HISTORISKA MUSEET

Huset uppfördes 1840-45 som biskopsresidens. Arkitekt var Axel Nyström och byggnadsledare C. G. Brunius. När huset var färdigbyggt ansågs det för stort för biskopen och byttes mot den för universitetets naturvetenskapliga institutioner nyuppförda byggnaden på sandgatan. 1917 byggdes huset om och har sedan dess inrymt Lunds universitets historiska museum.

KÄLLA: Förteckning över byggnadsminnesmärken som tillhör staten eller står under statsmyndighets eller statsinstitutions omedelbara inseende. Riksantikvarieämbetet och Liber Förlag, 1976. ISBN: 91-38-02814-X, Byggnaden är uppförd särskilt för universitetet och berättar om administrativa, utbildningsmässiga och representativa behov under olika tider.
Historiska museet uppfördes i början av 1840-talet och är en viktig del av den historiska miljön kring universitetet och Domkyrkan. Med sitt centrala läge och funktionen som institution för naturvetenskapliga ämnen 18491917 markerar byggnaden dåtidens intresse för det naturvetenskapliga ämnet. Den medeltidsinspirerade exteriören, med oputsade tegelmurar, är välbevarad från byggnadstiden och en god representant för den så kallade Bruniusstilen, som utarbetades särskilt i Lund vid 1800-talets mitt.
Ombyggnaden 1917 till arkeologisk institution och museum för universitetets samlingar vittnar på ett nationellt plan om arkeologiämnets expansion i Sverige vid den här tiden. Den representerar också universitetets önskan att föra samman institutionernas undervisnings- och forskningsföremål till ett och samma ställe för att göra dem både fysiskt och pedagogiskt mer tillgängliga. Historiska museet i Lund följer här en lång europeisk tradition med särskilda universitetsmuseer. Museets historia och kulturhistoriska värde kan främst knytas till byggnadens fasta inredning som samverkar med utställningens lösa föremål och ger en intressant bild av 1910-talets musei- och utställningsteknik.
Byggnaden uppfördes åren 18401845 som biskopsresidens på samma plats där det gamla residenset legat innan det revs 1840. Ritningarna utfördes av Överintendentsämbetets arkitekt Axel Nyström, men reviderades genom C.G. Brunius försorg till det medeltidsinspirerade hus som står på platsen i dag. Till sockeln återanvändes sten från Allhelgonaklostret och även i andra delar kom medeltida byggnadssten till användning. Bottenvåningen gjordes förhållandevis låg eftersom den skulle fungera som servicevåning till resten av huset. Våning 1 och 2 trappor skulle vara biskopens bostads- och representationsutrymmen, men när byggnaden var färdig 1845 ansågs den inte lämpad som biskopsresidens. Problemet löstes så småningom genom att biskopen flyttade till det hus som nyligen uppförts för de zoologiska, fysiska och kemiska institutionerna vid Helgonabacken, medan samma institutioner flyttade in i det här nybyggda huset. Institutionerna disponerade huset tillsammans fram till 1886, varefter zoologiska institutionen tog över hela huset fram till 1917. Året efter flyttade historiska museet och arkeologiska institutionen in i byggnaden som hade specialinretts för ändamålet.
Universitetens samlingar var viktiga delar i undervisningen och forskningen. Regelrätta universitetsmuseer har funnits åtminstone sedan 1600-talet i Europa. Den historiska samlingen i Lund, som bestod av förhistoriska och medeltida arkeologiska föremål, ett kuriosakabinett och en mynt- och medaljsamling, hade bildat ett museum redan 1805, bland de tidigaste arkeologiska museerna i Europa, men haft mindre ändamålsenliga lokaler i både Kungshuset och Universitetshuset. I början av 1900-talet utökades samlingarna väsentligt genom museets föreståndare Otto Rydbeck. Samtidigt fick arkeologiämnet en mer framträdande plats inom den högre utbildningen och Rydbeck blev från 1919 Lunds förste professor i arkeologi. Rydbeck var också drivande inför flytten till det som i dag är Historiska museet och tillsammans med arkitekten Theodor Wåhlin ansvarig för ombyggnaden och utställningarnas utformning. Det museum de skapade byggde på en för tiden modern kronologisk och typologisk utställningsmetodik, där så stora delar som möjligt av den förhistoriska samlingen exponerades i nytillverkade montrar. På våning 1 trappa inrättades en medeltidsutställning med detaljer från bland annat medeltida kyrkor som murades in i stommen. Här byggdes också upp en kyrkomiljö med nya kryssvalv och andra förändringar av byggnadskonstruktionen. Hiss installerades, och den nuvarande helboaserade hisskorgen är möjligen från tiden. Trapphuset förlängdes upp till vinden, men vinden inreddes först i slutet av 1920-talet.
År 1932 byggdes domkapitelhuset på andra sidan gatan. Här inreddes Domkyrkomuseet som förbands med Historiska museet genom en delvis glasad gång över gatan. Den klassiserande gången ritades av arkitekten Theodor Wåhlin, och en del av den ingår i fastigheten Historiska museet 1.
Källa: Revidering av skyddsbestämmelser, RAÄ-2020-1856, 2021-03-09