VILLSTADS KYRKA

Kyrkan har en östvästlig orientering och utgörs av ett
enskeppigt kyrkorum med ett halvcirkelformat kor i öster.
I norr är sakristian vidbyggd och det finns en tornentré
samt en centralt placerad entré på sydfasaden.
Arkitekturen har en kvarvarande barock i taket form och
tornet präglas av den gustavianska stilen som med sin huv
skiljer sig markant från den senare nyklassicismens kyrkor
där de lanterninkrönta tornkropparna dominerar.
Kyrkan har murad stomme och spritputsade fasader med
släta omfattningar. I anslutningen mellan vägg och tak
löper en putsad taklist. Tornhuven och spiran är klädda
med kopparplåt medan övriga takytor är belagda med
målad plåt. Fönstren är rundbågiga, tätspröjsade och
målade i en grå kulör. Korfönstren har glasmålningar.
Kyrkportarna består av fyllningsdörrar och är målade i
samma kulör som övriga utvändiga
snickerier. Sakristian har en likartad
utformning med skillnaden att
fönsteröppningarna är fyrkantiga.

Villstads kristna historia går tillbaka till medeltiden. Det är oklart när den första kyrkobyggnaden stod
färdig men under senare delen av 1100-talet stod en stenkyrka på samma plats som den nuvarande
kyrkan är uppförd. På 1300-talet byggdes kyrkan om då den utvidgades för den växande församlingen.
Som sådan stod den fram till början av 1700-talet då kyrkan ånyo var otillräcklig för den dåvarande
församlingen. En ny om- och tillbyggnad utfördes samtidigt som den gamla delen renoverades. 1719
införskaffades ett altarskåp som utfördes av bildhuggaren Sven Segervall från Växjö.
År 1736 var kyrkan sliten och målaren Carl Ruth från Växjö anlitades för att måla om kyrkan. Vid en
visitation som genomfördes under det nästkommande året bedömdes Ruths måleriarbete som ganska
svikeligen. Fem år senare fick kyrkan en orgel, utförd av orgelbyggaren Lars Solberg. En ny predikstol
köptes in 1749 och den tillverkades av Sven Segervall som också hade gjort kyrkans altarskåp. Mot
slutet av 1700-talet hade församlingen återigen vuxit ur sin kyrka som också befann sig även i ganska
dålig kondition där sprickbildningar i valven orsakade stor oro för att kyrkan skulle rasa ihop. 1788
påbörjades bygget av den nya kyrkan. Vem som ritade kyrkan är oklart då ritningarna är osignerade men
byggmästaren var Nils Widman från Öslöv. I den nya kyrkan kom man att återanvända delar av murarna
från den medeltida kyrkobyggnaden.
År 1794 stod kyrkan klar och invigdes av biskopen Olof Wallquist. Från den gamla kyrkan återanvändes
delar av inredningen till exempel flyttades predikstolen över till den nya kyrkobyggnaden. Ursprungligen
hade kyrkan rödfärgade spån som taktäckning och 1805 går det i kyrkans räkenskaper att utläsa
kostnader för kalk och rödfärg vilket tyder på att underhållsarbeten utfördes. 1824 gjordes putsarbeten på
tornet som samtidigt fick en ny avfärgning. Två år senare införskaffades en ny orgel, orgeln byggdes av
orgelbyggare Strand i Stockholm. Året efter att orgeln leverats målades både orgeln och orgelläktaren.
Kyrkans nyinredning fortsatte under de följande åren med ny altartavla. Altartavlan målades av Pehr
Berggren som var konduktör vid Kungl. Konstakademin i Stockholm och monterades i en nytillverkad
inramning, ritad av arkitekt Carl Gustaf Blom-Carlsson vid Överintendentsämbetet. Samma år som den
nya altartavlan sattes upp ommålades och förgylldes predikstolen. Nya underhållsåtgärder utfördes 1838
då putslagningar gjordes på långhusets fasader och på tornkroppen. Vid samma tillfälle lades även
sakristians spånbeklädnad om. I mitten av 1800-talet lades spåntäckningen på långhusets södra takfall
om med nya spån.
Den första större restaureringen genomfördes under perioden 1868-74 och omfattade både invändiga och
utvändiga åtgärder. Vid arbetena förstorades fönsteröppningarna, kyrkportarna gjordes nya och invändigt
skedde stora förändringar i kyrkans inredning. En ny öppen bänkinredning tillkom och altarringen och
läktarbarriären ersattes med nytillverkade sådana, predikstolen fick ett nytt ljudtak. Vid restaureringen
revs det gamla golvet upp och ersattes med ett nytt vidare ommålades kyrkan. 1890 fick kyrkan ett nytt
värmesystem då två nya kaminer installerades. Fyra år senare nykalkades kyrkan invändigt och
altarringen kläddes om.
1901 gjordes en ommålning av kyrkorummet som innebar ett helt nytt uttryck för kyrkan. Vid arbetet
erhöll väggarna ett genomgående marmoreringsmåleri. Året efter genomgick Strandorgeln en renovering.
Som sådan stod kyrkan fram till 1910 då, under ett åskoväder, en brand utbröt vilket resulterade i att
kyrkan nedbrann och endast murarna återstod. Inför återuppförandet upprättades nybyggnadsritningarna
av arkitekt Axel Lindegren vid Överintendentsämbetet och kyrkan utvidgades något men kom annars att
få i stort sett samma utseende innan branden. Kyrkans nya orgel byggdes av orgelbyggare E Wiréll från
Liatorp. Predikstolen och altartavlan räddades vid branden och insättes i den återuppbyggda kyrkan. För
altartavlan nytillverkades en ny omfattning efter arkitekt Blom-Carlssons gamla ritningar.
Återuppbyggnadsarbetena slutfördes 1912.
Korets glasmålningar tillkom 1917 och tillverkades av stockholmsfirman Glasmåleri Neumann & Vogel.
Taket på långhuset synes vid detta tillfälle ännu inte blivit målat efter återuppbyggnaden varför
Överintendentsämbetet uppmanade församlingen att tillse att detta kom till utförande. År 1929
restaurerades kyrkan under ledning av arkitekt Göran Pauli som var en mycket anlitad restaureringsarkitekt
vid tiden. Restaureringen omfattade främst invändiga arbetena där en ny invändig färgsättning
gjordes med ljusblå kulör i takvalvet, långhusets väggar målades i en varmgrå kulör och i koret gavs
väggarna en ljus gröngrå kulör. I kyrkans fönstersmygar och över gördelbågen mellan koret och
långhuset utfördes dekorationsmålerier av stockholmskonstnären Josef Berggren. Bänkinredningen
fernissades och golvytorna i bänkkvarteren belades
med linoleum. Kyrkan järnkaminer ersattes med en
ny varmluftsanläggning som levererades från
Ebbes bruk. År 1936 gjordes reparationer av taket
och kopparbeklädnaden lades om.
Nästa stora restaurering gjordes 1964-65 där
arkitekt Rudolf Hall från Göteborg upprättade
restaureringsprogrammet. Arbetena omfattade både
utvändiga och invändiga åtgärder. Fasaderna
knackades rena från den befintliga putsen och
omputsades med ett KC-bruk. När putsen togs ner
upptäcktes en äldre fönsteröppning i den norra
väggen. Efter omputsningen avfärgades fasaderna
med en tät avfärgning. Nya portar tillverkades där
de gamla portarna användes som förlaga.
Invändigt togs takets pärlspontpanel ned och ersattes med en sågad panel. Under orgelläktaren gjordes en
läktarunderbyggnad. Delar av det dekorationsmåleri som tillkom vid 1929-års restaurering plockades ned
och flyttades upp på kyrkvinden. Den gamla bänkinredningen plockades bort och ersattes med en
nytillverkad inredning med ett mer klassicerande uttryck. De ursprungliga färgerna på predikstolen
plockades fram med hjälp av konservator Sven Wahlgren. Riksantikvarieämbetet föreslog att den
invändiga färgsättningen skulle utformas i samklang med predikstolens färgdräkt, istället målades
interiören i en färgskala som dominerades av vitt, grått och guld. Ett nytt värmesystem installerades och
till detta uppfördes ett nytt pannrum i kyrkans närhet. I vapenhuset lades golvet om med kalksten och nya toalett- och städutrymmen tillskapades där.

Från 1965-års restaurering och fram till slutet av 1990-talet utfördes endast åtgärder av underhållskaraktär.
Bl.a. målades taket om vid flera tillfällen. Den största förändringen i kyrkorummet var att en ny
kororgel utfördes efter ritningar av arkitekt Per Rudenstam, den tillverkades av Västbo Orgelbyggeri.
1999 utfördes den senaste större restaureringen av kyrkan. För utformningen stod arkitekt Lars Redegard
i Kalv och omfattade både utvändiga som invändiga åtgärder. Vid de utvändiga arbetena renoverades
kyrkans fönster. Under arbetets gång upptäcktes att fönstren ursprungligen varit målade i en brunröd
kulör, men det beslutades att den gråblå kulör som bågarna var målade skulle bibehållas. Den södra
entrén tillgänglighetsanpassades genom att en ramp i granit utfördes.
Invändigt demonterades bänkinredningen och linoleummattan från 1929 revs ut och golvet i kyrkans
helhet slipades och oljades. Väggarna rengjordes och fick ny avfärgning, taklisten marmoreringsmålades
i rött, brunt och blått. Övriga snickerier ommålades i den gråblå färgskala som präglar kyrkorummet
idag. Ett nytt värmesystem med jordvärme installerades och i samband med att de gamla radiatorerna
demonterades framträdde att kyrkorummet tidigare haft en brun bröstningslinje. Därefter har kyrkans
plåttak omlagts under 2005 och invändigt har ett nytillverkat triumfkrucifix tillkommit vilket kommer att
kompletteras med ett altarkrucifix i samma utförande.

Kyrkstallarna
Kyrkstallarna uppfördes under mitten
av 1800-talet. Stallarna är uppförda
med regelstommar och rödfärgad
locklistpanel. Invändigt är de mycket
välbevarade med sina spiltor. Tidigare
utgjorde kyrkstallar en mycket vanlig
företeelse vid sockenkyrkorna under
den tiden man färdades med häst till
kyrkan.
Under 1900-talet började hästarna allt
mer att ersättas av bilar varför många
stallar revs eller lämnades att förfalla.
Villstads kyrkstallar har ursprungligen
varit flera men utgör fortfarande ett
utmärkande inslag i kyrkomiljön. Det
finns få källor som berättar om
kyrkstallarna men 1943 lät man riva
ett antal av de stallar som då
fortfarande stod, resterande stallar
renoverades. Nya renoveringsarbeten gjordes sju år senare då kyrkstallarna åter var i dålig kondition.
Efter renoveringen i mitten av 1900-talet är det oklart i vilken utsträckning som stallarna varit föremål
för åtgärder. Under 1990-talet hade stallarna chanserat och röster höjdes för att de skulle rivas eller sättas i stånd. Genom att det fanns en vilja att bibehålla kyrkbyns helhetsmiljö kunde man med statligt stöd åter sätta kyrkstallarna i stånd. Sedan länge har stallarna saknat någon egentlig funktion och används numera som förrådsutrymmen.