Byggnadssten från undersökningarna vid Nyköpingshus 1921-1922.

I slottets sydvästra kasematt förvaras cirka 15 kubikmeter huggen byggnadssten av kalk- och sandsten, insamlade vid undersökningarna av ruinen 1921-1922.

Undersökningarna leddes av Riksantikvarieämbetets representant Sven T. Kjellberg på uppdrag av dåvarande Byggnadsstyrelsen (SFV) under åren 1921 och 1922. Före undersökningen var borggården täckt av ett metertjockt lager av rasmassor samt en frodig och vildväxande gräsmatta. I det nordöstra hörnet av inre borggården, på platsen för Kärntornet, växte trädlika fläderbuskar. De stående murarna var starkt vittrade, ofta ända in till kärnan, och trampade gångstigar ledde upp till murkrönens hösta punkter. Arbetet bestod främst av bortschaktning av rasmassorna med sten, grus, tegel och murbruk från borggårdar och byggnader. En del av arbetet bestod av restaurering och dokumentation av murar och stenläggningar och i mindre utsträckning av undersökning av kulturlager. De delar av ruinen som berördes av arbetet var den Inre borggården och förborgarna, slänten utanför den Norra längan vid ån, samt vallgraven mellan Porthuset och den så kallande Ostkällaren i slottets nordvästra del, senare benämnd Gästabudssalen. Den framrensade stenläggningen tolkades som hörande till det sena 1500- och det tidiga 1600-talets borggård. I massorna påträffades bland annat fynd av keramikskärvor, glaserat kakel samt byggnadsdetaljer som ornerade och profilerade listverk av sand- och kalksten av 1600- och 1700-talskaraktär.

Efter Gustav Vasas död år 1560 fick sonen Karl ärva bland annat Södermanland med Nyköpingshus. Hertig Karl, sedermera Karl IX, fortsatte arbetet som förändrade Nyköpingshus till ett renässansslott. Han anlitade år 1573 arkitekten Christoffer Pahr som 1580 ersattes av arkitekten och stenhuggaren Hercules Mida, som tidigare varit verksam i Danmark och i Lübeck. Byggnationerna avslutades år 1609 med anläggadet av vallgravar. På hösten år 1611 dog Karl IX på Nyköpingshus. År 1634 blev Nyköpingshus residens för landshövdingen och arbetena på slottet inskränktes till reparationer. Efter den stora stadsbranden år 1665 då slottet förstördes fick Arkitekten Jean de la Vallée i uppdrag att göra förslag till en återuppbyggnad. Med detta blev det inte något av och redan på 1680-talet började byggnadsmaterial tas från slottet. År 1697 brann Stockholms slott och år 1699 gavs en kunglig befallningsorder om att tegelmurarna vid Nyköpingshus skulle rivas och föras till Stockholm för uppbyggandet av Stockholms slott.