavlan målad av Lidbom och har altartavlan i Kalmar domkyrka som förebild. Den tidigare altaruppsättningen skänktes till kyrkan år 1650 och hänger idag på den södra långväggen.

I koret står ett stort golvur. Uret är ett åttadagarsur från 1830 och denna typ av ur är något som blev vanligt i kyrkorummen under detta århundrade.