sankt olovs kyrka

Det breda vapenhuset i väster har vitputsade väggar och ett karaktärsfullt mörkbetsat plant tak med synligt bjälklag. Innanför de rundbågiga öppningarna mot norr och söder finns trappor upp till orgelläktaren. Kyrkorummet har robusta och djupt neddragna stjärnvalv som bärs av kraftiga kolonner. Över koret är stjärnvalvet rikare utformat och över läktaren finns ett kryssvalv. Det lägre koret avgränsas med en triumfbåge. Kyrksalen är treskeppig, med smalare kor och smala tunnvälvda korsarmar. Även sidoskeppen är tunnvälvda och så smala att de endast rymmer sidogångar och en längsgående väggfast bänk. Såväl väggarna som takvalven är slätputsade vita. Golven är av mörk kalksten förutom i bänkkvarteren där det ligger ekparkett. Den fasta öppna bänkinredningen går i brunt och rödbrunt, med marmorerade speglar på de rektangulära bänkgavlarna. Invändigt är de sedan 1977 buntade och klädda med skinn, men på ett elegant sätt som överensstämmer med kyrkans övriga karaktär. De fyrsidiga postamenten längst fram i mittgången bär upp obeliskliknande prydnader.

Altarringen är halvrund, med speglar och marmoreringsmålning, samt två upptill förgyllda obelisker som vilar på de bakre postamenten. Altartavlan med motiv från herdarnas tillbedjan vid Jesu födelse, sista måltiden och Jesu himmelsfärd är målad av konstnären Gunnar Torhamn 1926. Den är gestaltad som en triptyk (altarskåp) och har ett rikt dekorerat överstycke med änglar på sidorna och rundel samt festonger i mitten. Den rektangulära predikstolen med avfasade hörn och platt ljudtak är även den rikt ornamenterad med sniderier. Läktaren i väster har ett utsvängt brett mittparti och är försedd med liggande rektangulära speglar samt pilastrar utformade som upp- och nervända obelisker. Kyrkans armaturer har en genomtänkt utformning och spelar en viktig roll för upplevelsen av kyrkan. I kyrkorummet kontrasteras den något grov-huggna valvarkitekturen mot de sirligt utformade ljuskronorna och lampetterna. I vapenhuset samspelar taklyktorna med takets och rummets rustika karaktär. I biutrymmen finns lampskärmar av en enklare men fortfarande stilfull typ. Både på dessa och på lyktorna i vapenhuset återkommer det liksidiga korset med ring som utsmyckning. Detta motiv återkommer även i triumfkrucifixet, nedanför korets triumfbåge. Det är skulpterat av Carl Fagerberg men ritat av Nordenskjöld.

Som pendang till predikstolen finns i söder ett dopkapell inrett, vilket är ett för 1920-talet typiskt inslag. Dopfunten är liksom all annan fast inredning i kyrkan ritad av Knut Nordenskjöld. Detta gör kyrkan till en väl sammanhållen helhet. En brudkammare finns i tornets bottenvåning i sydväst och ett andaktsrum längre upp i tornet. Sakristian och brudkammaren täcks av ribblösa kryssvalv och båda rummen har fina kvaliteter. Församlingen framhåller även kyrkans goda akustik som ett bruksvärde och kyrkan används relativt ofta för konserter.

Interiören har genomgått vissa förändringar sedan byggnadstiden. Orgelfasaden som ritats av Nordenskjöld byttes ut till en mer modernistisk fasad (arkitekt Georg Rudner) när orgelverket byttes ut 1965. En större renovering under arkitekten Bo Tjärnström genomfördes 197577. Då togs den södra läktartrappan bort och ersattes av en hk-toalett, bänkarna justerades och fick sin skinnbuntning, bänkarna i norra korsarmen togs bort och ersattes av lösa stolar, och golv av kalksten lades i de båda korsarmarna. En större interiör restaurering skedde även 1997. Då togs två bänkrader bort längst fram på vardera sidan om mittgången för att öka utrymmet i koret. Korgolvet utvidgades något mot kyrkorummet och tillgängliggjordes med hk-ramp. I norra korsarmen inreddes ett sidokapell med grupperade lösa stolar och flyttbart altare. I södra korsarmen inreddes en körgradäng med textilförvaring i trappstegen, samt en kororgel. Vindfånget vid västra entrén som ändrats redan 1975 byttes mot ett nytt av ek. Även golvet under bänkarna ändrades igen och fick nu ekparkett i samband med att golvvärme installerades. Längst bak i kyrkorummet togs två bänkrader på vardera sidan om gången bort för att rymma ett s.k. kyrktorg.

Skellefteå stadsförsamling bildades 1913, genom utbrytning från landsförsamlingen. Efter långvariga meningsskiljaktigheter mellan staden och landsbygden i olika frågor innebar församlingsdelningen en slutgiltig och av stadsborna länge eftersträvad självständighet. Vid 1900-talets början var Skellefteå en liten men mycket expansiv stad, med en kraftigt stigande befolkningskurva. Tomterna i den gamla rutnätsplanen från stadens grundande 1845 började ta slut och stadsplanearkitekten Per Olof Hallman anlitades för att utarbeta en stadsplan för området längre österut. Planen var tydligt präglad av trädgårdsstadens idéer med oregelbundna kvartersformer och gator som gav omväxlande stadsbild, platsbildningar och monumentalt placerade offentliga byggnader. Planen fullföljdes och fastställdes 1920. Monumentala fondbyggnader placerades både i Kanalgatans och i Nygatans förlängningar Kanalskolan respektive kyrkan. Stads-församlingens namnbyte till Sankt Olovs församling genomfördes först 1961, i samband med att Skelleftehamn blev en egen församling. Den kyrkan kallades redan Sankt Örjans kyrka och i analogi med det valdes helgonnamnet Sankt Olov för att benämna stadsförsamlingen och dess kyrka. Det var också ett sätt att undvika samman-blandningar mellan Skellefteås olika kyrkor.

Kyrkobygget blev en stor ekonomisk utmaning för den nybildade församlingen och bygget därför åtskilliga år försenat. Flera olika ritningsförslag togs in innan kyrko-stämman 1923 slutligen antog förslaget från stockholmsarkitekterna Gustaf Adolf Falk och Knut Nordenskjöld. En förutsättning för att få bilda egen församling var att kyrkan skulle byggas i sten. Åren 192527 uppfördes den i spritputsat tegel med slätputsade fönsteromfattningar och listverk, på en sockel av huggen natursten. Falk avled i början av byggnadstiden och den slutgiltiga utformningen och interiören ansvarade således Nordenskjöld för.