Sankta Gertruds Kyrka.

När Erik av Pommern flyttade Västerviks stad från Gamleby (Gamla Västervik) till nuvarande plats invid Stegeholms slott, gav han staden ett nytt privilegiebrev 1433 där han bland annat gav ett års skattefrihet för byggande av denna kyrka. Den blev färdig i slutet av 1450-talet och bestod då av koret med sakristia och långhuset fram till pelarparet närmast orgelläktaren. Det var en stor kyrka för en liten stad, men det var status för städer att ha stora och fina kyrkor så man tog till ordentligt. Det dröjde 200 år innan staden vuxit ur kostymen och måste bygga till kyrkan.
Men bebyggelsehistorien under de första århundradena är dunkel. Vad vi vet är att koret hade kryssvalv, som mycket väl kan ha varit ursprungligt, medan långhuset från början hade ett plant trätak och träpelare. Det är lätt att konstatera att mittskeppets valv inte varit samordnade med korets kryssvalv, vars anfang ännu kan spåras bakom nummertavlorna i koret. När valven slogs vet man ej. Kanske man planerade att bygga ett torn när man uppförde de tre grova, kantiga pelarna men åtrat sig och fortsatt med den runda kolonnen i stället för en fjärde pelare.
Stad och borg brändes ned under unionsstriderna 1517. Västerviksborna flyttade då tillbaka till Gamla Västervik, som åter blev stad. Nya Västervik låg öde tills Gustav Vasa beordrade stadsborna att återvända och bygga upp staden igen vilket skedde 1547. Kyrkans öde under de 30 åren vet vi ej, men mycket kan ha hänt. En sak är emellertid klar; när den åter togs i bruk, var det inte längre som en romersk-katolsk utan som en evangelisk-luthersk kyrka.
År 1612 brann Västervik ner i strider med danskarna och kyrkan skadades, bland annat rasade korets valv. Men kyrkan synes likväl ha kunnat nyttjas för gudstjänst, vilket tyder på att den inte var helt förstörd. När kyrkan var reparerad hade korets kryssvalv ersatts av det plana tak som finns där i dag. Långhusets valv, kantiga pelare och runda kolonner är samma som i dag. Den fortsatta bebyggelsehistorien är väl dokumenterad.
En enda medeltida ingång är bevarad, nämligen koringången. Dörren tillkom antagligen efter branden 1612. Andra ursprungliga ingångar har byggts bort. Först byggdes tornet omkring 1670 och försågs med en hög, smal spira. När man delvis rev kyrkans gavelmur för att utöka kyrkorummet med tornets bottenvåning, kom berget i dagen och i en kyrkbänk kan man sitta med fötterna på hälleberget, ett bevis på att S:ta Gertruds kyrka inte är byggd på lösan sand.
År 1677 brann staden åter ner i samband med danskbesök. Kyrkan skonades den gången men slottet förstördes och blev ruin. Staden byggdes däremot snabbt upp och har ej sedan dess varit utsatt för totalförstörelse. Det följande seklet var expansivt för Västerviks del och det återspeglas även i kyrkans bebyggelsehistoria. Under 1730-talet måste man bygga till kyrkan. Norra tvärskeppet tillkom. Man fick hämta tegel från slottsruinen till bygget, i övrigt är S:ta Gertruds kyrka en gråstenskyrka. Trätakets magnifika grisaillemålning illustrerar liknelsen om fyrahanda sädesåker. 1739 var bygget klart.
Redan efter 25 år var det dags att bygga till igen och då kom södra tvärskeppet till. Det välvda taket, säkerligen byggt av timmermän från stadens varv, lockar till att jämföra tvärskeppet med ett upp- och nedvänt skepp med kölen i vädret. En intressant bildsvit pryder läktarbröstet. Det är paralleller mellan Gamla och Nya testamentet placerade till vänster resp. till höger på läktarbröstet. Så till exempel Elia himmelsfärd och Kristi himmelsfärd.
Men några år tidigare, 1762, hade blixten drabbat kyrkan under pågående gudstjänst. dödat orgeltramparen, skadat orgeln och ramponerat tornspiran. Det dröjde in på 1780-talet innan orgeln, en wisteniusorgel, blev restaurerad av Pehr Schiörlin, en lärjunge till Jonas Wistenius, samt tornspiran ersatt av huv med lanternin. Arkitekt var Carl Fredrik Adelcrantz, en av landets förnämsta, och den ende arkitekt som satt sin prägel på S:ta Gertruds kyrka; den är annars ett byggnadsverk helt av provinsiella snickare och stenarbetare. Med Adlerceantz tornhuv hade S:ta Gertruds kyrkobyggnad i huvudsak nått sin slutliga form.
År 1805 var det biskopsvisitation, men omdömet om kyrkan var icke nådigt. Den var för trång, mörk och ingalunda värdig upplysningens tid. Biskopen ville säkert ha en kyrka byggd efter linjal och passare, och det kan man inte beskylla S:ta Gertruds kyrka för att vara. Biskopen uppmanade församlingen att icke underhålla kyrkan längre utan att samla pengar på hög till en ny kyrka. Nå, församlingen lydde inte biskopens råd utan fortsatte att underhålla kyrkan.

(Källa: Wikipedia 2019-07-11)