Epidemisjukhuset

Laboratorieholmen nämns först gången vid namn 1699 och var då tänkt som en del i det planerade befästningsverket. På planer från denna tid inordnas de tre öarna Stumholmen, Kungshall och Laboratorieholmen fullständigt i bastionsystemet. Laboratorieholmen kom aldrig att bli den del av befästningsverket som planerades. På en karta över Stumholmen från 1752, upprättad av bromästaren och löjtnant-mekanikus I G Steuer finns istället fyra byggnader markerade - tre större och en mindre grupperade efter tre parallella linjer. Bromästaren Steuer stod bakom flera av dåtidens nybyggen, bl a ritade han kasernen vid bastion Aurora och Corps de garde på Stumholmen.
De tidigaste arkivalierna över Laboratorieholmens bebyggelse som visar utformningen mer i detalj består av en ortogonal fasadritning mot väster från 1757, visande gavlarna till tre av de fyra byggnaderna sammanbundna av en mur.
Fyrvärks laboratorie holmen - Sekundärkällor anger att verksamheten på Laboratorieholmen skulle vara knuten till kruttillverkning. Namnet som sådant kan sägas stödja detta. På "Charta öfwer Carlskrona" från 1797 anges dessutom holmen som "Fyrvärks laboratori holmen". Dessutom berättar en skildring av den stora stadsbranden 1790 att "på Laboratorieholmen (nuvarande Epidemiholmen) låg dessutom 50 centner krut i en lokal, som inte var brandfri".
Ytterligare uppgifter om kan bekräfta uppgifterna om kruttillverkning finns i en samlig ritningar från 1781, då flera mätningar av flottans byggnader i Karlskrona utfördes. I denna samling ingår "Planritning av husen på Laboratorieholmen". Ritningen visar den ovan beskrivna husgruppen, sammanbyggda i norr av en mur. I väster ligger de två husen A och B. Hus A benämns "Wärk och rifhusett" och B beskrivs som "Smälthuset". Hus C bestäms till "Förrådshuset", hus D "Brandtygshuset". "Wärk- och rifhuset" kan möjligen antyda om tillverkning av krut. Huset B - "Smälthuset" - har på ritningen dessutom ett påtagligt välutvecklat uppvärmningsarrangemang bestående av - tycks det - tre eldstäder grupperade i den nästan kvadratiska byggnadens mitt.
Flera primärkällor definierar dock användningen av byggnaderna på Laboratorieholmen till "Rustkammare". I Sydkustens Marikommandos liggare skrivs "Begagnades fordon till rustkammare för sjöartillerikåren". I Hults "Beskrifning Öfwer Hus och Byggnader på Kungl. Skeppsvarvet, &" anges att "På Laboratorieholmen finns Fyra hus inredde till rustkamrar, äro af sten och täckte med tegel. En uppbördsbod, af sparre och bräder med brädtak".
Epidemisjukhusholmen - På Hults karta från 1820 uppges stenhusen på Laboratorieholmen ännu användas till Rustkammare. Men i 1852-års författningssamling för flottan skriver J W Gynther: "Rustkamrarne på Laboratorieholmen, nu mera apterade till Cholerasjukhus". I Sydkustens marinkommandos byggnadsavdelnings liggare närmar vi oss en exakt datering för funktionsförändringen - byggnaderna på Laboratorieholmen "Begagnades fordom till rustkammare för sjöartillerikåren. Förändrades 1831 till cholerasjukhus".
Uppgiften är anmärkningsvärd eftersom koleran kom till Sverige och Göteborg först 1834. När Laboratorieholmens byggnader 1831 byggds om till "Cholerasjukhus" hade den smittsamma sjukdomen ännu inte nått Sverige. Emellertid fanns den sedan 1829 i Ryssland, där den spreds vidare till Polen och Tyskland. Överföringen hade skett i samband med militära sammanstötningar och 1831 nådde underrättelserna Sverige att koleran fått fäste i Europa.
På Skeppsholmen i Stockholm uppges att man omedelbart ordnade så att byggnader ställdes klara för att "om epidemien nådde huvudstaden, kunna upplåtas åt de sjuka". Det finns all anledning att lita till uppgifterna om att ombyggnaderna på Laboratorieholmen skedde 1831. Vad som ansågs vara en stor fara för flottan i Stockholm, betraktades säkert med lika stor fasa i Karlskrona.
Att förändra Laboratorieholmen till "Epidemisjukhusholmen" krävde endast mindre arrangemang. Under de första 40 åren användes byggnadsbeståndet utan några större omändringar. Husen B, C och D inreddes till sjukhussalar. Huset A (784), som ännu finns kvar, inreddes med sjuksal samt rum för läkare och annan personal. Först 1875 utökades byggnadsbeståndet med Kokhuset (786), som också inrymde rum för kokerska och uppbördsman. Det vitputsade tegelhuset som fortfarande finns kvar, placerades mellan husen A, B och C och bildade på så vis fond för en liten platsbildning, öppen mot väster. Samma år byggdes också de fyra äldre husen till. Till en av långsidorna på respektive hus fogades träverandor. På de längre husen kom dessa att fungera som en slags korridor utanför de befintliga sjuksalarna, vilka sinsemellan inte hade någon förbindelse. Förstugorna försågs också med dass. Dessutom sänktes taken på det norra och södra huset.
Epidemisjukhusholmen hade nu antagit formen av en liten välordnad sjukhusanläggning. I det lilla formatet hade situationsplanen med de nya tillskotten givits en viss monumentalitet. Mellan husen hade små symmetriska planteringar anlagts. Troligen tillkom dessa samtidigt med tillbyggnaderna och det nya Kokhuset. Axialiteten i anläggningen på den större av gårdsplanerna ges mening först med Kokhuset i fonden. Likaså var den smala planteringen mellan sjukhuslängorna helt anpassad till det kvarvarande utrymmet som bildades efter träverandans tillkomst.
Ännu från mitten av 1900-talet var Laboratorieholmen skild från Stumholmen. Innan fyllnader nådde fram till holmen skedde kommunikationen med båt eller broar av olika slag. Under 1800-talet och en bi in på 1900-talet ledde en träbro ut till holmen. Sedan 1853 flankerades denna av två badhusanläggningar på stolpvirke. Dessa bägge revs 1893 respektive 1909. 1839 uppfördes i stället ett större, kvadratiskt badhus, uppfört på stolpar i vattnet med ett donjonliknande torn i mitten. Badhuset nåddes via en brygga ansluten i 90 graders vinkel till Stumholmsbron. Anläggningen revs 1940.
Badhuset var en del i det hygieniska programmet för sjukhuset. För att ytterligare minska risken för smittspridning uppfördes 1889 dessutom ett "Desinfektionshus" norr om gamla hus A, med likrum och förbränningsugn. Huset uppfördes i tegel med en kraftig tidstypisk gråstenssockel murad med tunna fogar och små toleranser. Desinfektionshuset med sin fyrkantiga tegelskorsten står fortfarande kvar, nu med sänkt tak och delvis klätt med brun locklistpanel.
Sjukhusanläggningen rymde också mindre småhus av kompletterande slag - vedbod, utedass och hönshus. Norr om Desinfektionshuset fanns sedan 1908 en likbod av resvirke med papptak. Sedan 1892 fanns också en fyr tillhörig lotsverket. Den står fortfarande kvar ombyggd 1933.
1950 inordnades Laboratiorieholmen topografiskt med Stumholmen i och med att en kraftig utfyllnad nådde holmen. På denna utfyllnad, nedanför centralfängelset, anlades en idrottsplats 1953-54. Laboratorieholmen hade ännu en gång skiftat funktion. Badhuset ute i vattnet hade rivits 1940. Mitt framför Kokhuset hade 1941-42 uppförts en avlång barack med badhytter och expedition. I samband härmed revs sannolikt också de mellersta och södra 1700-talslängorna.
Epidemisjukhusholmens byggnader inordnar sig i ett ganska vanligt mönster för 1800-talets epidemisjukhus. Endast i Stockholm (1883) och Göteborg (1888) uppfördes sjukhusbyggnader direkt anpassade till funktionen. I vanliga fall tycks flertalet epidemisjukhus ha inrymts i redan befintliga byggnader. Flera av landets sjukhus var av det tillfälliga slaget. På "Situationsplanen" från 1881 anges också sjukhusen på f.d. Laboratorieholmen som provisoriska.
Att förlägga sjukhus avsides den "normala" bebyggelsen var självklart funktionellt betingat med tanke på smittorisken. Laboratorieholmen utgjorde en idealisk placering - nära, men ändå helt avskild. Skärgårdslandskapet bjöd på goda, naturliga förutsättningar för isolering. Innan utfyllnaden förenade Laboratorieholmen med Stumholmen tog man sig antingen ut med båt eller till fots på en enkel träbrygga. Men placeringen befinner sig också i en mycket gammal tradition. Bakom idéen - asylen - finner vi långt tillbaka de medeltida hospitalen för spetälska.
I senare tid har den kvarvarande 1700-talsbyggnaden i huvudsak använts som undervisningsbyggnad. I öster har en utbyggnad kopplats på, byggd i vinkel. Kokhuset och Desinfektionshuset används som förrådsbyggnader. Den ursprungliga utformningen av den lilla sjukhusparken är idag endast till fragmentariska delar avläsbar. Träd, som idag är storvuxna, härrör sannolikt från 1800-talets planteringar. Gårdsplanen som bildades mellan två av 1700-talsbyggnaderna och Kokhuset är sedan badhyttsbarackernas tillkomst försvunnen.
Tre bevarade byggnader vittnar direkt om holmens historia som Epidemisjukhusholme. Desinfektionshuset, Kokhuset och den Norra sjukhuslängan är mycket viktiga för förståelsen av ett av Sveriges två tidigaste kolera- och epidemisjukhus. Detta gäller i synnerhet 1700-talslängan som tillsammans med Corps de gardet, Gamla bageriet är Stumholmens äldsta byggnad. Längan är ombyggd, men visar sitt tidsliga ursprung i de utstickande taksparrarna och den kraftiga gråstensfoten. Byggnadens öden under 1800-talet är avläsbara i "ärren" efter träverandan på den södra fasaden.

KÄLLA: Beslut - Byggnadsminnesförklaring, Länsstyrelsen i Blekinge län, 1992-01-16, Dnr 221-6150-91