HEDA KYRKA

Historiken kompletterad vid inventeringen 2004:

KYRKOBYGGNADEN
Heda kyrka är en av Östergötlands märkligaste kyrkor. Den uppfördes av kalksten i mitten av 1100-talet, men dess medeltida utformning är inte helt klarlagd. Sannolikt bestod den äldsta kyrkobyggnaden av ett rektangulärt långhus med ett smalare kor med absid samt torn i väster. Från den ursprungliga kyrkan återstår ett ornerat remstycke, d v s den bilade stock som ligger på krönet av yttermurarna och bär upp takstolarna. Den har varit synlig utifrån och finns bevarad över valven på kyrkans norra sida. Från den stocken har man gjort en dendrokronologisk provtagning, d v s årsringsdatering, som daterar kyrkan till 1100-talets mitt. Kyrkan kom mycket snart efter uppförandet att förändras genom ett tillbyggt kapell på södra sidan. Kapellet, som fortfarande finns bevarat, har kryssvalv samt en absid mot öster. I södra muren finns en inmurad piscina av kalksten med reliefer av mycket hög konstnärlig kvalitet. Reliefen över piscinan föreställer en tronande man med svärd i tidstypisk klädsel sittande på en medeltida stol under en tornprydd båge. Det har tolkats att han föreställer en av kungarna i Sverkersätten, som även skulle vara kapellets byggherre. I kapellets västra mur finns en trappa till en övre våning, vars utformning och användning är oklar. Eventuellt har det här funnits en utgång till en läktare, vilken skulle ha avlägsnats i samband med den senare utförda valvslagningen. Senare under 1100-talet eller i början av 1200-talet skedde ytterligare förändringar; ett sidoskepp tillbyggdes på norra sidan, tornet ombyggdes och det befintliga koret ersattes av ett rakslutet kor av samma bredd som långhuset. I mittskeppet slogs tunnvalv och sidoskeppet försågs med tvärställda tunnvalv av kalkstensflis. Valven ansluter till cisterciensisk arkitektur och har motsvarigheter i Alvastra kloster. På västra sidan finns en bevarad portal med en skulpterad orm eller drake samt däröver ett korsformat fönster. I samband med tillkomsten av sidoskeppet förändrades sannolikt även tornet. De övre delarna revs och det nuvarande mycket höga och smäckra tornet uppfördes. Den nu försvunna tornhuven hade en för Sverige unik utformning med en stenhuv prydd med mittståndare och fyra hörnståndare. Mellan torn och långhus finns en högt placerad bågöppning, vilken idag återfinns över valven. Kyrkorummet hade ursprungligen en öppen takstol och öppningen har sannolikt fungerat som utgång till en läktare, en s k empor. Under medeltiden tillkom även en sakristia på korets norra sida samt ett vapenhus på kapellets södra sida. I kyrkan förvaras en dopfuntscuppa av sandsten, som daterats till 1200-talets första hälft. Detta kan även tyda på att kyrkan ursprungligen uppförts som en privat kyrka för en kung eller storman och först i samband med att den blev sockenkyrka anskaffades en dopfunt.

Kyrkan var vid mitten av 1800-talet i dåligt skick och som många andra sockenkyrkor för liten för den växande befolkningen. Församlingen beslöt att riva kyrkan och bygga en ny.
Heda kyrka hade dock från olika antikvariska håll börjat uppmärksammats som "en af de äldsta i Sverige". Kyrkoherden Carl Hedmark gav östgötabyggmästaren Abraham Nyström i uppdrag att besiktiga kyrkan. Han konstaterade att "Så väl Torn, som Kyrka, är så förfallet, och af så små dimensioner, att i Kyrkan ej beqvämt kan rymma mer, än circa 240 personer, hvaraf omkring hälften icke ser Altaret." Han kunde av nämnda orsaker inte tillstyrka någon renovering, men gjorde noggranna uppmätningar av "denna åldriga byggnads utseende."
Kyrkoherden kontaktade professorn Carl Georg Brunius, vars nyutkomna bok om bla Linköpings domkyrka han läst och som gett honom nytt hopp om att "få sin gamla Kyrka återställd i dess ursprungliga skick." Brunius (1792-1869) var professor i grekiska vid Lunds universitet och även medeltidsspecialist. Han engagerade sig i ett flertal restaureringar av medeltida byggnader och kom att bli en av tidens främsta förespråkare för en medeltidsromantik. Brunius hade bl a varit inblandad i den omfattande restaureringen av Linköpings domkyrka, som inleddes 1849. Heda kyrka restaurerades och tillbyggdes under åren 1857-58. Brunius var angelägen om att spara framför allt tornet, vilket han ansåg vara "i sitt slag det enda i hela Norden" samt även kapellet. Även mittskeppet och sidoskeppet i norr fick stå kvar. För att öka utrymmet revs koret samt sakristian och ett nytt kor med absid samt korsarmar i söder och norr uppfördes. Tornets övre delar var i mycket dåligt skick och försågs med ny tornhuv. Exteriören försågs med den för Brunius så typiska dekoren med rundbågelister, ornerade gavelrösten och tegelinfattade dörr- och fönsteröppningar. Både de äldre och nyare byggnadsdelarna fick murade, spetsiga gavlar på kortsidorna. På kyrkogårdens sydöstra sida fanns två runstenar uppställda, som murades in i kyrkans östra mur. Även interiören förändrades med bl a nya bänkar och nya inventarier i koret.

Nästa stora förändring utfördes 1950 under ledning av arkitekt Johannes Dahl i Tranås. Redan under våren 1939 hade diskussioner om en renovering påbörjats. Efter många turer mellan Riksantikvarieämbetet, församlingen och Johannes Dahl godkändes ett restaureringsförslag 1947. Huvuddragen var att längdaxeln i kyrkan bättre skulle komma till sin rätt. Detta skulle ske genom att orgel och orgelläktare flyttades och valvet ut till tornkammaren upptogs. Mycket av Brunius tillägg såväl exteriört som interiört avlägsnades. Fönstrens gjutjärnsbågar ersattes med för tiden typiska träbågar med antikglas i blyspröjs. Den gamla orgeln med fasad tillverkad av Lars Strömblad 1776 placerades på en nybyggd läktare i södra korsarmen, där även en ny entré togs upp. Sakristia inrättades i den norra korsarmen och kapellet iordningställdes som dopkapell. I stort sett all inredning nytillverkades. Dahl stod för ritningarna till altarring, altarprydnad, predikstol, läktare och bänkinredning. Dopfunten som är i bruk har en cuppa, som är tillverkad 1661 i Mikael Hackes verkstad i Skänninge

Kyrkan präglas idag såväl exteriört som interiört av tre perioder; medeltiden, Brunius omgestaltning på 1850-talet samt Johannes Dahls ombyggnad på 1950-talet. Tornet och kvarvarande delar av det äldsta långhuset saknar markerad sockel, medan kapellet och norra sidoskeppet har en skråhuggen kalkstensockel. Exteriören har ett blottat kalkstensmurverk och 1850-talets tillbyggnader är putsade. Det romanska västtornet är högt och elegant sirat med lisener och rundbågsfriser. Tornets klockvåning har ljudgluggar med medeltida kolonetter. Tornhuven är koppartäckt, medan övriga tak är belagda med skiffer. Huvudingången är via södra korsarmen, ingång finns även på norra sidoskeppets västra sida. Tornet saknar ingång utifrån och kapellet har en igenmurad ingång från söder. Portar och fönster är nytillverkade på 1950-talet.

Interiören präglas starkt av Johannes Dahls ombyggnad på 1950-talet med i stort all inredning, som då nytillverkades. Golven är belagda med kalksten och inredningens färgsättning är ljust laserad och bänkarna står trärena. Altaret är fristående och murat och täckt med en kalkstensskiva.