MARKIMS KYRKA

Omgivningen
Miljön kring Markims kyrka karaktäriseras av ett utpräglat slättområde omgivet av skogar. Markim socken är en utpräglad bondbygd och inga herrgårdar finns i trakten. Bebyggelsen utgörs av ensamgårdar och små byar med i huvudsak bevarad karaktär från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Landsvägarna som löper genom socknen har i hög grad bevarat en ålderdomlig karaktär och har i huvudsak oförändrade äldre sträckningar. Markim socken är en av de fornlämningsrikaste delarna av Stockholms län med många ovanligt stora gravfält från äldre och yngre järnålder. Området är också rikt på runristningar.

Kyrkomiljön
Markims kyrka och klockstapel ligger väl synliga på en kulle med ett centralt läge i det öppna odlingslandskapet. Kyrkan omges av en kyrkogård, omgärdad av en kallmurad gråstensmur och en trädkrans.

Kyrkogården har sin största sträckning söder om kyrkan i en svag sluttning och utgörs av grästäckta kvarter med grusade gångar. I gravkvarteren står gravvårdarna i rader. Ett fåtal gravplatser har grusade gravar med stenram, inhägnade av järnstaket eller vårdar som minner om ett äldre gravskick. På den norra sidan om kyrkan sluttar tomten brantare och här finns inga gravvårdar utan endast en större runsten. Ingången genom bogårdsmuren i söder utgörs av spritputsade, kvadratiska grindstolpar med svarta plåthuvar krönta av runda glasarmaturer. En mindre ingång genom bogårdsmuren finns i norr. Den är försedd med en järnsmidesgrind.

Klockstapeln står på kyrkogården söder om kyrkan. Den är uppförd 1727 och var ursprungligen öppen. Hjärtstocken bevarar spikhål efter spånbeklädnad. 1742 byggdes klockstapeln in med brädor som nu är rödtjärade. Taket är karnissvängt med lanternin och huv täckt av svartmålad plåt. Flöjeln bär årtalet 1900. I klockstapeln hänger två klockor varav den ena härrör från medeltiden och den andra från 1727.

Kyrkobyggnaden
Markims kyrkas bevarade romanska planform består av ett rektangulärt långhus med ett lägre och smalare kvadratiskt kor försett med en absid. Byggnadskropparna avtar successivt i längd, bredd och höjd mot öster.

Murarna är uppförda av stora, valda, delvis kluvna gråstensblock lagda i någorlunda jämna skift. Korets, samt långhusets östra hörn har hörnkedjor av huggen sandsten, vilket även återfinns i omfattningen till den romanska kyrkans ursprungliga ingång till långhuset. Tegel har använts till dörr- och fönsteromfattningar. Kor- och absidvalv är utförda i gråsten samtidigt som kyrkan uppfördes kring år 1200. Vapenhuset i söder och sakristian i norr är senmedeltida tillbyggnader. Valven i vapenhus, sakristia och långhus slogs av tegel vid samma tid under 1400-talets mitt.

Markims kyrka är uppförd omkring år 1200. Kyrkan bevarar sin planform med långhus och smalare absidförsett kor, karaktäristiskt för tidigmedeltida kyrkor i Uppland. Den romanska kyrkan har under senmedeltid valvslagits och försetts med kalkmålningar samt byggts till med vapenhus och sakristia.

Markims kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.

Markims kyrka uppfördes som sockenkyrka, troligen på en plats med gammal hävd som helig plats. På kullen där kyrkan är anlagd har funnits en offerkälla och kullen var sannolikt en kultplats under hednisk tid. Av traktens runristningar från slutet av 1000-talet går att läsa att flera av bönderna i Markims socken antagit den kristna läran. Ungefär ett århundrade efter runristningarnas vittnesbörd om kristendomens insteg stod Markims kyrka på plats med ett centralt läge i socknen. Kyrkan invigdes sannolikt åt S:t Lars, kyrkans skyddshelgon. Om kyrkans byggherrar var stormän eller bönder är okänt. Markims kyrka och grannsocknen Orkestas kyrka har likheter beroende på att de båda kyrkorna är uppförda som den första generationens romanska landskyrkor i sten. Genom sin planform och sitt byggnadssätt dateras Markims kyrka till tiden omkring år 1200. Orkesta kyrka anses vara något äldre.

Första gången Markims kyrka nämns är 1287, i ett testamente upprättat av Swen Suneson till förmån för kyrkan. Sockennamnet Markim (Markem 1287) är sammansatt av ordet mark i en äldre betydelse skog och -hem, som vanligen har betydelsen boplats/gård. Markim saknar kyrkby, men centralt ligger Husby som hette Husaby Marchem 1307. Namnet Markim kan ha avsett en bebyggelse, närmast motsvarande byn Husby eller den samlade bygd som socknen utgör, och skog med syftning på skogsområdet väster om Husby.

Församlingen tillhörde Ärkestiftet fram till 1952 då den övergick till Stockholms stift och Birka kontrakt. Sedan 1967 tillhör församlingen Vallentuna pastorat. Markim var egen församling fram till 2006 då Markim, Orkesta och Frösunda församlingar slogs samman med Vallentuna till Vallentuna församling som numera hör till Roslags kontrakt.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Boëthius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Dyhlén-Täckman, Ingrid, Kulturminnesvårdsprogram för Vallentuna kommun, Stockholm 1986
Josephson, Ragnar och Wilcke-Lindqvist, Ingeborg, Markim kyrka, Sveriges kyrkor, Uppland, Band IV, Häfte 2, Stockholm 1920
Källman, Rolf, Stockholms läns museum, Markim och Orkesta två socknar i Mälardalen, Uddevalla 1992
Nilsson, Christina och Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 1995
Svanberg, Jan, Markim kyrka, Upplands kyrkor, Del IX, Uppsala 1967
Svanberg, Jan, Markim kyrka, Upplands kyrkor 120, andra upplagan, Eskilstuna 1998

HISTORIK FRÅN STOCKHOLMS LÄNS MUSEUMS KYRKOKARAKTÄRISERINGSPROJEKT
Markims kyrka är uppförd omkring år 1200. Kyrkan bevarar sin planform med långhus och smalare absidförsett kor, karaktäristiskt för tidigmedeltida kyrkor i Uppland. Den romanska kyrkan har under senmedeltid valvslagits och försetts med kalkmålningar samt byggts till med vapenhus och sakristia.
Markims kyrka är skyddad enligt 4 kapitlet lagen om kulturminnen. Kyrkan ligger inom område av riksintresse för kulturmiljövården.
Markims kyrka uppfördes som sockenkyrka, troligen på en plats med gammal hävd som helig plats. På kullen där kyrkan är anlagd har funnits en offerkälla och kullen var sannolikt en kultplats under hednisk tid. Av traktens runristningar från slutet av 1000-talet går att läsa att flera av bönderna i Markims socken antagit den kristna läran. Ungefär ett århundrade efter runristningarnas vittnesbörd om kristendomens insteg stod Markims kyrka på plats med ett centralt läge i socknen. Kyrkan invigdes sannolikt åt S:t Lars, kyrkans skyddshelgon. Om kyrkans byggherrar var stormän eller bönder är okänt. Markims kyrka och grannsocknen Orkestas kyrka har likheter beroende på att de båda kyrkorna är uppförda som den första generationens romanska landskyrkor i sten. Genom sin planform och sitt byggnadssätt dateras Markims kyrka till tiden omkring år 1200. Orkesta kyrka anses vara något äldre.

Första gången Markims kyrka nämns är 1287, i ett testamente upprättat av Swen Suneson till förmån för kyrkan. Sockennamnet Markim (Markem 1287) är sammansatt av ordet mark i en äldre betydelse "skog" och -hem, som vanligen har betydelsen "boplats"/"gård". Markim saknar kyrkby, men centralt ligger Husby som hette Husaby Marchem 1307. Namnet Markim kan ha avsett en bebyggelse, närmast motsvarande byn Husby eller den samlade bygd som socknen utgör, och skog med syftning på skogsområdet väster om Husby.
Församlingen tillhörde ärkestiftet fram till 1952 då den övergick till Stockholms stift och Birka kontrakt. Sedan 1967 tillhör församlingen Vallentuna pastorat. Markim var egen församling fram till 2006 då Markim, Orkesta och Frösunda församlingar slogs samman med Vallentuna till Vallentuna församling som numera hör till Roslags kontrakt.

KÄLLFÖRTECKNING
ATA Antikvarisk-topografiska arkivet
Bebyggelseregistret, Riksantikvarieämbetet
SLM Stockholms läns museum, arkivet
Boëthius, Ulf, Vägvisare till kyrkorna i Stockholms län, Uddevalla 1980
Dyhlén-Täckman, Ingrid, Kulturminnesvårdsprogram för Vallentuna kommun, Stockholm 1986
Josephson, Ragnar och Wilcke-Lindqvist, Ingeborg, Markim kyrka, Sveriges kyrkor, Uppland, Band IV, Häfte 2, Stockholm 1920
Källman, Rolf, Stockholms läns museum, Markim och Orkesta - två socknar i Mälardalen, Uddevalla 1992
Nilsson, Christina och Westerberg, Ove, Kyrkguiden. Vägledning till kyrkorna i Stockholms stift, Stockholm 1995
Svanberg, Jan, Markim kyrka, Upplands kyrkor, Del IX, Uppsala 1967
Svanberg, Jan, Markim kyrka, Upplands kyrkor 120, andra upplagan, Eskilstuna 1998

Uppgifterna är sammanställda av Stockholms läns museum.

Markims kyrka ligger på en kulle i ett bördigt odlingslandskap. På platsen har troligen funnits en hednisk offerkälla. Här har även offrats till S. Lars, förmodligen kyrkans skyddshelgon. Kyrkobyggnaden har romansk planform, rektangulärt långhus med smalare absidkor. Sakristia och vapenhus är vidbyggda i norr respektive söder. Kyrkan har rundbågade fönsteröppningar, putsade fasader och sadeltak. Den romanska kärnkyrkan uppfördes omkring 1200. Sakristia och vapenhus tillkom vid mitten av 1400-talet. Vid samma tid slogs långhusets kryssvalv i tegel, korets valv är ursprungliga. Kyrkan är, förutom upptagningar och förstoringar av fönster under 1700- och 1800-talen, relativt oförändrad. Dock fick spåntaket ge vika för galvaniserad plåt 1887. Kyrkorummet karaktäriseras av den vida, låga triumfbågen, tidigare betydligt smalare, samt av altarpredikstolen i rokokostil. Kyrkan restaurerades 1950 under ledning av arkitekt Evert Milles. Vid detta tillfälle framtogs väggmålningarna i vapenhuset.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1996

Omgivningen
Miljön kring Markims kyrka karaktäriseras av ett utpräglat slättområde omgivet av skogar. Markim socken är en utpräglad bondbygd och inga herrgårdar finns i trakten. Bebyggelsen utgörs av ensamgårdar och små byar med i huvudsak bevarad karaktär från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Landsvägarna som löper genom socknen har i hög grad bevarat en ålderdomlig karaktär och har i huvudsak oförändrade äldre sträckningar. Markim socken är en av de fornlämningsrikaste delarna av Stockholms län med många ovanligt stora gravfält från äldre och yngre järnålder. Området är också rikt på runristningar.

Anläggningen
Markims kyrka och klockstapel ligger väl synliga på en kulle med ett centralt läge i det öppna odlingslandskapet. Kyrkan omges av en kyrkogård, omgärdad av en kallmurad gråstensmur och en trädkrans.

Kyrkogården har sin största sträckning söder om kyrkan i en svag sluttning och utgörs av grästäckta kvarter med grusade gångar. I gravkvarteren står gravvårdarna i rader. Ett fåtal gravplatser har grusade gravar med stenram, inhägnade av järnstaket eller vårdar som minner om ett äldre gravskick. På den norra sidan om kyrkan sluttar tomten brantare och här finns inga gravvårdar utan endast en större runsten. Ingången genom bogårdsmuren i söder utgörs av spritputsade, kvadratiska grindstolpar med svarta plåthuvar krönta av runda glasarmaturer. En mindre ingång genom bogårdsmuren finns i norr. Den är försedd med en järnsmidesgrind.

Klockstapeln står på kyrkogården söder om kyrkan. Den är uppförd 1727 och var ursprungligen öppen. Hjärtstocken bevarar spikhål efter spånbeklädnad. 1742 byggdes klockstapeln in med brädor som nu är rödtjärade. Taket är karnissvängt med lanternin och huv täckt av svartmålad plåt. Flöjeln bär årtalet 1900. I klockstapeln hänger två klockor varav den ena härrör från medeltiden och den andra från 1727.

Kyrkobyggnaden
Markims kyrkas bevarade romanska planform består av ett rektangulärt långhus med ett lägre och smalare kvadratiskt kor försett med en absid. Byggnadskropparna avtar successivt i längd, bredd och höjd mot öster.

Murarna är uppförda av stora, valda, delvis kluvna gråstensblock lagda i någorlunda jämna skift. Korets, samt långhusets östra hörn har hörnkedjor av huggen sandsten, vilket även återfinns i omfattningen till den romanska kyrkans ursprungliga ingång till långhuset. Tegel har använts till dörr- och fönsteromfattningar. Kor- och absidvalv är utförda i gråsten samtidigt som kyrkan uppfördes kring år 1200. Vapenhuset i söder och sakristian i norr är senmedeltida tillbyggnader. Valven i vapenhus, sakristia och långhus slogs av tegel vid samma tid under 1400-talets mitt.