Dannemora kyrka

Om det exakta årtalet inte är känt, så var det i alla fall med största sannolikhet just vid denna tid i slutet av 1400-talet, som Dannemora kyrka kom till. Åtminstone i den skepnad, som byggnadens yttre uppvisar i dag. Valven slogs samtidigt. Däremot kan vapenhuset ha tillfogats ett par decennier senare.

Några bevarade äldre föremål vittnar om att det funnits en äldre kyrka än den nuvarande. Foten till en dopfunt från 1200-talet är bevarad och i sakristian finns ett krucifix, som kan vara från samma tid. Ovanpå predikstolstaket återfinns ett litet krucifix, som ursprungligen inte hört till predikstolen. Det är ett processions- eller altarkrucifix från 1300-talet. Socknen är omskriven sedan 1314. Sammantaget finns tillräckligt med vittnesbörd, som antyder att en kyrka funnits här från tidigt 1200-tal. Men hur den såg ut vet vi inget om. Kyrkan var under medeltiden liksom flertalet norduppländska kyrkor en s k menighetskyrka. Bl a 1316 och 1344 skrivs namnet Danamoro. Namnets andra del mor betyder ´tät, sumpig barrskog,´medan den första delen ännu inte fått en tillfredsställande tolkning. Man har jämfört stavelsen dan, dane, med motsvarande stavelse i ord som danneman, danaarv och dansk och namnet Danmark.

Kyrkorummet med sina tre travéer har i koret ett 8-delat kryssvalv, medan de två bakre valven är stjärnvalv av typ Sturestjärna. Korets valv ansätter från väggarnas sköldbågar. Ribborna i de bakre valven och den skiljande gördelbågen utgår från, halvvägs upp efter väggen , kraftigt framspringande stödpartier. Strålarna utgöres av halvstens avfasade tegelribbor med femkantig profil.

Koret avgränsas från långhuset av en triumfbågsvägg med hög, flackt spetsig triumfbåge. Väggen är på norra sidan genombruten för uppgången till predikstolen.
Golvet av hårdbränt tegel ersatte 1956 trägolvet från 1892. I sakristian finns ett par mönstrade tegel från det ursprungliga golvet. Här inlades dock ett nytt trägolv 1729.
Läktaren från 1767 byggdes om och försågs med balustrad 1892.

Kyrkan har i dag fem stora fönster. Gerda Boëthius har hävdat att dessa med sin rundbågeform är exempel på ursprungliga, senmedeltida fönster med stora mått. Att de sinsemellan är olikstora har setts som ett stöd för teorin. Vi vet dock att det västra fönstret och sakristifönstret (det östra?) förstorades 1727 och nordfönstret fanns sannolikt inte alls från början utan höggs upp på 1800-talet.
Östfönstret har en intressant inramning tillkommen 1730-31. Den är sammansatt av delar, skurna i trä med infattande kraftfulla akantusslingor. Vissa rankor är så djupt skurna att bladen buktar sig, får volym och reser sig ur reliefytorna. Ytterst flankeras uppsättningen av klockformade blommor, medan den inåt stramas upp av bladomslingrade kolonner, vars akantusdekorerade bas vilar på altaret. Verket är utfört av bildhuggaren Erik Lindh från Norrland. För målning och förgyllning svarade målarmästare Anders Holmberg. I partiet över altaret är en gråvitmålad relief av äldre datum infattad. Den föreställer nattvarden. Den segrande Kristus-gestalten ovanför reliefen, som avtecknar sig mot fönstret, tillhörde ursprungligen predikstolstaket. 1300-talskrucifixet, som nu finns där, satt tidigare på altaret. Strålglorian kom till 1956, då fönster- altaruppsatsen återinsattes efter att ha tagits ned i samband med 1892 års omfattande renovering av kyrkan. Originalglorian kröner i dag (år 2003) orgelfasaden på läktaren.

Kalkmålningarna, som dominerar kyrkorummet, är inte daterade och mästaren är inte heller känd. Större delen av dem går tillbaka på förebilder i Biblia pauperum. Men också andra förlagor måste ha använts. I Hargs och framför allt Edebos målningssviter finner man ett nära släktskap till Dannemoramålningarna. Dessa dateras till 1514 resp 1515. Möjligen kan Dannemoras vara något yngre. Skälen, som har anförts för denna åsikt kan dock ifrågasättas.

Väggarna och stor del av valven har varit överkalkade. Vid restaurering 1892 togs målningarna fram och restaurerades hårdhänt. Vissa delar kompletterades eller nymålades. Ansvarig för restaureringen av kyrkan i stort var E.A.Ekholm, Uppsala, och för målningarna Edvard Bergh. Namnen på Berghs medhjälpare E. Törnberg, E.Dahl och B.Kronstrand återfinns i valven i mellersta travén.

När man går in genom kyrkgrinden är det en typisk uppländsk senmedeltida kyrka, som man ser framför sig, Planen är rektangulär med vapenhus i söder och sakristia i norr. Sakristian torde vara uppförd samtidigt med långhuset under 1400-talets slutskede, medan vapenhuset anses vara ett par decennier yngre. Väggarna är uppförda av gråsten, som varken är jämnstora eller överallt lika grå. Där finns ljusgrå omväxlande med mörkgrå med inslag av stenar i rosa, bruna, svarta och blåaktiga nyanser. Gavelspetsarna i tegel lyser röda med mönstrade vita partier s k blinderingar sinsemellan av olika utformning. På östgaveln, som man först möter, omramar strömskiftsytor fyra kvadratiska tegelfält med infogade cirkelblinderingar. Två små flankerande kvadratiska, vitkalkade försänkningar gör att anordningen blir symmetrisk och följer takfallet och ett horisontalband markerar tegelfältets avlutning nedåt. Västgaveln har i spetsen en korsblindering med tvärslåar, därunder ett strömskift, ett zig-zag-band och ett horisontalband. Vapenhuset har en korsblindering omgivet av strömskiftsytor och ett underliggande horisontalband. Sakristians blinderingskors har likaså tvärslåar men här saknas övriga blinderingar.

Taket är spåntäckt och tjärat och bär tre flöjlar. Den östra på långhuset formad som en drake bär årtalet 1842, den västra är märkt EN 1698 medan vapenhusets smidda kors med flöjel är från 1697. Vidskivorna av trä är sent tillkomna.
Teglet har utvändigt fått relativt stor användning. Utom i gavelspetsarna återkommer det i vapenhusets port, i de vitkalkade fönsteromfattningarna och på några ställen som inslag i murarnas hörn, möjligen som ersättningsmaterial för bortfallna stenar.