Bonderups kyrka

null, I samband med arkeologiska undersökningar i de tjocka kulturlagren kring Bonderups kyrka har keramikfynd äldre än kyrkan påträffats. Det står med andra ord klart att det funnits aktivitet på platsen innan kyrkan uppfördes.

Bonderups kyrka byggdes sannolikt i slutet av 1000-talet eller i början av 1100-talet och bestod då av långhus, rakslutat kor samt västverk. Det är inte klarlagt med säkerhet exakt hur västverket såg ut, men undersökningar tyder på att det kan ha haft två torn och ett absidliknande mittparti. Kyrkan hade då oputsade murar med kvaderritsade fogar samt syd- och nordportal. Muröppningarna var sandstensomfattade och hade markerade hörn av kvaderhuggen kalkstenstuff.

Under 1100- eller 1200-talet murades stora delar av kyrkan om, dock med den ursprungliga planen som förlaga. Om västverket murades upp vet man emellertid inte. Syd- och norrportalerna sattes igen och fick omfattningar av tegel, vilket talar för att ombyggnaden skedde i slutet av 1100-talett eller i början av 1200-talet. Landets äldsta tegelkyrka är Gumlösa kyrka som uppfördes 1192. Spår av målningar visar att långhusets väggar pryddes med kalkmålningar någon gång mellan kyrkans uppförande och valvslagningen i början av 1400-talet.

142025 förlängdes kyrkan västerut och kyrkorummet valvslogs. Långhuset försågs då även med nytt taklag.

Omkring år 1500 uppfördes ett vapenhus i anslutning till den norra portalen.

1748 brann prästgården i Hällestad. I branden förstördes även Bonderups räkenskaper som förvarades i prästgården då Bonderup och Dalby sedan 1680 ingick i Hällestads pastorat.

Kyrkans räkenskaper från 1771 anger att Wästra gafwelen på Kyrkan, som war bristfällig och utfallen, är ånyo upmurad. Sannolikt hade delar av murverket satt sig eller någon av de övre stenarna fallit ner.

1775 tillverkades nya bänkar på kvinnosidan samt en ny klockarebänk och ny kyrkport.

Under 1700-talets andra hälft genomfördes en stor del reparationsarbeten på kyrkan, klockstapeln och kyrkogården. I samband med branden i Hällestad 1748 förlorades även en del av församlingens pengar. Först 1793 var skulderna återbetalda till de församlingar som lånat dem pengar.

1817 lades trägolven under bänkarna om. Detsamma gällde mittgångens stengolv. I samband med arbetena påträffades en gravsten från 1628 över en Jens Greersøn. Gravstenen placerades framför altarskranket.

1828 gav prebendekomministern i Hällestad, Johan Åkerman, ut sin bok Försök till Beskrifning öfwer Hellestads Pastorat. Bonderups kyrka hade då tegeltak över vapenhuset och långhusets södra sida. Resterande takfall var täckta av bly. Åkerman menade att hela kyrkan varit täckt av bly i äldre tider. Kyrkan saknade då torn och hade istället en klockstapel placerad på kyrkogårdens norra del. Kyrkorummet omfattade tre valvtravéer och koret en. Vid den västra gaveln fanns en läktare. Trots sin ringa storlek ansåg Åkerman att kyrkan var både ljus och vacker.

1850 uppfördes tornet och dess tillbyggnad för vapenhus efter ritningar upprättade av arkitekt J. F. Åbom. Församlingen hade då länge velat bygga ett torn för att slippa kostnaderna för det intensiva underhållsarbete som klockstapeln krävde. Kyrkan fick då ny ingång från väster och sannolikt revs även det medeltida vapenhuset och nord- och sydportalen murades igen. En ny strävbåge murades mot långhusets södra mur, och triumfbågen murades om till sin nuvarande form.

1882 restaurerades kyrkan enligt handlingar upprättade av murarmästaren Christian Grönqvist i Genarp, som även utförde arbetena. Bland annat installerades nya gjutjärnsfönster och dropplåtar. På den östra gaveln monterades ett zinkbeslaget ekkors. Sannolikt installerades även de tre järnstagen som idag finns i långhuset.

1899 upprättades förslag till ommålning av kyrkans inredning och interiör av målaren Sven Lagerholm i Lunnarp. Bland annat skulle 40 bänkar målas i engelsk ekfärg samt lackas och numreras. Predikstolen skulle målas i ekfärg med detaljer i bladguld och flera olika färger. Baldakinens ornament skulle målas i högstämda kulörer och koret limfärgmålas i himmelsblått med stjärnor i guld. Läktaren skulle ekådras liksom orgelfasaden, som även skulle förses med detaljer i bladguld. Arbetena utfördes av Lagerholm samma år.

På påskafton 1916 slog åskan ner i Bonderups kyrka. Tornets trappstegsgavlar rasade ner och förstörde stora delar av tornets och vapenhusets murverk samt delar av långhuset. Domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin utförde en byggnadshistorisk undersökning av kyrkan och upprättade sedan ett restaureringsförslag. 1920 reparerades kyrkan efter Wåhlins förslag av byggmästare Olaf Petersson. Tornets trappstegsgavlar plockades ner till ljudöppningarna och murades upp likt nuvarande utförande. Vapenhusets murar revs och ett nytt, aningen rymligare vapenhus med plats för trappa till läktaren uppfördes. Långhusets, tornets och strävpelarens takfall avtäcktes med oglaserat falstaktegel. Koret belades med bly. Tornets och långhusets västra valvkappa revs, liksom tornbågen, och ersattes med högre valv med bättre plats för orgel. Fönstren försågs med katedralglas.

1937 installerades varmvattenvärmeledning i kyrkan. I samband med arbetena utfördes vissa byggnadsarbeten under ledning av fil dr. Erik Lundberg. Vid arbetena i kyrkan iakttogs kalkmålningar bestående av pilspetsar i gult och rött på valvens ribbor samt gördel- och sköldbaggar.

1955 byttes korets blytak ut mot tegel under ledning av domkyrkoarkitekten Eiler Græbe.

1984, 1988 och 2000 genomfördes byggnadsarkeologiska undersökningar av kyrkan, vilka medfört att kyrkans utveckling är relativt väl belagd.

2002 togs två bänkrader bort längst fram i kyrkorummet.

Kyrkan har byggts ut och om i flera etapper och består av olika typer av murverksmaterial. De äldsta delarna består till största del av gråsten med inslag av kalkstenstuff. Korets sydöstra hörn är murat med sandstenskvadrar, medan dess östra del till största del är murat i tegel. Koret är smalare än långhuset och har två fönster samt prästingång i öster med dörr ritad av Eiler Græbe 1957. Gaveln pryds av ett kopparklätt kors.

Långhuset har tre fönster på varje sida. På den södra sidan finns en kraftig strävpelare, vilken tillkom under 1800-talets andra hälft. Över fönstren på den norra och den södra fasaden finns järnplattor som fungerar som ankare för de dragstag av metall som troligen sattes in 1882 som ersättning för äldre dragbjälkar i trä. Vid långhusets östra del finns en källarnedgång som omges av ett lågt smidesräcke ritat av Erik Lundberg 1937.

Bortsett från vapenhusets murar som har ett sockelparti av oputsade gråstenar saknar kyrkan markerade socklar. Den äldsta delen av långhuset och vapenhuset har takfotsgesims bestående av ett utkragande tegelskift, medan tornet, västförlängningen och koret har tvåsprångig takfotsgesims. Samtliga fasader är spritputsade och vitkalkade med slätputsade omfattningar kring fönster och dörrar. Ljudöppningarnas omfattningar är spritputsade.

Tornet har samma bredd som långhuset och är liksom övriga byggnadsdelar avtäckt med sadeltak. Innan ombyggnaden 1920 var tornet försett med trappstegsgavlar. Kyrkans har stora rundbågiga fönsteröppningar vilka troligen tillkom i samband med tornbygget 1850. Fönstren är liksom solbänkarna tillverkade i gjutjärn och tillkom sannolik 1882. Rutorna av katedralglas är från 1920. Övre delen av ett igenmurat romanskt fönster är synligt från långhusvinden på långhusets norra mur.

Längst upp är vapenhusets västra fasad dekorerad med romerska siffror i järn, MDCCCL (1850). Årtalet anger tornets och det ursprungliga vapenhusets tillkomst. Strax under de romerska siffrorna finns ett runt fönster. I fasadens mitt återfinns även kyrkans huvudentré. Dörren tillkom 1920 och består av en järnplåtsbeslagen pardörr ritad av Theodor Wåhlin.

Vapenhuset nås genom den järnbeslagna porten. Den norra delen upptas till stor del av läktartrappan och ett mindre städförråd. Vid trappan står en offerstock från 1700-talet. Golvet i vapenhuset är belagt med rektangulär klinker i brungul kulör. En pardörr leder in till kyrkorummet som omfattas av tre kryssvälvda travéer med gördel- och sköldbågar.

Golvet i långhuset består av samma klinker som i vapenhuset. Under bänkarna som är placerade längs mittgången sidor ligger ett fernissat trägolv med en målad fris i gråblå kulör. I långhusets syd- och nordöstra hörn finns rester av tidigare sidoaltare. Det sydöstra syns som en stenklump vid pilasterns fot. Orgelläktaren upptar hela tornets bottenvåning som ingår i sin helhet i kyrkorummet och skjuter även in en liten bit i långhuset. Läktarbarriären har två mindre och två större fyllningar som delas av med grönmålade lister och flankeras av pilastrar i samma kulör. Barriären är i övrigt grå- och blåmålad med vissa förgyllda detaljer. Den spetsbågiga tornbågen murades om samtidigt som den västra valvkappan höjdes 1920. Kyrkbänkarna som består av slutna kvarter upphör strax innan trägolven tar slut, vilket kommer sig av att två bänkrader avlägsnades 2002. På främre delen av det södra kvarteret hänger två kollekthåvar från 1953.

Koret ligger ett trappsteg högre än långhuset och vapenhuset och har samma golv som det övriga kyrkorummet. Predikstolen med tillhörande baldakin tillverkad 1763 av träbildhuggaren och målaren Johan Ullberg (17081778) är placerad i korets nordöstra hörn. Strax väster om predikstolen står en digital kororgel. Altaruppsatsen är placerad längst ner i koret. Bakom altaret finns en mycket liten sakristia.

Tornets övre våning nås från orgelläktaren. Klockstolen som står på tornets tredje våning tillverkades i ek 1920 och förstärktes på ena sidan 1945. Ingången till långhusvinden utgörs av en luckförsedd öppning på tornets andra våning. Taklaget är tillverkat i ek och har daterats till 1420-25 med hjälp av dendrokronologi. I taklaget förekommer även delar från perioden 1725-30. Ovanför valvet i långhusets nordöstra del syns övre delen av ett igenmurat romanskt fönster. På långhusets norra vägg ovan valven finns otydliga fragment av medeltida kalkmålningar i gult och rött.

Inredning och inventarier
Altaret från 1920 är tillverkat av tegel som vitputsats. Altarskivan och sockeln består av gråsvart kalksten.

Altaruppsatsen tillkom kyrkan 1920 och ritades liksom altaret och altarringen av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin. Uppsatsen formgavs efter Johan Åkermans beskrivning från 1828 av kyrkans gamla additionsaltare som hade kasserats i mitten av 1800-talet. Fyra svartmålade textfält med guldskrift som delas av med marmorerade korintiska kolonner utgör uppsatsens huvudparti, vilket flankeras av volutformade beslagsvingar som dekorerats med änglaansikten. Upptill kröns altaruppsatsen av en trekantsgavel som bärs upp av två karyatider (kvinnoskulptur som används som stöd i stället för kolonn).
Altarringen är femsidig och tillkom samtidigt som altaret och altaruppsatsen. Skranket består av en rundbågig kolonnettrad med volutformer som bär upp överliggaren. Skranket är polykromt bemålat i grönt, ljusrött och guld. Knäfallet och överliggaren är klädda med grå sammet.

Dopfunten tillverkades i ljus sandsten 1962 av stenhuggare Eric Johansson i Dalby. Funten ritades av konstnären Ivar Ålenius-Björk, som hämtade motivet från ett trekantigt frö till en ärtväxt i hans trädgård.

Predikstol och ljudtak är polykromt bemålade och tillverkades av träsnidaren Johan Ullberg 1763. Den står på en sexkantig hög fot som murades i tegel och vitkalkades 1920. Korgen har sexsidig form med fyra sidor i trä. En sida ansluter till den gråmålade predikstolstrappan från 1920 och en till väggen. Träsidorna är försedda med marmorerade fyllningar. Tre av dem har robusta skulpturer förställande kvinnofigurer med attribut i form av en orm, en kalk, en fågel och två barn. Figurerna representerar tre av de fyra dygderna: Fides (tron), Spes (hoppet) och Amor (kärleken). Prudentia (visheten) är inte representerad. Den sexkantiga baldakinen som hänger ovanför predikstolen kröns av tre fackelförsedda urnor med ornament i form av musslor och akantus.

Orgeln byggdes 1920 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund och renoverades 1950 av samma firma. Orgelverket omfattar 12 stämmor (9 från 1920) som fördelats på två manualer och pedal. Spelbordet är vänt mot kyrkorummet. Den polykromt bemålade fasaden tillkom sannolikt 1876. Bemålningen är dock från 1900-talet. Fasaden är tredelad med synliga pipor som placerats i fyra spetsbågiga fält. Upptill avslutas den av trekantsgavlar med mellanliggande lisener.

Bänkinredningen är sluten och härrör ursprungligen från 1700-eller 1800-talet, men byggdes om 1920. Dörrarna har enkla fyllningar och är hängda med äldre gångjärn. Bänkarna är målade i blågrått och grått.