FOLKÄRNA KYRKA

Anläggningen består av en kyrkogård med en kyrka samt två bårhus.

Folkärnas stora kyrkogård omger kyrkan åt alla håll och sträcker sig i en svag sluttning ned mot sjön Bäsingen. Den är omgärdad i sin äldre del av murar krönta med gjutjärnsstaket och i sina yngre delar med häckar. Gjutjärnsstaketet i empirestil har räfflade stolpar och grindpelare som kröns av urnor med förgyllda lågor. Det är troligen samtida med ombyggnaden av kyrkan på 1850-talet.

Kyrkogården har sina äldsta delar närmast kyrkan. Den har utvidgats mot norr och öster i flera etapper, ända ned mot stranden fram till sjön. De senaste etapperna, med fyra nya kvarter ned mot sjön Bäsingen anlades 1951 respektive 1964. Här finns också minneslund från 1987 i nordost ner mot sjön samt ett triangelformat urnkvarter som tillkom 1951. Det senaste tillskottet, askgravar uppställda i ringform är från 2002.

På 1700-talet var kyrkogården, som då omfattade endast delarna söder om kyrkan, omgärdad av kyrkobalkar (murar). De förnyades helt 1789 på grund av förfall, samtidigt utvidgades kyrkogården med några alnar mot öster, väster och söder. I samband med detta försvann den östra ingången medan två bårhus uppfördes, i kyrkogårdens nordvästra respektive sydvästra hörn. Bårhusen som är symmetriskt uppställda är av stora dimensioner med påkostat utförande och förstärker kyrkplatsens offentliga sida mot väst. Vid kyrkans ombyggnad på 1850-talet förnyades åter kyrkogårdens inhägnad, medan den utvidgades mot norr. Det var troligen då den fick sina nuvarande gjutjärnsstaket. Ytterligare en utvidgning genomfördes 1919. Då på-börjades den stora expansionen mot öster och sjöstranden, över diket som hittills skapat en naturlig gräns i detta väderstreck.

Närmast kyrkan i söder, utsträcker sig kyrkogårdens äldsta delar. De äldsta bevarade gravvår-darna är från sent 1700-tal. I det sydöstligaste del finns den mest kända gravvården, med en stor minnessten över nobelpristagaren och ledamoten av Svenska Akademin, Erik Axel Karlfelt. Kyrkogården har i huvudsak gräsgravar men ett mindre antal grusgravar finns bevarade. Mot öster, i förlängningen av kyrkans mittaxel och vid gränsen till Strandkyrkogården, finns ett monumentalt kors av rostfritt stål. Korset, som är ritat av silversmeden Kurt Landgren, tillkom 1978 och är en gåva från Avesta Jernverk.
Kyrkogården har ett glest trädbestånd bestående av fristående träd; björkar, lindar och några enstaka lönnar. Gångarna är belagda med grus.

Medeltida socken.

Den murade kyrkan består av ett treskeppigt långhus med ett segmentformat korutsprång, som även innefattar sakristia. Vid västgaveln ett torn.

I: Medeltidskyrka av sten. Sannolikt med salformad plan och vidbyggd sakristia i norr och vapenhus i söder. Det alltjämt kvarstående västtornet har daterats till 1400-talets senare hälft. Åren 1687-91 förlängdes kyrkan i öster och erhöll ett tresidigt avslutat korparti och sakristian förstorades. Raserad förutom västtornet.

II: Intill det gamla västtornet uppfördes den befintliga kyrkan 1849-53 efter ritningar av arkitekt J. A. Hawerman.

Byggnadshistorien avspeglar sig i exteriören, där det medeltida röda tegeltornet med sina blinderingar avviker från det nyklassicistiska långhuset. Långhus och kor har vitputsade fasader och stora rundbågiga fönsteröppningar. Långhuset täcks av ett flackt sadeltak, koret har valmtak. Tornkrönet med svängda takfall, urtavlor i alla väderstreck samt kupolkrönt lanternin är från 1788, byggmästare Eric Sjöström. Kyrkan har ingångar på tornets västsida, samt mitt på norra respektive södra långhusväggen.
Det ljusa, nyklassicistiska kyrkorummet indelas i tre skepp av släta kolonner. Mittskeppet täcks av ett tunnvalv, de lägre sidoskeppen har plana tak. Korets halvrunda utsprång präglas av den joniska kolonnomgång, ovanpå en bröstningsmur, som släpper igenom ljuset från östfönstren; kolonnraden kröns av ett himmelsblått hjälmvalv. Vid en restaurering 1978-79 (arkitekt Lars Holmer) återinsattes de ursprungliga målade korfönstren; från samma restaureringstillfälle härrör interiörens färgsättning med vita tak och ljust rosafärgade väggar. Predikstol och altarkors är från uppförandetiden. Den gamla kyrkans altarskåp (ett Antwerpen-arbete från omkring 1500) placerades över högaltaret 1931, men flyttades till södra sidoskeppet 1978-79 då det ursprungliga altarkorset återinsattes.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Medeltida socken.

Den murade kyrkan består av ett treskeppigt långhus med ett segmentformat korutsprång, som även innefattar sakristia. Vid västgaveln ett torn.

I: Medeltidskyrka av sten. Sannolikt med salformad plan och vidbyggd sakristia i norr och vapenhus i söder. Det alltjämt kvarstående västtornet har daterats till 1400-talets senare hälft. Åren 1687-91 förlängdes kyrkan i öster och erhöll ett tresidigt avslutat korparti och sakristian förstorades. Raserad förutom västtornet.

II: Intill det gamla västtornet uppfördes den befintliga kyrkan 1849-53 efter ritningar av arkitekt J. A. Hawerman.

Byggnadshistorien avspeglar sig i exteriören, där det medeltida röda tegeltornet med sina blinderingar avviker från det nyklassicistiska långhuset. Långhus och kor har vitputsade fasader och stora rundbågiga fönsteröppningar. Långhuset täcks av ett flackt sadeltak, koret har valmtak. Tornkrönet med svängda takfall, urtavlor i alla väderstreck samt kupolkrönt lanternin är från 1788, byggmästare Eric Sjöström. Kyrkan har ingångar på tornets västsida, samt mitt på norra respektive södra långhusväggen.
Det ljusa, nyklassicistiska kyrkorummet indelas i tre skepp av släta kolonner. Mittskeppet täcks av ett tunnvalv, de lägre sidoskeppen har plana tak. Korets halvrunda utsprång präglas av den joniska kolonnomgång, ovanpå en bröstningsmur, som släpper igenom ljuset från östfönstren; kolonnraden kröns av ett himmelsblått hjälmvalv. Vid en restaurering 1978-79 (arkitekt Lars Holmer) återinsattes de ursprungliga målade korfönstren; från samma restaureringstillfälle härrör interiörens färgsättning med vita tak och ljust rosafärgade väggar. Predikstol och altarkors är från uppförandetiden. Den gamla kyrkans altarskåp (ett Antwerpen-arbete från omkring 1500) placerades över högaltaret 1931, men flyttades till södra sidoskeppet 1978-79 då det ursprungliga altarkorset återinsattes.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 1996.

Folkärna kyrkby ligger i anslutning till de bördiga bygderna som utsträcker sig längs med det breda dallandskapet kring Dalälvens fåra. Kyrkplatsen är uråldrig och utgör Dalarnas sydostligaste utpost, där möts även fyra länsgränser. Kyrkan och bebyggelsen runt om utgjorde länge bygdens centrum.

Den nuvarande kyrkan är den tredje i raden på platsen. Redan på 1300-talet uppfördes ett kapell, troligen en träbyggnad, som omnämns första gången 1353. Byggnaden drabbades dock 1378 av eldsvåda och brann ned till grunden. Den ersattes så småningom av en stenkyrka som troligen stod klar omkring 1400. Denna kyrka var dock till måtten blygsam, två travéer i en smal rektangulär plan. Kyrkan tillbyggdes mot 1400-talets slut med nuvarande torn, vilket fick samma bredd som långhuset. Trots tornets ansenliga dimensioner betecknades kyrkan i ett inventarium från 1654 som oansenlig och trång. Den utvidgades därför på längden, 1687-1691, med två nya travéer åt öster, varav den ena utgjorde koret. Samtidigt utvidgades sakristian. Det nuvarande vapenhuset utgjorde då kyrkans västra travé, som i hela sin höjd och bredd stod i öppen förbindelse med långhuset.

År 1704 eldhärjades kyrkans tak och tornspira. Taket lagades provisoriskt men därefter inleddes en tid av långvarigt förfall och fram till 1788 förblev tornet utan spira. Det fick då sin nuvarande praktfulla huv och lanternin i gustaviansk stil, genom försorg av byggmästare Eric Sjöström. Samtidigt revs vapenhuset på kyrkans södra långsida.

Med tiden blev kyrkan otillräcklig för den växande befolkningen och större delen av byggnaden ansågs vara hårt nedgången. Uppförande av en ny kyrkobyggnad bedömdes som nödvändigt. År 1847 godkändes ingenjör Olof Forsgrens förslag från 1838, som innebar att tornet skulle stå kvar. Ritningar bearbetades dock vidare 1848 av arkitekt P.A. Hawerman och följande år påbörjades byggnadsarbeten. Den 13 april 1851 hölls den sista gudstjänsten i den gamla kyrkan, som då stod omringad av den nya byggnadens yttre murar. Därefter påbörjades rivningen av det medeltida långhuset. Första gudstjänsten i den nya kyrkan kunde hållas samma år, men bygget var långt ifrån klart.

För mer historik se kyrkan samt bifogad PDF.