BADELUNDA KYRKA

I Badelunda kyrka har medeltida takkonstruktioner bevarats över de medeltida byggnadskropparna östra delen av långhuset, koret, sakristian samt södra vapenhuset. Takstolsdelarna över långhus och kor undersöktes särskilt noggrant för att utreda om takstolen tidigare haft bindbjälkar och snedställda stödben, vilket i så fall kunde indikera en tidig datering.
Taklagen över östra delen av långhuset och koret, kyrkans äldsta delar, bedöms vara ursprungliga och genom styrbjälkens datering bör troligt byggnadsår vara 1236 eller något år därefter. En ovanlig kombination av ek och granvirke har använts. Granvirket är frodvuxet vilket är anmärkningsvärt på grund av de långa spännvidderna. Takstolarna var från början konstruerade av högben, bindbjälkar och snedställda stödben. Denna typ av takstol dateras vanligen till tidigmedeltid och konstruktionen var öppen och synlig från kyrkorummet, men i Badelunda bedöms det som mindre troligt. I öppna taklag är vanligen virkesdelarna mer omsorgsfullt bearbetade jämfört med de i Badelunda och det är vanligt förekommande med dekorativt täljda delar eller ytor bearbetade med skave. Även om granvirkets sprätthuggning är mycket systematisk, enhetlig och noggrant utförd så uppfattas inte ekvirket i remstycken och bindbjälkar vara behugget med den precision som är bruklig i öppna konstruktioner. Ett plant innertak har sannolikt varit spikat i bindbjälkarnas undersidor, en slutsats som också Gerda Boëthius tidigare dragit. Tyvärr har bindbjälkarna kapats av intill väggarnas murverk, vid valvslagningen under 1400-talet, och de delar som skulle haft spikhål finns inte kvar att studera.
Korets ursprungliga takkonstruktion, med bindbjälke mellan väggliven, kan inte vara samtida med det tunnvalv som putsrester påvisar i östra vindsgaveln. Några spår i takstolarna som visar att de vid något tillfälle varit byggda för ett trätunnvalv kunde inte konstateras. Korets tak är dock det mest ombyggda vindsutrymmet över kyrkan. Flera högben har ersatts med nya och många av de medeltida har påspikade förstärkningar vilka försvårar en undersökning efter spår av trätunnvalv som ibland kan vara mycket subtila. Hantverksanalysen av hur timmer skarvats och delar sammanfogats tyder på att en del arbeten eventuellt utfördes under 1600-talet. Korets taklag kan ha påverkats vid de arbeten som omnämns 1650 samt vid ombyggnaden av gravkorets tak 1775. Andra delar tillkom vid höjningen av korvalvet 1892. Arkivstudier har genomförts, men korets tidiga ombyggnadshistorik har inte kunnat klarläggas inom tidsramen. Det är möjligt att putsresterna härrör från det första valvet som tros har tillkommit under sent 1400-tal.
, Kyrkorummet är enskeppigt och indelat i tre travéer av högst olika ålder men likartat utförda. Golven består av polerad kalksten i gångar och kor, fernissade furubräder i bänkkvarteren. Valv och väggar är slätputsade, tämligen jämna och strukna med kalkfärg som brutits med guldocker och obränd umbra. På långhusets norra sida, framför triumfbågen, finns predikstolen från 1654-55 vars ursprungliga färgsättning är rekonstruerad. I triumfbågen hänger ett stort träkrucifix från 1300-talet. Koret har ett tegelmurat altare och altarskrank i trä, båda tillverkade 1959 med tidstypisk utformning. Detsamma kan sägas om korfönstret med färgat, hugget glas, färdigställt av Jan Brazda. Altaret flankeras av två skulpturer från 1702, vilka ingått i en större uppsats.

Predikstolen återfick ljudtak 1959. Bänkinredningen ommålades 2003

Det tidigare gravkoret fungerar sedan 1960 som sidokapell med lösa stolar. Det är täckt med ett putsat trätunnvalv och på väggarna hänger epitafier.

Jämfört med kyrkorummet äger vapenhuset en mer historisk atmosfär. Dess valv är dekorerat med målningar från 1540-talet, tillskrivna Urian Olofsson från Östervåla. Valvribbornas blomslingor och schabloner är förmodligen äldre. Att döma av målningarnas motiv har ett andaktsaltare funnits på vapenhusets östra vägg.

Orgelläktaren fick sitt nuvarande utseende vid utvidgning 1959 och orgeln tillkom 1978, tillverkad av orgelbyggare Olof Hammarberg. Stjärnvalvet ovanför slogs 1658, likartat utformat som 1400-talsvalvet öster därom.

Den ursprungliga kyrkan, troligen uppförd under senare hälften av 1200-talet, antas ha varit annexkyrka till Furby. (Sedan Furby kyrka övergavs, tidigast omkring 1470, uppdelades socknen på Badelunda, Björksta och Tortuna).Till omfånget motsvarade den östra delen av dagens långhus, då antagligen med ett tunnvalv i trä, samt koret som var lägre än idag. Från början fanns bara två fönster.

Sakristian tillbyggdes troligen på 1300-talet och i början av 1400-talet tillkom på långhusets södra sida ett vapenhus. Under senare delen av 1400-talet ersattes kyrkorummets innertak i trä med det alltjämt befintliga stjärnvalvet, murat i tegel. Bakom långhusets nordöstra valvpelare målades ett invigningskors. Om kyrkorummet i övrigt blev bemålat finns inte belagt.

Om kyrkorummet haft målningar med bibliska motiv är inte känt, men på 1540-talet fick vapenhuset målningar av Urian Olofsson från Östervåla.

År 1648 blev Horn - Wittenbergs gravkor tillbyggt på korets södra sida. Från början var det högre än koret och krönt med en stor takryttare. Förnyelsen fortsatte 1653-54 med att sakristian reparerades och alltjämt befintlig predikstol tillkom. Hela kyrkan blev 1658-59 förlängd genom utbyggnad 10 meter mot väster. Över den tillkommande travén slogs ett stjärnvalv liknande det befintliga och långhusets nya västgavel pryddes med blinderingar.

År 1754 upptogs ytterligare två fönster och befintliga två förstorades. År 1702 anskaffades träskulpturer, vilka 1770 kom att ingå i en större altaruppsats av hovmålare Lars Bolander. Vid stor reparation 1775 kapades gravkorets takryttare för att ersättas med dagens sadeltak.

Vid stor ombyggnad 1892, efter arkitekt C G Ekholms handlingar, utbyggdes kyrkan till nuvarande volym genom att korets valv och yttertak höjdes. Fönsteröppningarna förstorades och fick bågar av svartmålat järn med färgade rutor. Yttertakets spåntäckning ersattes med korrugerad plåt. Vid samtidig inre omgestaltning borttogs tegelgolv och gravhällar och istället lades svart-vitt klinkergolv. Öppen bänkinredning byggdes och fick ådring som imiterade ek - närmast ett standardutförande vid denna tid. Tidigare vitlimmade valv och väggar fick en livligare färgsättning där bland annat rosa ingick.

Vid 1892 års renovering släthöggs och vattrevs valvens och väggarnas putsytor. Valvkapporna avfärgades ljust rosa, ribborna antagligen i mörkare röd nyans. Triumfbågen hade höjts, liksom valvet över bakomvarande kor. Nummertavla och öppen bänkinredning utformades i nygotisk stil. Före 1892 bestod kyrkans golv av tegel och stora gravhällar. Bänkinredningen var sluten, antagligen insatt på 1700-talet. Valv och väggar hade ojämnare putsytor än idag.

Gravkoret berördes inte av 1892 års arbeten och förföll tills en genomgripande upprustning skedde 1956. Genom att sänka källargolvet under koret kunde samtliga kistor flyttas ned dit.

Tre år senare -1959- omgestaltades kyrkan både in- och utvändigt efter handlingar upprättade av arkitekterna Ärland Norén och Per Bohlin. Fasadputsen nedknackades så att de yttre murverken för en tid var helt blottlagda och kunde dokumenteras. Nyputsning skedde med cementstarkt bruk, med en hållfasthet motsvarande betong. Till en början var tanken att avfärgning skulle ske i en rosaröd nyans, som identifierats vid föregående putsknackning, men efter lokala protester valdes istället en gråvit KC-färg. Fönsteröppningarna krymptes och fick gråmålade snickerier med blyinfattade rutor av nyantikglas.
De inre arbetena 1959-60 gick i hög grad ut på att avlägsna 1892 års färgrika nattdräkt. Valvens och väggarnas varierade färg doldes med flera strykningar kalkfärg i enhetlig, dämpad vit nyans. Klinkergolven i gångar och kor ersattes med polerad, grå kalksten på betongjuten bottenplatta. Den ådrade, öppna bänkinredningen togs bort och i dess ställe byggdes en sluten, vars gavlar efterliknande dem som funnits före 1892. De nya bänkarna strålaserades i gröna och ockragula nyanser. Kyrkkaminerna ersattes med direktverkande elvärme. Året därpå iordningställdes ett sidokapell där det tidigare varit gravkor.

Vid yttre renovering 1998 avfärgades fasaderna med KC-färg i en gulaktigare nyans än förut och fönstersnickerierna målades mer distinkt grå. Samtidigt försågs kyrkorummet med nya radiatorer och intermittent uppvärmning infördes. År 2003 genomfördes inre renovering, då valv och väggar rengjordes, retuscherades och fixerades med kalkvatten. Bänkinredningen ommålades med linoljefärg i samma nyans som förut.

Källor och litteratur

Badelunda församlings arkiv (BF): Bygghandlingar från 1892 års arbeten, protokoll

Riksantikvarieämbetets antikvarisk-topografiska arkiv (ATA):
Fotografier, skrivelser
Ihrfors, Eric: Westmannia sacra, handskrift färdigställd 1899-1902, baserad på församlingsarkivens handlingar från äldsta tid fram till omkring 1900.

Riksarkivet (RA): Ritningar och skrivelser i Överintendentämbetets arkiv

Västerås kyrkliga samfällighets arkiv (VKS): offerter, bygghandlingar 1976-

Västerås stifts arkiv:
Västerås domkapitel E IV b: 7; visitationsprotokoll 1850, inventering 1872

Västmanlands läns museums arkiv (VLM): Bygghandlingar, excerpter, fotografier, pressklipp, rapporter, tillstånd

Litteratur

Ahlberg, Hakon & Björklund, Stefan: Västmanlands kyrkor i ord och bild Staffan Björklund 2000
Berggren, Bonzo: Badelunda kyrka Nr 22 Västerås stifts kyrkobeskrivningskommitté 1983
Boström, Erik: Medeltida kalkmålningar i Västmanlands län en inventering
/Västmanlands museums årsskrift nr 62 - Västerås 1984/
Elgh, Stefan: Badelunda kyrka förundersökning
Västmanlands läns museum Rapport 1999: 1
Henning, Gunnar: Badelunda kyrka, artikel införd i Julbok för Västerås stift 1949, s 92-94
Olof Graus beskrivning öfver Wästmanland,
utgiven av Wästmanlands allehandas redaktion - Västerås 1904
Västmanlands läns museum: Badelunda socken, kulturhistorisk byggnadsinventering 1980