KRISTINEHAMNS KYRKA

KYRKOMILJÖN: Kristinehamns kyrka ligger i stadskärnans östra del. Det har funnits minst två tidigare kyrkor i Kristinehamn. Den första av dem hade medeltida ursprung och låg i den gamla stadskärnan vid ån Varnan där gravar påträffats vid arkeologiska undersökningar. När Kristinehamn fick stadsprivilegier 1642 flyttades kyrkplatsen ett stycke uppströms. Vid mitten av 1800-talet ersattes denna träkyrka med den nuvarande, som uppfördes i tegel i nygotisk stil efter ritningar av C B Brunius, i anslutning till stadens begravningsplats vid Östra Staketgatan. Denna kyrkomiljö innehåller förutom kyrka och kyrkogård även servicelokaler till fastighetens skötsel samt en pergolabyggnad som skydd för förvaring av äldre gravhällar. Dessa byggnader är placerade vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Väster om kyrkogården ligger församlingshemmet. Under 1800-talets slut anlades ytterligare en kyrkogård väster ut i staden, som senare kompletterades med ett kapellkrematorium och en klockstapel.
DEN CENTRALA KYRKOGÅRDEN: Den centralt belägna kyrkogården är plan, omgärdar kyrkobyggnaden och är omgiven av gator och bebyggelse. Järnvägen går längs hela östra sidan. En stenmur omger begravningsområdet i väster och en hagtornshäck i norr, öster och söder. En kalkstensmur omgärdar nordöstra hörnet. I muren i väster finns tre smidda järngrindar i portar, som tidigare har använts vid stadsgränsen.
Äldsta delen av kyrkogården i nordväst började användas på 1810-talet. Även i öster och sydväst finns en äldre del. I nordöst gjordes 1945 en utvidgning som förutom urngravar upptar en 1945 uppförd ekonomi och personalbyggnad, en pergola med gamla gravhällar och en minneslund från 1981. Området väster och sydväst om kyrkan är planerat som park och används ej till begravningar. Den västra delen jämte partiet öster om kyrkan ingår i det område närmast kyrkan, vars ytor och vegetation har fått arkitektonisk utformning, orienterad efter kyrkans längdaxel. Allmänningarna som låg i öster och sydöst har sedan 1940-talet alltmer nyttjats till urn- och familjegravar. På grund av kyrkogårdens begränsade utrymme upplåts gravplatser endast för urnbegravningar. Kistbegravningar får emellertid ske i gamla familjegravar.
På kyrkogården finns lövträd av många slag, dock ej i urnlunden. Bl a kan nämnas ek, alm, lönn, lind, kastanj och ornäsbjörk. Kvartershäckarna som huvudsakligen finns i öster, sydöst och nordöst består av hagtorn, oxbär och måbär. En halvcirkelformad thujahäck omgärdar öster om kyrkan. Huvudgångarna är asfalterade och de övriga grusbelagda. Öster om kyrkans femsidiga kor bildar gångarna ett bågformigt mönster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar olika tiders smak och ideal genom gravvårdarnas varierande storlek, utformning färg och material. Här kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån högreståndspersoner, industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade.
Grusgravarna täcker ungefär 40% av kyrkogårdens yta och uppgår till ca 35 st. De dominerar den nordvästra delen av kyrkogården med sina ofta stora gravplatser och monumentala gravvårdar omgivna med ibland kraftiga stenramar och hägnade med järnstaket eller häckar. Ett av de rikaste dekorerade järnstaketen omger John Hammarströms grav strax norr om kyrkan. Staketet är tillverkat vid Kristinehamns Mekaniska Verkstad 1882. Grusgravar finns även på den östra och sydöstra delen i kvarterens kanter. Inne i kvarteren ligger mindre och modernare gravvårdar. Den nordöstra delen karakteriseras av små och tätt placerade gravvårdar. En pergola i platsens nordöstra hörn skyddar ett 20-tal kalkstenshällar från 1600- och 1700-talet som legat i den gamla kyrkan. På den nordvästra delen finns gravstenar från den gamla kyrkogården.
DEN VÄSTRA KYRKOGÅRDEN: Då den centrala kyrkogården under 1800-talets befolkningsökning blivit för liten och några utvidgningsmöjligheter inte fanns förvärvades i stället mark väster om staden för anläggande av en helt ny kyrkogård. Den nya västra kyrkogården invigdes 1888. 1899 byggdes ett gravkapell, som numera är rivet. En utvidgning av kyrkogården gjordes med ett mindre område i söder 1920. Genom den stora utvidgningen västerut 1946 fördubblades kyrkogården. Den allra senaste utökningen skedde 1969 norr om den äldsta delen.
År 1965 uppfördes ett kapellkrematorium och en klockstapel i söder på begravningsplatsen, efter arkitekt E Lundbergs ritningar. Expeditions- och ekonomibyggnader tillkom i nordöst något år senare. Allmänningarna ligger spritt runt om på kyrkogården. De upphörde att brukas för sitt ursprungliga ändamål 1955. Med undantag av den äldsta från 1920 i nordöst har de kvar sitt karakteristiska utseende. Det största urngravsområdet ligger på 1946 års utvidgning. Längst i väster på samma del står ett stort kors på en plats som först var avsedd för jordfästningar utomhus men som 1971 gjordes till minneslund.
Begravningsplatsen har en mycket samlad, nästan rund form. Området längst i öster, som är skogsbevuxet och ej nyttjas till begravningar, sluttar ned mot väster med en markerande nivåskillnad i gränsen mellan 1887 och 1946 års delar. I övrigt ligger platsen plant. I norr och öster omges kyrkogården av väg och bebyggelse, i söder av väg och i väster av ett park- och skogsområde. En stenmur inhägnar den i öster, söder och nordöst och en hagtornshäck resten av dess nordsida. I nordväst ligger en parkeringsplats inom området.
Träden är av varierande slag. Lind dominerar bl a i flera stora alléer. En ekrad och en thujahäck står i äldsta delens östra gräns mot skogspartiet och i dess västgräns växer lönn. Lönnar finns även på ett område längst i nordväst. Krematoriet omges av tallar. I övrigt förekommer ornäsbjörk, alm, ask, avenbok och rönn. Kvartershäckarna utgörs på äldre delen av måbär och oxbär och på nyare delen i väster av övervägande hagtorn. Huvudgångarna är asfalterade medan de övriga är grusbelagda. På den plana ytan är de raka och i skogspartiet svängda. Från portarna i norr och öster leder centrala gångar fram till kapellkrematoriet i söder och till minneslunden i väster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar sina tiders smak i gravvårdarnas varierande storlek, utformning, färg och material. Samtidigt kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån monumentala gravvårdar över högreståndspersoner, kommunalt verksamma administratörer och industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade. Grusgravarna upptar nära hälften av kyrkogårdens yta och ligger i största mängd i öster på den gamla delen. Gravvårdarna uppvisar här en större variationsrikedom än de på begravningsplatsens yngre delar. Grusgravarna, varav många är osedvanligt stora, omges av häckar eller stenramar, ofta av betydande dimensioner. Ett 10-tal gravar är hägnade med järnstaket eller kätting.

FÖRSAMLING 1995 - KRISTINEHAMN

BEFOLKNINGSTAL - år 1805: 1430, år 1900: 6775, år 1995: 20521

FÖRSAMLINGSHISTORIK - Socknen utbröts ur Varnum 1642. År 1960 införlivades sistnämnda socken.

LÄGE OCH OMGIVNING - När Kristinehamn 1642 fick sina stadsprivilegier flyttades den gamla sockenkyrkan i Varnum till en plats nära ån, c:a 300 m nordväst om Kristinehamns nuvarande kyrka. Den nuvarande stenkyrkan byggdes vid 1800-talets mitt som efterträdare till Varnums gamla kyrka och placerades mer centralt i staden.

RASERAD KYRKA / RUIN - I: Den om- och tillbyggda flyttade träkyrkan från Varnum hade troligtvis av medeltida ursprung. I slutet av 1600- eller början av 1700-talet (möjligen 1680-tal) skall den ha utvidgats med korsarmar. Eventuellt hade den vid detta tillfälle redan ett torn. Den gamla kyrkan övergavs när den nya uppfördes. Ingenting återstår av den gamla kyrkan eller kyrkogården.

DEN BEFINTLIGA KYRKANS PLANUTVECKLING - II: Den nya kyrkan byggdes 1847-58 efter ritningar av Carl Georg Brunius. Kyrkan är murad av tegel och har treskeppigt långhus med utbyggt, tresidigt avslutat kor samt dubbla västtorn; avdelad sakristia i långhusets nordöstra hörn.

EXTERIÖR OCH INTERIÖR - Kristinehamns kyrka tillhör ett av de tidigaste exemplen i den svenska arkitekturhistorien på en konsekvent nygotisk stil. Byggnadens exteriör har blottade tegelmurar med rikt utbildade blinderingar och skarpt profilerade muröppningar. Ingång i väster samt på långhusets nord- och sydsida. Kyrkorummet är välvt i medeltida katedralstil. Vid kyrkans inre restaurering 1936-37, under ledning av Bror Almqvist, gjordes vissa förändringar av kyrkorummets disposition och fasta inredning; däribland avdelades sakristia i långhusets nordöstra hörn samt den konsekvent formgivna altaruppsatsen och predikstolen ersattes av barockarbeten, utförda 1717 respektive 1750, den senare sannolikt av Isak Schullström, från den gamla kyrkan. 1984 utfördes invändiga arbeten under ledning av arkitekt Ture Jangvik. Antalet sittplatser minskades och bänkarna byggdes om. I det södra skeppet inrymdes en "kyrka i kyrkan" samt läktaren underbyggdes.

Uppgifterna är sammanställda av Riksantikvarieämbetet, Byggnadsregistret 1994 / Forskningsprojektet Sockenkyrkorna. Kulturarv och bebyggelsehistoria 2005.

KYRKOMILJÖN: Kristinehamns kyrka ligger i stadskärnans östra del. Det har funnits minst två tidigare kyrkor i Kristinehamn. Den första av dem hade medeltida ursprung och låg i den gamla stadskärnan vid ån Varnan där gravar påträffats vid arkeologiska undersökningar. När Kristinehamn fick stadsprivilegier 1642 flyttades kyrkplatsen ett stycke uppströms. Vid mitten av 1800-talet ersattes denna träkyrka med den nuvarande, som uppfördes i tegel i nygotisk stil efter ritningar av C B Brunius, i anslutning till stadens begravningsplats vid Östra Staketgatan. Denna kyrkomiljö innehåller förutom kyrka och kyrkogård även servicelokaler till fastighetens skötsel samt en pergolabyggnad som skydd för förvaring av äldre gravhällar. Dessa byggnader är placerade vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Väster om kyrkogården ligger församlingshemmet. Under 1800-talets slut anlades ytterligare en kyrkogård väster ut i staden, som senare kompletterades med ett kapellkrematorium och en klockstapel.
DEN CENTRALA KYRKOGÅRDEN: Den centralt belägna kyrkogården är plan, omgärdar kyrkobyggnaden och är omgiven av gator och bebyggelse. Järnvägen går längs hela östra sidan. En stenmur omger begravningsområdet i väster och en hagtornshäck i norr, öster och söder. En kalkstensmur omgärdar nordöstra hörnet. I muren i väster finns tre smidda järngrindar i portar, som tidigare har använts vid stadsgränsen.
Äldsta delen av kyrkogården i nordväst började användas på 1810-talet. Även i öster och sydväst finns en äldre del. I nordöst gjordes 1945 en utvidgning som förutom urngravar upptar en 1945 uppförd ekonomi och personalbyggnad, en pergola med gamla gravhällar och en minneslund från 1981. Området väster och sydväst om kyrkan är planerat som park och används ej till begravningar. Den västra delen jämte partiet öster om kyrkan ingår i det område närmast kyrkan, vars ytor och vegetation har fått arkitektonisk utformning, orienterad efter kyrkans längdaxel. Allmänningarna som låg i öster och sydöst har sedan 1940-talet alltmer nyttjats till urn- och familjegravar. På grund av kyrkogårdens begränsade utrymme upplåts gravplatser endast för urnbegravningar. Kistbegravningar får emellertid ske i gamla familjegravar.
På kyrkogården finns lövträd av många slag, dock ej i urnlunden. Bl a kan nämnas ek, alm, lönn, lind, kastanj och ornäsbjörk. Kvartershäckarna som huvudsakligen finns i öster, sydöst och nordöst består av hagtorn, oxbär och måbär. En halvcirkelformad thujahäck omgärdar öster om kyrkan. Huvudgångarna är asfalterade och de övriga grusbelagda. Öster om kyrkans femsidiga kor bildar gångarna ett bågformigt mönster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar olika tiders smak och ideal genom gravvårdarnas varierande storlek, utformning färg och material. Här kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån högreståndspersoner, industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade.
Grusgravarna täcker ungefär 40% av kyrkogårdens yta och uppgår till ca 35 st. De dominerar den nordvästra delen av kyrkogården med sina ofta stora gravplatser och monumentala gravvårdar omgivna med ibland kraftiga stenramar och hägnade med järnstaket eller häckar. Ett av de rikaste dekorerade järnstaketen omger John Hammarströms grav strax norr om kyrkan. Staketet är tillverkat vid Kristinehamns Mekaniska Verkstad 1882. Grusgravar finns även på den östra och sydöstra delen i kvarterens kanter. Inne i kvarteren ligger mindre och modernare gravvårdar. Den nordöstra delen karakteriseras av små och tätt placerade gravvårdar. En pergola i platsens nordöstra hörn skyddar ett 20-tal kalkstenshällar från 1600- och 1700-talet som legat i den gamla kyrkan. På den nordvästra delen finns gravstenar från den gamla kyrkogården.
DEN VÄSTRA KYRKOGÅRDEN: Då den centrala kyrkogården under 1800-talets befolkningsökning blivit för liten och några utvidgningsmöjligheter inte fanns förvärvades i stället mark väster om staden för anläggande av en helt ny kyrkogård. Den nya västra kyrkogården invigdes 1888. 1899 byggdes ett gravkapell, som numera är rivet. En utvidgning av kyrkogården gjordes med ett mindre område i söder 1920. Genom den stora utvidgningen västerut 1946 fördubblades kyrkogården. Den allra senaste utökningen skedde 1969 norr om den äldsta delen.
År 1965 uppfördes ett kapellkrematorium och en klockstapel i söder på begravningsplatsen, efter arkitekt E Lundbergs ritningar. Expeditions- och ekonomibyggnader tillkom i nordöst något år senare. Allmänningarna ligger spritt runt om på kyrkogården. De upphörde att brukas för sitt ursprungliga ändamål 1955. Med undantag av den äldsta från 1920 i nordöst har de kvar sitt karakteristiska utseende. Det största urngravsområdet ligger på 1946 års utvidgning. Längst i väster på samma del står ett stort kors på en plats som först var avsedd för jordfästningar utomhus men som 1971 gjordes till minneslund.
Begravningsplatsen har en mycket samlad, nästan rund form. Området längst i öster, som är skogsbevuxet och ej nyttjas till begravningar, sluttar ned mot väster med en markerande nivåskillnad i gränsen mellan 1887 och 1946 års delar. I övrigt ligger platsen plant. I norr och öster omges kyrkogården av väg och bebyggelse, i söder av väg och i väster av ett park- och skogsområde. En stenmur inhägnar den i öster, söder och nordöst och en hagtornshäck resten av dess nordsida. I nordväst ligger en parkeringsplats inom området.
Träden är av varierande slag. Lind dominerar bl a i flera stora alléer. En ekrad och en thujahäck står i äldsta delens östra gräns mot skogspartiet och i dess västgräns växer lönn. Lönnar finns även på ett område längst i nordväst. Krematoriet omges av tallar. I övrigt förekommer ornäsbjörk, alm, ask, avenbok och rönn. Kvartershäckarna utgörs på äldre delen av måbär och oxbär och på nyare delen i väster av övervägande hagtorn. Huvudgångarna är asfalterade medan de övriga är grusbelagda. På den plana ytan är de raka och i skogspartiet svängda. Från portarna i norr och öster leder centrala gångar fram till kapellkrematoriet i söder och till minneslunden i väster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar sina tiders smak i gravvårdarnas varierande storlek, utformning, färg och material. Samtidigt kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån monumentala gravvårdar över högreståndspersoner, kommunalt verksamma administratörer och industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade. Grusgravarna upptar nära hälften av kyrkogårdens yta och ligger i största mängd i öster på den gamla delen. Gravvårdarna uppvisar här en större variationsrikedom än de på begravningsplatsens yngre delar. Grusgravarna, varav många är osedvanligt stora, omges av häckar eller stenramar, ofta av betydande dimensioner. Ett 10-tal gravar är hägnade med järnstaket eller kätting.

KYRKOMILJÖN: Kristinehamns kyrka ligger i stadskärnans östra del. Det har funnits minst två tidigare kyrkor i Kristinehamn. Den första av dem hade medeltida ursprung och låg i den gamla stadskärnan vid ån Varnan där gravar påträffats vid arkeologiska undersökningar. När Kristinehamn fick stadsprivilegier 1642 flyttades kyrkplatsen ett stycke uppströms. Vid mitten av 1800-talet ersattes denna träkyrka med den nuvarande, som uppfördes i tegel i nygotisk stil efter ritningar av C B Brunius, i anslutning till stadens begravningsplats vid Östra Staketgatan. Denna kyrkomiljö innehåller förutom kyrka och kyrkogård även servicelokaler till fastighetens skötsel samt en pergolabyggnad som skydd för förvaring av äldre gravhällar. Dessa byggnader är placerade vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Väster om kyrkogården ligger församlingshemmet. Under 1800-talets slut anlades ytterligare en kyrkogård väster ut i staden, som senare kompletterades med ett kapellkrematorium och en klockstapel.
DEN CENTRALA KYRKOGÅRDEN: Den centralt belägna kyrkogården är plan, omgärdar kyrkobyggnaden och är omgiven av gator och bebyggelse. Järnvägen går längs hela östra sidan. En stenmur omger begravningsområdet i väster och en hagtornshäck i norr, öster och söder. En kalkstensmur omgärdar nordöstra hörnet. I muren i väster finns tre smidda järngrindar i portar, som tidigare har använts vid stadsgränsen.
Äldsta delen av kyrkogården i nordväst började användas på 1810-talet. Även i öster och sydväst finns en äldre del. I nordöst gjordes 1945 en utvidgning som förutom urngravar upptar en 1945 uppförd ekonomi och personalbyggnad, en pergola med gamla gravhällar och en minneslund från 1981. Området väster och sydväst om kyrkan är planerat som park och används ej till begravningar. Den västra delen jämte partiet öster om kyrkan ingår i det område närmast kyrkan, vars ytor och vegetation har fått arkitektonisk utformning, orienterad efter kyrkans längdaxel. Allmänningarna som låg i öster och sydöst har sedan 1940-talet alltmer nyttjats till urn- och familjegravar. På grund av kyrkogårdens begränsade utrymme upplåts gravplatser endast för urnbegravningar. Kistbegravningar får emellertid ske i gamla familjegravar.
På kyrkogården finns lövträd av många slag, dock ej i urnlunden. Bl a kan nämnas ek, alm, lönn, lind, kastanj och ornäsbjörk. Kvartershäckarna som huvudsakligen finns i öster, sydöst och nordöst består av hagtorn, oxbär och måbär. En halvcirkelformad thujahäck omgärdar öster om kyrkan. Huvudgångarna är asfalterade och de övriga grusbelagda. Öster om kyrkans femsidiga kor bildar gångarna ett bågformigt mönster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar olika tiders smak och ideal genom gravvårdarnas varierande storlek, utformning färg och material. Här kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån högreståndspersoner, industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade.
Grusgravarna täcker ungefär 40% av kyrkogårdens yta och uppgår till ca 35 st. De dominerar den nordvästra delen av kyrkogården med sina ofta stora gravplatser och monumentala gravvårdar omgivna med ibland kraftiga stenramar och hägnade med järnstaket eller häckar. Ett av de rikaste dekorerade järnstaketen omger John Hammarströms grav strax norr om kyrkan. Staketet är tillverkat vid Kristinehamns Mekaniska Verkstad 1882. Grusgravar finns även på den östra och sydöstra delen i kvarterens kanter. Inne i kvarteren ligger mindre och modernare gravvårdar. Den nordöstra delen karakteriseras av små och tätt placerade gravvårdar. En pergola i platsens nordöstra hörn skyddar ett 20-tal kalkstenshällar från 1600- och 1700-talet som legat i den gamla kyrkan. På den nordvästra delen finns gravstenar från den gamla kyrkogården.
DEN VÄSTRA KYRKOGÅRDEN: Då den centrala kyrkogården under 1800-talets befolkningsökning blivit för liten och några utvidgningsmöjligheter inte fanns förvärvades i stället mark väster om staden för anläggande av en helt ny kyrkogård. Den nya västra kyrkogården invigdes 1888. 1899 byggdes ett gravkapell, som numera är rivet. En utvidgning av kyrkogården gjordes med ett mindre område i söder 1920. Genom den stora utvidgningen västerut 1946 fördubblades kyrkogården. Den allra senaste utökningen skedde 1969 norr om den äldsta delen.
År 1965 uppfördes ett kapellkrematorium och en klockstapel i söder på begravningsplatsen, efter arkitekt E Lundbergs ritningar. Expeditions- och ekonomibyggnader tillkom i nordöst något år senare. Allmänningarna ligger spritt runt om på kyrkogården. De upphörde att brukas för sitt ursprungliga ändamål 1955. Med undantag av den äldsta från 1920 i nordöst har de kvar sitt karakteristiska utseende. Det största urngravsområdet ligger på 1946 års utvidgning. Längst i väster på samma del står ett stort kors på en plats som först var avsedd för jordfästningar utomhus men som 1971 gjordes till minneslund.
Begravningsplatsen har en mycket samlad, nästan rund form. Området längst i öster, som är skogsbevuxet och ej nyttjas till begravningar, sluttar ned mot väster med en markerande nivåskillnad i gränsen mellan 1887 och 1946 års delar. I övrigt ligger platsen plant. I norr och öster omges kyrkogården av väg och bebyggelse, i söder av väg och i väster av ett park- och skogsområde. En stenmur inhägnar den i öster, söder och nordöst och en hagtornshäck resten av dess nordsida. I nordväst ligger en parkeringsplats inom området.
Träden är av varierande slag. Lind dominerar bl a i flera stora alléer. En ekrad och en thujahäck står i äldsta delens östra gräns mot skogspartiet och i dess västgräns växer lönn. Lönnar finns även på ett område längst i nordväst. Krematoriet omges av tallar. I övrigt förekommer ornäsbjörk, alm, ask, avenbok och rönn. Kvartershäckarna utgörs på äldre delen av måbär och oxbär och på nyare delen i väster av övervägande hagtorn. Huvudgångarna är asfalterade medan de övriga är grusbelagda. På den plana ytan är de raka och i skogspartiet svängda. Från portarna i norr och öster leder centrala gångar fram till kapellkrematoriet i söder och till minneslunden i väster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar sina tiders smak i gravvårdarnas varierande storlek, utformning, färg och material. Samtidigt kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån monumentala gravvårdar över högreståndspersoner, kommunalt verksamma administratörer och industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade. Grusgravarna upptar nära hälften av kyrkogårdens yta och ligger i största mängd i öster på den gamla delen. Gravvårdarna uppvisar här en större variationsrikedom än de på begravningsplatsens yngre delar. Grusgravarna, varav många är osedvanligt stora, omges av häckar eller stenramar, ofta av betydande dimensioner. Ett 10-tal gravar är hägnade med järnstaket eller kätting.

KYRKOMILJÖN: Kristinehamns kyrka ligger i stadskärnans östra del. Det har funnits minst två tidigare kyrkor i Kristinehamn. Den första av dem hade medeltida ursprung och låg i den gamla stadskärnan vid ån Varnan där gravar påträffats vid arkeologiska undersökningar. När Kristinehamn fick stadsprivilegier 1642 flyttades kyrkplatsen ett stycke uppströms. Vid mitten av 1800-talet ersattes denna träkyrka med den nuvarande, som uppfördes i tegel i nygotisk stil efter ritningar av C B Brunius, i anslutning till stadens begravningsplats vid Östra Staketgatan. Denna kyrkomiljö innehåller förutom kyrka och kyrkogård även servicelokaler till fastighetens skötsel samt en pergolabyggnad som skydd för förvaring av äldre gravhällar. Dessa byggnader är placerade vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Väster om kyrkogården ligger församlingshemmet. Under 1800-talets slut anlades ytterligare en kyrkogård väster ut i staden, som senare kompletterades med ett kapellkrematorium och en klockstapel.
DEN CENTRALA KYRKOGÅRDEN: Den centralt belägna kyrkogården är plan, omgärdar kyrkobyggnaden och är omgiven av gator och bebyggelse. Järnvägen går längs hela östra sidan. En stenmur omger begravningsområdet i väster och en hagtornshäck i norr, öster och söder. En kalkstensmur omgärdar nordöstra hörnet. I muren i väster finns tre smidda järngrindar i portar, som tidigare har använts vid stadsgränsen.
Äldsta delen av kyrkogården i nordväst började användas på 1810-talet. Även i öster och sydväst finns en äldre del. I nordöst gjordes 1945 en utvidgning som förutom urngravar upptar en 1945 uppförd ekonomi och personalbyggnad, en pergola med gamla gravhällar och en minneslund från 1981. Området väster och sydväst om kyrkan är planerat som park och används ej till begravningar. Den västra delen jämte partiet öster om kyrkan ingår i det område närmast kyrkan, vars ytor och vegetation har fått arkitektonisk utformning, orienterad efter kyrkans längdaxel. Allmänningarna som låg i öster och sydöst har sedan 1940-talet alltmer nyttjats till urn- och familjegravar. På grund av kyrkogårdens begränsade utrymme upplåts gravplatser endast för urnbegravningar. Kistbegravningar får emellertid ske i gamla familjegravar.
På kyrkogården finns lövträd av många slag, dock ej i urnlunden. Bl a kan nämnas ek, alm, lönn, lind, kastanj och ornäsbjörk. Kvartershäckarna som huvudsakligen finns i öster, sydöst och nordöst består av hagtorn, oxbär och måbär. En halvcirkelformad thujahäck omgärdar öster om kyrkan. Huvudgångarna är asfalterade och de övriga grusbelagda. Öster om kyrkans femsidiga kor bildar gångarna ett bågformigt mönster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar olika tiders smak och ideal genom gravvårdarnas varierande storlek, utformning färg och material. Här kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån högreståndspersoner, industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade.
Grusgravarna täcker ungefär 40% av kyrkogårdens yta och uppgår till ca 35 st. De dominerar den nordvästra delen av kyrkogården med sina ofta stora gravplatser och monumentala gravvårdar omgivna med ibland kraftiga stenramar och hägnade med järnstaket eller häckar. Ett av de rikaste dekorerade järnstaketen omger John Hammarströms grav strax norr om kyrkan. Staketet är tillverkat vid Kristinehamns Mekaniska Verkstad 1882. Grusgravar finns även på den östra och sydöstra delen i kvarterens kanter. Inne i kvarteren ligger mindre och modernare gravvårdar. Den nordöstra delen karakteriseras av små och tätt placerade gravvårdar. En pergola i platsens nordöstra hörn skyddar ett 20-tal kalkstenshällar från 1600- och 1700-talet som legat i den gamla kyrkan. På den nordvästra delen finns gravstenar från den gamla kyrkogården.
DEN VÄSTRA KYRKOGÅRDEN: Då den centrala kyrkogården under 1800-talets befolkningsökning blivit för liten och några utvidgningsmöjligheter inte fanns förvärvades i stället mark väster om staden för anläggande av en helt ny kyrkogård. Den nya västra kyrkogården invigdes 1888. 1899 byggdes ett gravkapell, som numera är rivet. En utvidgning av kyrkogården gjordes med ett mindre område i söder 1920. Genom den stora utvidgningen västerut 1946 fördubblades kyrkogården. Den allra senaste utökningen skedde 1969 norr om den äldsta delen.
År 1965 uppfördes ett kapellkrematorium och en klockstapel i söder på begravningsplatsen, efter arkitekt E Lundbergs ritningar. Expeditions- och ekonomibyggnader tillkom i nordöst något år senare. Allmänningarna ligger spritt runt om på kyrkogården. De upphörde att brukas för sitt ursprungliga ändamål 1955. Med undantag av den äldsta från 1920 i nordöst har de kvar sitt karakteristiska utseende. Det största urngravsområdet ligger på 1946 års utvidgning. Längst i väster på samma del står ett stort kors på en plats som först var avsedd för jordfästningar utomhus men som 1971 gjordes till minneslund.
Begravningsplatsen har en mycket samlad, nästan rund form. Området längst i öster, som är skogsbevuxet och ej nyttjas till begravningar, sluttar ned mot väster med en markerande nivåskillnad i gränsen mellan 1887 och 1946 års delar. I övrigt ligger platsen plant. I norr och öster omges kyrkogården av väg och bebyggelse, i söder av väg och i väster av ett park- och skogsområde. En stenmur inhägnar den i öster, söder och nordöst och en hagtornshäck resten av dess nordsida. I nordväst ligger en parkeringsplats inom området.
Träden är av varierande slag. Lind dominerar bl a i flera stora alléer. En ekrad och en thujahäck står i äldsta delens östra gräns mot skogspartiet och i dess västgräns växer lönn. Lönnar finns även på ett område längst i nordväst. Krematoriet omges av tallar. I övrigt förekommer ornäsbjörk, alm, ask, avenbok och rönn. Kvartershäckarna utgörs på äldre delen av måbär och oxbär och på nyare delen i väster av övervägande hagtorn. Huvudgångarna är asfalterade medan de övriga är grusbelagda. På den plana ytan är de raka och i skogspartiet svängda. Från portarna i norr och öster leder centrala gångar fram till kapellkrematoriet i söder och till minneslunden i väster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar sina tiders smak i gravvårdarnas varierande storlek, utformning, färg och material. Samtidigt kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån monumentala gravvårdar över högreståndspersoner, kommunalt verksamma administratörer och industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade. Grusgravarna upptar nära hälften av kyrkogårdens yta och ligger i största mängd i öster på den gamla delen. Gravvårdarna uppvisar här en större variationsrikedom än de på begravningsplatsens yngre delar. Grusgravarna, varav många är osedvanligt stora, omges av häckar eller stenramar, ofta av betydande dimensioner. Ett 10-tal gravar är hägnade med järnstaket eller kätting.

KYRKOMILJÖN: Kristinehamns kyrka ligger i stadskärnans östra del. Det har funnits minst två tidigare kyrkor i Kristinehamn. Den första av dem hade medeltida ursprung och låg i den gamla stadskärnan vid ån Varnan där gravar påträffats vid arkeologiska undersökningar. När Kristinehamn fick stadsprivilegier 1642 flyttades kyrkplatsen ett stycke uppströms. Vid mitten av 1800-talet ersattes denna träkyrka med den nuvarande, som uppfördes i tegel i nygotisk stil efter ritningar av C B Brunius, i anslutning till stadens begravningsplats vid Östra Staketgatan. Denna kyrkomiljö innehåller förutom kyrka och kyrkogård även servicelokaler till fastighetens skötsel samt en pergolabyggnad som skydd för förvaring av äldre gravhällar. Dessa byggnader är placerade vid kyrkogårdens nordöstra hörn. Väster om kyrkogården ligger församlingshemmet. Under 1800-talets slut anlades ytterligare en kyrkogård väster ut i staden, som senare kompletterades med ett kapellkrematorium och en klockstapel.
DEN CENTRALA KYRKOGÅRDEN: Den centralt belägna kyrkogården är plan, omgärdar kyrkobyggnaden och är omgiven av gator och bebyggelse. Järnvägen går längs hela östra sidan. En stenmur omger begravningsområdet i väster och en hagtornshäck i norr, öster och söder. En kalkstensmur omgärdar nordöstra hörnet. I muren i väster finns tre smidda järngrindar i portar, som tidigare har använts vid stadsgränsen.
Äldsta delen av kyrkogården i nordväst började användas på 1810-talet. Även i öster och sydväst finns en äldre del. I nordöst gjordes 1945 en utvidgning som förutom urngravar upptar en 1945 uppförd ekonomi och personalbyggnad, en pergola med gamla gravhällar och en minneslund från 1981. Området väster och sydväst om kyrkan är planerat som park och används ej till begravningar. Den västra delen jämte partiet öster om kyrkan ingår i det område närmast kyrkan, vars ytor och vegetation har fått arkitektonisk utformning, orienterad efter kyrkans längdaxel. Allmänningarna som låg i öster och sydöst har sedan 1940-talet alltmer nyttjats till urn- och familjegravar. På grund av kyrkogårdens begränsade utrymme upplåts gravplatser endast för urnbegravningar. Kistbegravningar får emellertid ske i gamla familjegravar.
På kyrkogården finns lövträd av många slag, dock ej i urnlunden. Bl a kan nämnas ek, alm, lönn, lind, kastanj och ornäsbjörk. Kvartershäckarna som huvudsakligen finns i öster, sydöst och nordöst består av hagtorn, oxbär och måbär. En halvcirkelformad thujahäck omgärdar öster om kyrkan. Huvudgångarna är asfalterade och de övriga grusbelagda. Öster om kyrkans femsidiga kor bildar gångarna ett bågformigt mönster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar olika tiders smak och ideal genom gravvårdarnas varierande storlek, utformning färg och material. Här kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån högreståndspersoner, industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade.
Grusgravarna täcker ungefär 40% av kyrkogårdens yta och uppgår till ca 35 st. De dominerar den nordvästra delen av kyrkogården med sina ofta stora gravplatser och monumentala gravvårdar omgivna med ibland kraftiga stenramar och hägnade med järnstaket eller häckar. Ett av de rikaste dekorerade järnstaketen omger John Hammarströms grav strax norr om kyrkan. Staketet är tillverkat vid Kristinehamns Mekaniska Verkstad 1882. Grusgravar finns även på den östra och sydöstra delen i kvarterens kanter. Inne i kvarteren ligger mindre och modernare gravvårdar. Den nordöstra delen karakteriseras av små och tätt placerade gravvårdar. En pergolan i platsen nordöstra hörn skyddar ett 20-tal kalkstenshällar från 1600- och 1700-talet som legat i den gamla kyrkan. På den nordvästra delen finns gravstenar från den gamla kyrkogården.
DEN VÄSTRA KYRKOGÅRDEN: Då den centrala kyrkogården under 1800-talets befolkningsökning blivit för liten och några utvidgningsmöjligheter inte fanns förvärvades i stället mark väster om staden för anläggande av en helt ny kyrkogård. Den nya västra kyrkogården invigdes 1888. 1899 byggdes ett gravkapell, som numera är rivet. En utvidgning av kyrkogården gjordes med ett mindre område i söder 1920. Genom den stora utvidgningen västerut 1946 fördubblades kyrkogården. Den allra senaste utökningen skedde 1969 norr om den äldsta delen.
År 1965 uppfördes ett kapellkrematorium och en klockstapel i söder på begravningsplatsen, efter arkitekt E Lundbergs ritningar. Expeditions- och ekonomibyggnader tillkom i nordöst något år senare. Allmänningarna ligger spritt runt om på kyrkogården. De upphörde att brukas för sitt ursprungliga ändamål 1955. Med undantag av den äldsta från 1920 i nordöst har de kvar sitt karakteristiska utseende. Det största urngravsområdet ligger på 1946 års utvidgning. Längst i väster på samma del står ett stort kors på en plats som först var avsedd för jordfästningar utomhus men som 1971 gjordes till minneslund.
Begravningsplatsen har en mycket samlad, nästan rund form. Området längst i öster, som är skogsbevuxet och ej nyttjas till begravningar, sluttar ned mot väster med en markerande nivåskillnad i gränsen mellan 1887 och 1946 års delar. I övrigt ligger platsen plant. I norr och öster omges kyrkogården av väg och bebyggelse, i söder av väg och i väster av ett park- och skogsområde. En stenmur inhägnar den i öster, söder och nordöst och en hagtornshäck resten av dess nordsida. I nordväst ligger en parkeringsplats inom området.
Träden är av varierande slag. Lind dominerar bl a i flera stora alléer. En ekrad och en thujahäck står i äldsta delens östra gräns mot skogspartiet och i dess västgräns växer lönn. Lönnar finns även på ett område längst i nordväst. Krematoriet omges av tallar. I övrigt förekommer ornäsbjörk, alm, ask, avenbok och rönn. Kvartershäckarna utgörs på äldre delen av måbär och oxbär och på nyare delen i väster av övervägande hagtorn. Huvudgångarna är asfalterade medan de övriga är grusbelagda. På den plana ytan är de raka och i skogspartiet svängda. Från portarna i norr och öster leder centrala gångar fram till kapellkrematoriet i söder och till minneslunden i väster.
Kyrkogårdens olika delar avspeglar sina tiders smak i gravvårdarnas varierande storlek, utformning, färg och material. Samtidigt kan samhällets sociala skiktning avläsas alltifrån monumentala gravvårdar över högreståndspersoner, kommunalt verksamma administratörer och industrimän till små enkla gravvårdar över mindre bemedlade. Grusgravarna upptar nära hälften av kyrkogårdens yta och ligger i största mängd i öster på den gamla delen. Gravvårdarna uppvisar här en större variationsrikedom än de på begravningsplatsens yngre delar. Grusgravarna, varav många är osedvanligt stora, omges av häckar eller stenramar, ofta av betydande dimensioner. Ett 10-tal gravar är hägnade med järnstaket eller kätting.