Västra Broby kyrka

Västra Broby har sannolikt haft kyrka sedan medeltiden. Den uppfördes kanske under inflytande av cisterciensermunkarna vid Herrevadskloster, som anses ha haft en viktig roll som kyrkobyggare då det kyrkliga livet började organiseras i socknar under 1100- och 1200-talen. Läget intill Kölebäcken med närhet till skogiga ängsmarker lär ha varit avgörande för kyrkans lokalisering; runt 15% av Skånes kyrkor ligger vid åar och/ eller i dalgångar, och en betydande andel av dessa i landskapets nordvästra del. Det finns inga byggnadsrester kvar av den medeltida kyrkan, vad som hittills är känt inte ens som återvunnen sten i det nuvarande murverket, utan de synliga spåren av den romanska kyrkan är begränsade till några bevarade inventarier från denna tid. Dit hör kyrkans dopfunt, som dateras till tiden runt sekelskiftet 1100-1200.

Viss kunskap om den medeltida kyrkan fås genom att studera äldre källor, även om arkivmaterialet är begränsat. Enligt en redogörelse från 1830 saknade kyrkan torn och var långsmal, ca 6x27 m. Till kyrkan kan ha hört en sakristia; i arkivmaterialet finns en ritning till en sakristia, som vunnit gillande 1788. Kyrkan var, enligt ett syneutlåtande från 1807, låg och skum invändigt. Som åtgärder föreslogs att fönstren förstorades och att valvet, sannolikt ett murat, ersattes av ett trävalv. Sådana var populära i början av 1800-talet då nyklassicismen slog igenom. Några år senare, 1835, tas beslut om att tillfoga ett torn till byggnaden, något som man pratat om sedan 1789 men inte förverkligat av ekonomiska skäl. Sammantaget pekar detta mot, att kyrkan utvecklats enligt ett vanligt mönster; en medeltida kyrka med små fönster och plant innertak, som efter några sekel förses med valv. Långhuset förlängs vid något tillfälle, och får så småningom ett torn sedan klockstapeln av trä förfallit. Det utformas i nyklassicistisk stil efter ritningar av Fredrik Wilhelm Scholander, vid tiden anställd vid Överintendentsämbetet, alldeles i början av hans sedermera framgångsrika arkitektkarriär.

Några decennier senare beslutar man att bygga en ny kyrka för den snabbt växande befolkningen. Under en prostvisitation 1877 bedöms kyrkan vara i mycket dåligt skick, vilket gör nybygget högprioriterat. Kyrkan anlitar den lokale byggmästaren J. Hallberg för att ta fram ritningar till en total ombyggnad av kyrkan. Bland Hallbergs flera jämförbara kyrkor märks bl.a. den i Höja, som också går i nygotisk stil och är rest samma år som den i Västra Broby. I någon källa nämns dock lundaarkitekten L Wold som upphovsman. Ritningarna fastställs av Kungliga Majestätet och byggandet inleds 1880. Murarna till det korsformade kyrkorummet byggs av sten, som stagas av strävpelare i tegel, och taket täcks av plåt. Scholanders torn skonas och anpassas till övriga kyrkan med ett listverk av rundbågsfriser och lisener. Ljudöppningarna i klockvåningen byggs om med spetsbågig profil. Två runda fönster sätts in i tornets första våning, däremot verkar fönstret i vapenhusets sydfasad som syns på Hallbergs ritningar inte ha blivit av. På fasadritningarna avslutas tornen med en spira, som senast i samband med ombyggnaden måste ersatt den ursprungliga lanterninhuven. Den nya kyrkan invigs 1882.

Reparationer görs 1897 och 1899, framför allt av plåttaket som omgående ställer till problem. Den första stora renoveringen görs 1906, då taket ånyo ses över och ett nytt golv läggs in. Det är oklart från vilket år det nuvarande golvet i kyrkorummet är.

1920-21 görs en ny stor restaurering, denna gång under ledning av domkyrkoarkitekt Theodor Wåhlin. Sakristian avskiljs från koret med en murad vägg och ytorna i korsarmarna avskiljs från kyrkorummet. Ena trappan till orgelläktaren tas bort och ersätts av ett panelklätt förråd. Ett pannrum grävs ut under norra korsarmen för en lågtrycks-värmeanläggning. Även flera inventarier förnyas; bänkarna och altarringen byts ut, altaruppsatsen byggs om och läktarbarriärerna förenklas genom att speglarnas gotiska näsor tas bort. All inredning målas i en pärlgrå färgton med detaljer i svart och guld.

1953 monteras innerfönster av järn med blyinfattade, färgade antikglas.

1959 ommålas hela interiören; samliga snickerier stryks med lackfärg, förgyllningar görs om och tak och väggar påbättras med kalkfärg. 1960 målas kyrkan utvändigt.

1990 görs en fasadrestaurering under ledning av Ponnert arkitekter. Taket renoveras och fasaderna målas med kc-färg. 1996 fortsätter man interiört. Kyrkorummets golv utanför bänkkvarteren läggs om med kalksten, väggarna vitmålas med syntetisk färg, flertalet dörrar målas gröna och snickerierna i gråa toner med röda accenter. Dagens färgsättning av kyrkorummet är till stor del ett resultat av denna renovering.

2005- 06 läggs yttertaken om i sin helhet med zinkplåt. Den befintliga täckningen var ett lappverk av galvaniserad järnplåt, som lär ha kompletterats vid minst tre tillfällen. Tornets skivor var större än övriga, och förskjutningen mellan plåtarna varierade både mellan- och inom takfallen. Plåtarna lagda med jämna tvärfalsar över korsarmar och kor var sannolikt äldst; plåten på långhuset och längs takfötterna yngst. Under en plåt på södra korsarmen fanns årtalet 1990, vilket vittnar om att takarbetena vid detta tillfälle blivit betydligt mer omfattande än vad som ursprungligen avsågs. Under plåten upptäcker man zinkbleck och svarta ränder i underbrädningen, vilket antyder att kyrkan någon gång varit täckt av smala våder av zinkplåt. I handlingarna från 1880 står att kyrkan skulle täckas med galvad plåt eller zink. Förzinkad plåt förekom från 1800-talets andra hälft, först till dekorationsarbeten, för att bli vanligare mot slutet av seklet då de industriella metoderna utvecklats. Det är således möjligt att renoveringen 2006 innebär en återgång till det ursprungliga täckningsmaterialet. Även taklaget ses över; vissa sparrar förstärks med bilat furuvirke och rötskadad panel byts ut. Till sist ersätts avvattningen i målad plåt med nya hängrännor och stuprör av zink.

2014 renoveras kyrkan utvändigt enligt en arbetsbeskrivning upprättad av Danewids Ingenjörsbyrå AB. De putsade fasaderna, som någon gång efter 1990 bättringsmålats med silikat, putslagas, rengörs och ommålas i sin helhet med keim silikatfärg. Sockeln avfärgas i en mörkgrå, kimröksliknande färg, fönstren, portarna och solbänkarna i brunt efter att man tagit fram färgstegar som visat på olika äldre bruna nyanser. Strävpelarnas plåtavtäckningar målas i zinkgrått och tornluckorna byts ut mot nya lika befintliga.

Kyrkobyggnaden i nygotisk stil består av ett enskeppigt långhus, ett något smalare, rakavslutat kor med en bakomliggande, polygonal utbyggnad med sakristia, och korsarmar i norr och söder. Till dessa delar, alla från 1882, ansluter ett kvadratiskt västtorn från 1839. Under norra korsarmen finns sedan 1921 en teknikkällare.

Kyrkan står troligen på en kallmur av natursten. Kring hela byggnaden löper en mörkgrå skråkantad sockel. Fasaderna är murade i tegel och gråsten, som spritputsats och avfärgats med keimfärg. Detaljer, såsom listverk, omfattningar och blinderingar står slätputsade i kontrast till den grova putsytan. Längs tornets hörn finns lisener, som binds samman med en rundbågsfris längs spirans takfot. Ovanför rundbågarna finns en flersprångig gesims. Samma listverk återkommer längs långhuset och korsarmarna, medan rundbågsfrisen utelämnats på kor och sakristia. Murarna från 1882 stagas i hörnen och längs långhusväggarna av murade strävpelare avtäckta med gråmålad plåt.

Fönsteromfattningarna är, frånsett de till tornets två rosettfönster, spetsbågiga med tvåsprångiga smygar. Ovanför varje öppning finns en dekorativ vulst, ett ögonbryn, som följer omfattningen. Solbänkarna är avtäckta med brunmålad plåt. Ytterbågarna från 1880-82 är av brunmålat gjutjärn och indelade i ett rektangulärt spröjsverk. Alla bågar avslutas uppåt av samma masverk av spetsbågar med inskrivna fiskblåsemönster. De inre järnbågarna från 1953 är gjorda med blyinfattat antikglas i omväxlande klart, blått och gult. Ljudöppningarna, som finns i alla väderstreck, har samma omfattning som kyrkorummets fönster. Nischbotten är blinderad och vitputsad med två spetsbågiga, kopplade öppningar, i vilka sitter ljudluckor av brunmålad träpanel.

Kyrkan har fyra entréer, huvudingången genom tornet, sidoingångar i korsarmarna och prästingången till sakristian. Västportalen är utformad som en framskjuten portik krönt av ett ringkors. Porten, som består av en pardörr, en tvärpost prydd med tandsnitt och ett halvcirkulärt ovanljus med rosettspröjsning, sitter i en rundbågig, tvåsprångig nisch. Korsarmarnas portar sitter under varsin fönsteröppning, vars språng dragits ner till mark som omfattning även till dörrarna. Tvärposten mellan fönster och dörr bärs av halvcirkulära konsoler. Dessa dörrar är klädd med brunmålad pärlspont och beslagna med bockhornsjärn. Sakristians portal är enklare med en synbart yngre, brunmålad panelad enkeldörr och ett putsat, spetsbågigt överstycke. Tornporten nås genom en handikappramp i betong och övriga dörrar via granittrappor.

Alla takytor, både sadeltaken över kyrkorummet och tornets åttkantiga spira, är sedan 2006 täckta med rheinzink, monterad i stående våder med halvt förskjutna hakfalsar. Plåten ligger på papp och är fäst med klammer. Även avvattningen är helt av zink.

Genom ingången i tornet kommer man via ett vindfång in i kyrkan. Den inre dörren är en grönmålad pardörr med lunettformat ovanljus. Vapenhusets golv är belagt med schackrutiga keramiska plattor med en omgivande fris. De är sannolikt ursprungliga, möjligen återvunna. På äldre kort från 1900-talets början kan man se att även kyrkorummet haft denna typ av golvläggning. Väggar och tak är målade i vitt med modern färg. I sydvästra hörnet finns, bakom en murad och vitputsad vägg, en trappspindel till tornets övre våningar. I öppningen mot långhuset, som är hög och korgbågig, sitter en raktäckt pardörr med profilerade speglar i fransk indelning.

Kyrkorummet täcks av spetsbågiga kryssvalv, tre i långhuset, ett i koret och varsitt ovan korsarmarnas läktare. Alla valv är av samma typ med fyrsidiga, släta ribbor som vilar på tresprångiga pilastrar. Valv och väggar är avfärgade i vitt. Långhusets golv är belagt med blästrade, ljusröda kvadratiska plattor av ölandskalksten från 1996. Den öppna bänkinredningen i två kvarter står på ett grått, upphöjt brädgolv. Den främsta delen av långhuset saknar bänkar; här finns en stor yta med plats för piano, dopfunt och predikstol, krubba m.m. Längst ned i långhuset finns, bakom väggar klädda med grå pärlspont, ett förråd och en trappa till orgelläktaren. Den vilar på avfasade pelare med imposter och undre kragband. Bjälkarna är synliga på läktarens undersida mellan fälten av vitmålade skivor. Ovansidans brädgolv är täckmålat i grått. Barriären är tät, byggd av ramverk med enkelt utformade speglar, målade i grått med röda kanter.

Koret skiljs från långhuset genom en spetsbågig triumfbåge. Kapitälen till korvalvets pilastrar har dragits runt triumfbågen som valvanfang. Korgolvet är något upphöjt relativt långhuset och belagt med slipad kalksten. Bakom altaranordningen finns en gråmålad enkeldörr från 1921 in till sakristian.

Utrymmet under norra korsarmens läktare nås utifrån och avskiljs från kyrkorummet med en murad, vitputsad vägg. På södra sidan finns samma slags vägg med en pardörr, som leder till ett litet förvaringsrum med skåpsinredning i laminat. En trappa leder till södra läktaren, som är utformad på samma sätt som orgel- och norra sidoläktaren med på undersidan delvis synliga bjälkar och täta barriärer av fyllningstyp.

Tornets första- och andra våning har putsade väggar och ovanförliggande brädgolv med bjälkar i två nivåer. Båda rummen används för förvaring av bl.a. ljuskronor, delar av en äldre orgelfasad och pipmaterial, spadar och motorer till ett urverk. I den nedre tornkammarens östfasad finns en blinderad nisch in mot kyrkorummet. På nästa plan står klockbocken i fur. En stege leder upp till ytterligare en golvnivå i spiran. Dess bjälklag är klätt med bräder på både under- och ovansidan.

Taklagen är av fur med undertak av brädpanel. Långhusets takstomme är uppbyggd av hanband och sparrar, resta på dubbla lejder och förstärkta med vertikala stödben. Takstommen är lagad, senast 2005-06, med skarvat och bilat virke. Lagningar och för-stärkningar syns även i tornets taklag, som senast reparerades 1990.

Inredning och inventarier
Altaret av blocktyp är murat av tegel med en krönskiva av kalksten. Det är tillverkat 1921 i samband med Theodor Wåhlins renovering.

Altaruppsatsen, ritad 1921 av Theodor Wåhlin, är uppbyggd som en antik portal, målad i vitt med förgylld dekor, bl.a. tandsnitt. Portalinramningen har ett tympanon buret av kannelerade pilastrar med doriska kapitäl. Innanför dessa finns en tavla med förgylld text på svart botten, där ovanför altartavlan Kristus uppenbarar sig för Maria Magdalena, målad 1918 av Almar Bech (1876-1950). Innan altaruppsatsen sattes in stod ett korskrank, prytt av rundbågiga arkader, bakom altaret.

Altarkorset, som står på altaret framför altaruppsatsen, är formgivet 1955 av Ralph Bergholtz (1908-1988), som också är känd för sina kyrkliga glasmålningar. Korset är täckt av mosaik i guld och rött med en central Kristusframställning. I tornet står ett äldre altarkors, hopfogat av tvärställda bräder, av okänd ålder.

Altarringen, formgiven 1921 av Theodor Wåhlin, är femsidig med knäfall klätt i ett rött tyg. Den öppna barriären, målad i grått med förgyllda detaljer, är utformad med svarvade balustrar som bär en profilerad, oklädd överliggare.


Dopfunten av sandsten dateras till 1100-1200-talet, och är sannolikt samtida med den föregående medeltidskyrkan. Den cirkulära, svagt kupolformade foten står på en slags grundplatta, från vilken reser sig en rundbågsarkad med kraftiga pelare. Cuppan är närmst cylinderformad med hålkälad botten, och pryds av ornament i hög relief. Längst ned finns en bladranka, och ovanför dessa bilder av torn och bevingade änglar utrustade med nycklar och bokband. Det har föreslagits, med utgångspunkt i kyrkans läge och cuppans bilder, att Mörarpsmästarens verkstad kan stå bakom dopfunten.

Predikstolen tillkom 1882 i samband med Hallbergs omdaning av kyrkan och har kvar sin utformning sedan dess. Den har en gotisk stil med tät korg och trappbarriär, upp-byggda som ramverk med spetsbågiga speglar. Korgen står på en träpelare och avslutas uppåt av ett profilerat listverk. Predikstolen är målad i gråvitt med förgyllda listverk.

Bänkinredningen är ritad 1921 av Theodor Wåhlin och indelad i två öppna kvarter. Gavlarna är raka, uppbyggda av ramverk och indelade med två på varandra stående speglar, avslutade av en enkel överliggare. Samma formspråk återkommer i bänkarnas skärmar mot koret. På sitsarna, gjorda av bräder, ligger lösa dynor klädda med rött tyg. Bänkarna är målade i grått med rödmålade kanter kring speglarna. Innan Wåhlins renovering satt församlingen på gjutjärnsbänkar av trädgårdsmodell; en sådan finns bevarad och står framför den sydöstra bänkskärmen.

Orgeln är byggd 1967 av Mårtenssons orgelfabrik i Lund. Den har ersatt åtminstone två orglar; en från 1921, tillverkad av Olof Hammarberg i Göteborg, och en från 1821, inköpt 1887 från Strövelstorps kyrka. Visst äldre orgelmaterial förvaras idag i tornet. Orgelfasaden är från allra senast 1887 och ombyggd 1921 av Theodor Wåhlin. Den är arkitektoniskt uppbyggd med ett centralt, stort rundbågeformat pipfält flankerat av varsitt smalare pipfält. Mellan dessa finns kannelerade pilastrar. Uppsatsen avslutas av ett entablement, krönt med strålglans och prydd av bl.a. tandsnitt på kornischen.

Lillklockan är omgjuten 1718 av Lars Wetterholtz i Malmö, och har hängt i den medeltida kyrkan. Manteln pryds av en inskription och Karl XII:s namnchiffer. Storklockan är gjuten 1847 av F. Siepel och J.G. Liljendahl. Den är smyckad med bl.a. en psalmvers.

Övrigt
Bakom predikstolen hänger ett timglas från 1793 med tre glas i en träställning. På Lunds Universitets Historiska Museum förvaras ett rökelsekar och ett emaljinlagt krucifix från Limoges, prytt med en bild av Kristus, som båda kommer från medeltidskyrkan i Västra Broby. Två foton av dessa föremål hänger i den nuvarande kyrkan.