BRÖNNESTADS KYRKA (MARIAKYRKAN)

Brönnestads kyrka uppfördes troligen under senare delen av 1100-talet enligt
traditionellt romanskt byggnadsmönster med långhus, smalare och lägre kor samt
halvrund absid i öster. Enligt den lokala traditionen bekostades kyrkbygget av Segud
eller Segut, en adelsman som i senmedeltida källor också uppges ha gett donationer till
prästgården. Möjligen rör sig detta om ett tidigt patronatsförhållande, vilket i övrigt
inte känt även om en starkt koppling åtminstone tidvis funnits till ägarfamiljerna på
Hovdala slott som bland annat kom att anlägga gravkammare under kyrkan under
1500-, 1600- och 1700-tal (se nedan). Kyrkan är helgad åt jungfru Maria och går
allmänt under tilltalsnamnet Mariakyrkan.

Den ursprungliga kyrkobyggnaden hade ingångar i norr och söder och utöver
absidens hjälmvalv plant innertak eller öppen takstol. Vid okänt tillfälle senare
under medeltiden tillkom ett vapenhus framför sydportalen och kring 1440-talet slås
kyrkorummet med kryssvalv som förses med kalkmålningar. Runt samma tid men
mest sannolikt något senare påbörjas ett tornbygge i väster som emellertid avstannar
och tornets nedre del införlivas istället i långhuset. Det är troligen även under
senmedeltiden som kyrkan putsas för första gången.

Någon gång under 1500-talet tillkommer ett stickbågigt fönster i korets sydfasad och
1588 får kyrkan sin första predikstol. Fönstrens omfattningar är troligen rödmålade
vid denna tid men målas liksom dörromfattningar och hörnkedjor sannolikt i
kvaderimitation med kimrök under 1600-talet. Under detta århundrade tillkommer
även sluten bänkinredning, en gravkammare inrättas 1674 under koret för Jens
Mickelsen på Hovdala slott med hustru och 1691 uppförs en korsarm i norr med
underliggande gravkammare för kyrkoherde Hartman med familj. I samband med
detta muras nordportalen igen, en läktare uppförs på långhusets norra sida och
predikstolen förses med baldakin.

1734 rivs absiden i öster och ett nytt rakt avslutat kor uppförs året därpå öster om det
romanska koret. Även under denna byggnadsdel inrättas gravkammare, nu för familjen
Ehrenborg, ättlingar till Jens Mickelsen som kom att inneha Hovdala slott fram till
att det på 1900-talet exproprierades av staten. I samband med korförlängningen
tillkommer även stickbågiga fönster i långhusets och korsarmens västfasader.
1766 installeras ny altaruppsats och predikstol av Johan Ullberg, 1781 ersätter en
prästingång i nya korets sydmur den tidigare i norr och 1794 tas ett fönster upp på
sydfasaden väster om vapenhuset.

1871 genomförs omfattande arbeten när vapenhuset rivs, södra korsarmen
uppförs och fasaderna omgestaltas med enhetlig nock- och takfotshöjd,
takfotsgesims i gult tegel, nya och fler fönster samt upptagande av västportal.
Kyrkan får därmed sin korsformiga plan och sin symmetriska nyklassicistiska
fasadgestaltning. För ritningarna stod arkitekt Otto August Mankell.
Tre år senare uppförs en orgelläktare i södra korsarmen och ny orgel
införskaffas, 1880 förses altaruppsatsen med nuvarande altartavla och 1896
genomförs en invändig restaurering där bänkinredningen byts ut, golvet läggs om
och tre järnkaminer installeras. Det är oklart när nuvarande taktäckning
av tegel tillkommer, men en inspektion av takstolarna 1917 skulle kunna vara
ett bärighetstest inför byte till tyngre taktäckningsmaterial. På en lavering som
troligen utförts av Carl Gustav Gottfried Hilfelings under slutet av 1700-talet
framstår kordelen och norra korsarmen vara täckta med spån och långhuset plåttäckt,
troligen med blyplåt, vilket också uppges vara taktäckningsmaterial i ett försäkringsbrev från 1867.
Vid ombyggnaden 1871 ska åtminstone delar av kyrkan belagts med asfaltspapp och
på ett fotografi från 1904 är de synliga delarna från sydväst belagda med plåt.

193536 genomförs den senaste större restaureringen under ledning av
domkyrkoarkitekt Eiler Græbe. Läktaren i södra korsarmen rivs och ny orgel
bakom den bevarade fasaden uppsätts istället på ett podium i norra korsarmen. I
södra korsarmen inrättas en hall med mindre förråd och nedgång till det pannrum
som inrättas i källare i och med att centralvärme installeras. Korsarmarnas och nya
korets tidigare pappspända tunnvalv i trä reveteras och vitkalkas liksom övriga valv
och väggar. Även i långhusets västra del rivs en läktare och ersätts av ett vindfång
med glasade dörrar. Den trävägg som avgränsade sakristian bakom altaret rivs,
bänkinredningen byggs om och flera inventarier rengörs och/eller målas.

Elektriska bänkvärmare installeras på 1950-talet och 1963 införskaffas ny orgel.
De kalkmålningar som delvis påträffats men av främst kostnadsskäl kalkats över
vid Græbes restaurering friläggs och konserveras 198081 av konservator Våga
Lindell-Andersson. Under samma period får kyrkan nya fönster. 1989 restaureras
altaruppsatsen och vid en utvändig putsrenovering 1992 påträffas äldre exteriör
bemålning. 200304 konserveras flera inventarier. 200708 förses den medeltida
klockstapeln med sprinklersystem, bänkradiatorerna byts ut och larmsystemet ses över.

Kyrkan har korsformad plan där långhuset och koret med senare utvidgningar
kompletteras av korsarmar i norr och söder. Byggnaden är rest på en traditionell
kallmurad fältstensgrund, med övre delarna i kalkbruk. Pannrummet under södra
korsarmen som tillkom 1935 är gjutet i betong. Samtliga murverk är uppförda av
gråsten i skalmursteknik frånsett norra korsarmens och nya korets gavelrösten som
ur murade i tegel. Norra korsarmen och det romanska koret har hörnkedjor av
sandsten. Långhusets västra del har en utkragande skråkantad putsad sockel med ett
undre varv av utskjutande och oputsade naturstenskvadrar. Övriga murverk saknar
markerad sockel men oputsade sockel- eller grundläggningsstenar sticker fram på flera
håll. Fasaderna är spritputsade och vitkalkade och avslutas av en oputsad förkroppad
takfotsgesims med underliggande tandsnittsfris. Vid gavelrösten formar gesimsen
brutna frontoner. De korslagda sadeltaken med gemensam nockhöjd är avtäckta
med enkupigt rött tegel. Avvattningssystem och avtäckningar är utförda i målad eller
fabrikslackerad brun plåt.

Den tidigare huvudentrén i väster som togs upp 1871 utgörs av en rundbågig
murverksöppning utan omfattning med en helfransk pardörr med tre fyllningar per
dörrblad samt ett lunettformat överljus med radiell spröjsning. Dörr och överljus är
i likhet med kyrkans övriga dörrar och fönster målade i en mörkbrun kulör. Över
ingången hänger en mindre lykta och centralt i gavelröstet finns en liten cirkulär
ventilationsglugg med dekorativt galler i gjutjärn. De exteriört synliga delarna
av långhuset väster om korsarmarna har vardera två rakt avslutade småspröjsade
fyrluftsfönster, de övre lufterna med fyra glas och de undre med åtta.

Likadana fönster återfinns i korsarmarna, ett i vardera väst- och östfasad. Södra
korsarmens östra fasad har en fastklamrad äldre gravhäll. På sydgaveln nås nuvarande
huvudentré via en fyra steg hög trappa av krysshamrad granit med svartmålade
svängda räcken av plattjärn, de senare tillkomna 1935. Kyrkporten utgörs av en rakt
avslutad halvfransk pardörr med åtta fyllningar per dörrblad. Dörröppningen avtäcks
av ett enkelt förkroppat listverk av delvis putsat och delvis oputsat gult tegel, ovan
vilket återfinns en liten stenplatta med årtalet 1871 i romerska siffror. I takfotsnivå
sitter ett rosettfönster med omfattning av gult oputsat tegel och ovan fönstret en
liten ventilationsglugg lika västgavelns. Ventilationsgluggen återkommer i norra
korsarmens gavel, men här utgörs ljusinsläppet istället av ett något lägre placerat och
stickbågigt avslutat småspröjsat tvåluftsfönster, delvis med färgade glas. Norrentrén
utgörs av en stickbågigt avslutad enkeldörr med panel i fiskbensmönster. Dörrbladet är
placerat djupt in i murverket och nås via en tre steg hög granittrappa. Över ingången
finns en lykta lika västgavelns.

Kordelen väster om korsarmarna har precis som långhuset två fönster i söder
och två i norr. Längst i väster på sydfasadens återfinns prästingången, vilken har
snarlik utformning som norrentrén med rakt avslutat dörrblad i stickbågig nisch.
Dörröppningen tillkom 1781 då prästingången flyttade från motsvarande placering i
norr. Möjligen är delar av dörren från denna tid eller äldre, exempelvis nyckelskylten
vars formspråk är typiskt för renässans och barock. Dörren nås via en sex steg
hög trappa med räcke lika entrén i södra korsarmen. I marknivå direkt väster om
trappan samt under norr- och sydfasadernas västra fönster finns vitmålade träluckor
med innanförliggande järngaller till gravkamrarna. En något större lucka sitter i
sockelnivå centralt på korets östfasad, flankerad av två fastklamrade äldre gravhällar.
Ett småspröjsat rakt avslutat tvåluftsfönster utgör ljusinsläpp till sakristian och i
gavelröstet återfinns ett rosettfönster lika sydgavelns men här med högre placering,
ovan den lilla ventilationsgluggen.

Interiör
Långhuset sträcker sig över tre travéer av vilka den västra utgörs av det tilltänkta
tornet och den östra sedan korsarmarnas tillkomst fungerar som korsmitten. Golven
är belagda med svarta och vita viktoriaplattor i rombiskt mönster med mönstrad bård.
Den slutna bänkinredningen står på brunfernissade furugolv. Väggar och kryssvalv är
slätputsade och vitmålade. De två östra travéerna har trapetsprofilerade ribbor, rikligt
med kalkmålningar (se vidare nedan) och spetsbågiga sköld- och gördelbågar, medan
det västra valvet saknar målningar och rent allmänt är slaget med mindre precision och
hantverksmässig kvalitet. Mot det lilla vindfånget i västmuren, där golv och väggar är
lika långhusets och taket utgörs av den stickbågiga murverksöppningen, avgränsar en
stickbågig pardörr med blyspröjsat antikglas. Färgsättningen går som för stora delar av
den övriga fasta inredningen i trä i gult med röda detaljer. Till skillnad från exempelvis
bänkgavlarna, podiet i norra korsarmen och vindfånget i södra korsarmen är emellertid
dörren fyllningar inte marmorerade utan täckmålade. Detsamma gäller västportens
insida. I andra travéens norra fönsternisch finns ett uttag som markerar platsen för den
romanska nordportalen. De kopplade fyrluftsfönstren har precis som i kyrkan i övrigt
insidor av betsad furu och sitter i djupa stickbågiga nischer. Enda undantaget utgörs av
det stickbågiga fönstret i norra korsarmen, som bevarar separat innerfönster från 1935
målat i en bruten vit kulör.

Norra korsarmen upptas sedan Græbes restaurering i sin helhet av ett podium för orgeln
som mot långhuset har en barriär med nedre del i ramverkskonstruktion och övre
del med smala svarvade balustrar. Färgsättningen är lika vad som beskrivits för dörrarna.
Väggarna är putsade och vitmålade och över rummet spänner ett reveterat och
vitmålat tunnvalv. Båda korsarmarna avgränsas mot korsmitten av tryckta rundbågar.
Södra korsarmen har golv lika långhusets och väggar och tak lika norra korsarmen. I
söder leder en pardörr med utformning snarlik den i väster men rakt avslutad och med
marmorerade fyllningar mot det södra vindfånget. Här finns dörrar i öster och väster
till källare och förråd. Sydportens insida med fem fyllningar per dörrblad har färgsättning
lika pardörren mor kyrkorummet.

Det romanska koret avgränsas från långhuset av en rundbågig murverksöppning mellan
de båda spetsbågiga gördelbågarna. Rummet är gestaltat snarlikt långhuset, med
samma golvbeläggning, slutna bänkkvarter, vitputsade väggar och ett kryssvalv prytt
av rika kalkmålningar. Valvets utformning skiljer sig emellertid något från långhusets,
bland annat har det kvadratiska ribbor, vilket skulle kunna tyda på att valvslagningen
av den romanska kyrkan skett i två etapper. Väster om det södra fönstret finns en igensatt
prästingång i form av en rundbågig nisch som idag upptas av skriftestolen.
Kalkmålningarna i de romanska byggnadsdelarna har på stilhistorisk grund ansetts
vara utförda kring 1440-talet, en datering som också använts för att tidsbestämma
valvslagningen. Mästaren är okänd, men arbetena håller hög klass och vissa motiv
saknar motsvarigheter i området, mest känd är en framställning av Jesusbarnet med en
gåstol med hjul. Temat för Mariakyrkans målningarna är just Jungfru Maria, gestaltat
som hennes glädjeämnen (Jesu födelse och barndom i västra travéen) och sorgeämnen
(Jesu korsfästelse och död i den östra). I östra travéen bryts målerierna tvärt till följd
av ett valvras under 1600-talet. I gamla korets valv framställs jungfrun i jordisk enkelhet,
ammandes Jesusbarnet och omgiven av sex helgon. Bågar, ribbor och valvkappor
har dessutom riklig nonfigurativ dekor i form av bland annat kvadermålningar, fyrpass
och ornamentala slingor. Idag är främst konturteckningarna i röd järnoxid synliga, då
de är utförda al fresco och därmed ligger djupt i putsen. De kompletterande al seccomålerierna
har försvunnit i senare överkalkningar, men fragment av grönt, gult och
blått lär finnas. Fler målningar som idag inte är frilagda har påträffats genom åren,
bland annat på triumfbågen, samt på väggarna i gamla koret och långhuset.

Det nuvarande koret som adderades 1734 har två steg högre golvnivå än övriga kyrkan
och avgränsas därtill av den triumfbåge som ursprungligen utgjorde tribunbåge till den
halvrunda absiden. Golvet är i västra delen belagt med ett brunfernissat furugolv medan
utrymmet innanför altarringen samt bakom altaruppsatsen täcks av en blåmelerad
heltäckningsmatta. Väggarna är vitputsade och taket utgörs av ett reveterat tunnvalv.
Utrymmet bakom altaruppsatsen fungerar som sakristia och är möblerat med ett mindre
skrivbord, lösa stolar samt ett skåp mot altaruppsatsens baksida. Spåren efter en
tidigare prästingång i norr syns i form av en stickbågig nisch. På motsvarande sida i söder
finns sedan 1781 nuvarande ingång, där insidan av den ålderdomliga dörren utgörs
av två breda och grova stående ekplank med narar, stora bandgångjärn och utanpåliggande
kammarlås. Dörren kan möjligen vara återanvänd från norra ingången. De enda
bevarade delarna av kyrkans bänkinrednings från 1600-talet, en dörr och en bänkgavel,
är fastklamrade mot östra väggen.

Kyrkvinden nås via ett litet trapphus av putsat tegel som bryter genom takvalvet i
långhusets nordvästra hörn. En vitmålad fyllnadsdörr leder till en smal trappa av kalksten
som över valvkappan övergår till sporadiskt utstickande tegel. Stenvalvens ovansidor
är putsade och oisolerade. Takstolskonstruktionerna i dymlad furu är av så kallad
svensk typ, i södra korsarmen kompletterad med saxsparrar, och sannolikt tillkommen
vid den tid byggnadsdelarna fick gemensam nockhöjd, enligt olika uppgifter vid ombyggnationen
1871 eller vid arbetena på 1890-talet. Större delen av kyrkan har underliggande
gravkammare, frånsett södra korsarmen där pannrummet är beläget. Gravkoren
som är kopplade till släkten Ehrenborg på Hovdala samt kyrkoherde Nils Hartman
är slagna med tunnvalv, medan taket till gravkamrarna under långhuset utgörs av dess
golvbjälklag.

Inredning och inventarier
Altaret utgörs av ett svartmålat blockaltare i trä. Framstycket eller antemensalet, som
pryds av rundbågar med kannelerade och förgyllda pilastrar, härrör troligen från
1600-talet medan altaret i övrigt tillverkades 1880 i samband med att altaruppsatsen
försågs med ny altartavla och byggdes om.

Altaruppsatsen av snidat och polykromt bemålat trä är tillverkad av den i Skåne välrepresenterade
träsnidaren Johan Ullberg från Hurva, senare med verkstad i Finja.
Ullbergs produktion av altaruppsatser och predikstolar följer ett tidigt etablerat formspråk,
i den stil som något nedlåtande brukar kallas bondbarock, som han under sin
nästan 40-åriga yrkesbana upprepar med mindre variationer. Brönnestads altaruppsats
från 1766 är ett relativt sent verk och en av hans sista altaruppsatser. Nederst finns en
predella vars mittparti har svart inskriptionstavla med förgyllt bibelcitat. Den ursprungliga
altartavlan som idag hänger på korets norra vägg framställer Nattvardens
instiftande i skuren relief, ett typiskt motiv för Ullberg. 1880 tillkom en ny altartavla,
en oljemålning med motivet Jesu uppståndelse av Eva Ehrenborg på Hovdala slott. I
samband med detta byggdes altaruppsatsen om för att anpassas efter den större målningen.
Altartavlan flankeras av två spiralvridna kolonner med akantuskapitäl, vilka
bär upp ett entablement som kröns av en kartusch med förgyllt citat från Uppenbarelseboken
omgivet av akantus och voluter. Kartuschen flankeras av två skulpterade
trumpetspelande putti. Färgsättningen går i svart, grönt, vitt, gråsvart marmorering
samt guld och silver. Till altaruppsatsen hör dessutom två skulpturer med attributen
ankare och hjärta respektive palmblad och bok. Dessa flankerade corpus men är i dag
placerade på ömse sidor om bågen mellan södra korsarmen och långhuset. Liknande
figurer finns på andra altaruppsatser av Ullberg, exempelvis i närbelägna Norra Mellby
kyrka och i Äspinge kyrka, Hörby församling.

Den halvrunda altarringen av okänd ålder är uppbyggd med krysställt spjälverk bemålat
i samma gulgrå kulör som stora delar av den yngre fasta inredningen i trä. Knä- och
handfall är stoppade och klädda med blått tyg.

Predikstolen med baldakin, trappa och dörr i polykromt bemålad trä är även den ett verk
av Johan Ullberg, samtida med altaruppsatsen
från 1766. Den sexsidiga korgen och trappbarriären är uppbyggda som gråmarmorerade
ramverk med fyllningar
vilka flankeras av för Ullberg karaktäristiska
volutformade pilastrar. Fyllningarna
pryds av blomkronor och hängande
akantusblad i förgyllning. Under ett
rundat listverk med skurna festonger och
en hålkäl avslutas korgen nedtill med en
tofsprydd lambrekäng. Upptill avslutar
ett förkroppat listverk över ett inskriptionsfält
med förgylld text mot svart botten.
Dörrens ramverk är målat i gulbrun
kulör och dess två fyllningar i svart. Den
övre har inskription som redogör för
predikstolens tillkomst och även upplyser
om en renovering 1872. Dörren kröns av
en kartusch där akantusornamentik omger
två vapensköldar under en gemensam
krona. Baldakinen är sexsidig och hjälmformad
med lambrekänger lika korgens
under ett förkroppat listverk som kröns
av polykromt bemålade vapensköldar
och kartuscher med snäckskal. Hörnen
markeras av brinnande urnor. En större
brinnande urna, snedställd för att få plats
under valvkappan, kröner baldakinen.
I innertaket hänger en försilvrad duva
under en förgylld strålglans.

Kyrkans dopfunt är samtida med kyrkan
och därmed dess äldsta inventarium.
Den tillhör Dagstorpsgruppen och har
en rund, relativt stor cuppa som pryds
av en palmettbård och bågfält avskiljda
av repstavar. Den timglasformade runda
foten med vulst vilar på ett kvadratiskt
fundament. En liknande dopfunt finns i
Östra Strö kyrka, Eslövs församling.

Den öppna bänkinredningen som omger
mittgångarna i långhus, södra korsarmen
och gamla koret tillkom på 1890-talet
men byggdes om vid Græbes restaurering
193536. Ett antal ej ombyggda bänkar
med tidstypiskt nygotiskt formspråk
finns bevarade i den gamla sockenstugan
på nya kyrkogården. Nuvarande gavlar är
raka med gulmålade ramverk, marmorerade
fyllningar med rödmålade profiler
och avslutas upptill av blå-röd tandsnitt
under en enkelt profilerad krönlist.
Ryggstöden är liksom gavlarna utförda i
ramverkskonstruktion men täckmålade.
Bänkarna har psalmboksstöd och klädhängare
och sittbänkarna är försedda
med stoppade sittdynor.

Den nuvarande orgeln med 12 stämmor
fördelade på två manualer plus pedal
tillverkades 1963 av A. Mårtenssons
Orgelfabrik AB i Lund. Den tredelade
nygotiska orgelfasaden har bevarats från
den tidigare orgeln, vilken byggdes 1874
och då var placerad på en orgelläktare i
södra korsarmen. Det högre mittpartiet
har spetsbågig öppning för pipfältet med
innanförliggande trifoliebågigt listverk.
Sidopartiernas överstycken pryds av
spetsbågar i lågrelief och kröns av skurna krabbor. Färgsättningen går i samma gula
kulör som stora delar av övrig inredning, med detaljer i rött och marmorering.

Kyrkans två kyrkklockor hänger i klockstapeln. Storklockan lär härstamma från 1398
men omgöts 1728 av Andreas Wetterholtz i Malmö. Klockan pryds av palmettbårder,
listknippen och inskriptioner samt bildframställningar av Fredrik I och Ulrika Eleonora.
Lillklockan som göts av Wetterholtz 1755 men omgöts redan 1776 av Abraham
Palmberg i Kristianstad är dekorerad med akantusfriser, inskriptioner och det Ehrenborgska
vapnet.

Bland kyrkans övriga inventarier av kulturhistoriskt intresse bör främst nämnas skriftstolen
i furu med kupolformat tak, snedställda väggar och gallerverk av svarvade smala
balusterdockor. Sittbänken med lock har fungerat som kollektbössa. Skriftstolen tros
tidigare ha varit placerad intill altaret och har en målad inskription som beskriver en
ommålning av stolen 1672. Konst- och lokalhistoriskt intresse tilldrar sig begravningsvapen
och epitafium i trä över Jens Mickelsen Ehrenborg på Hovdala samt prästerna
Jens Laurensen och Nichoalus Hartman. I södra korsarmen hänger ett triumfkrucifix
från sent 1400-tal, med bemålning från 1701 av Cornelius Hendricksson i Kristianstad.
Invid västentrén står en fattigbössa från 1780. Därtill har kyrkan ett antal porträttmålningar
från 1700-talet samt äldre textilier och metallföremål. Vid en restaurering av
klockstapeln 2003 påträffades under syllstocken ett rektangulärt stenblock som tros ha
utgjort mittpartiet i ett medeltida altare, med uttag för relikgömma.