kimono

2. Kimono - vet ej vilken sort det är, växtfiber.
"Asa" är det japanska namnet på växtfibrer.
Det kan var Rami- snönässla eller ngn hampaväxt. Fibern vrider sig i fuktigt tillstånd motsols. indigofärgad.
Troligen handknuten Kasuri. Handsydd. (Liten sidentygsförstärkning i ärmen - sömmen)
Tyget viks in i sidsömmarna - det klipps aldrig av - olika brett beroende på den person som skall bära kimonon.
Köpt på marknad i Kitano Shrine (shintoistiskt tempel) i Kyoto 25/12 1983 av Lova Lindroos.
3500 Yen - en liten prismedveten "Odi-san" - "Gamle man".
(Tvättad i Stockholm för hand. Blötlagd i kallvatten, tvättad varmvatten (40-50 grader) med tvålflingor.

Mörkblå indigofärgad stjälkfiberkimono med mönstring gjord genom kasuri.

Kasuri-mönstrade kimono var ett stort mode under 1800-talet. Sådana bars av unga såväl som gamla, landsortsbor och stadsbor. Kasuri, som kallas ikat i Sydostasien, innebär att knyta om eller på annat sätt hindra färg att fästa på vissa partier på varp- och/eller inslagstrådar. Vid vävningen syns sedan mönstret träda fram. För att få fram medvetna mönster behöver hantverkaren planera väl. Kasuri kommer av kasumi som betyder dimma på japanska, kasuri syftar på de otydliga färgövergångarna i mönstren.

Kimono

Kimono betyder ”något att ha på sig” och är samlingsnamnet på ett centralt plagg för både män och kvinnor, unga och gamla. Ordet kimono började användas på 1700-talet, enligt andra källor sent 1800-tal. Vanligt är specialtermer för specifika plagg, som för kimonon med liten ärmöppning vid handleden (kosode) eller avslappnat vardagliga bomullskimono (yukata). Man skiljer även på ”inhemsk klädsel” (wafuku) och västerländskt påverkad (yofuku). Tillskärningen är tekniskt enkel. En rulle på mellan tio och tolv meter med tygbredd ca 36 cm behövs till ett plagg. Tyget används ofta som en yta för broderi- och färgningstekniker utöver vävningen som dekorationsteknik.
Kimonon är som de flesta kläder föränderlig och har varierande visuella uttryck under tidens gång. Kimonon är starkt betydelsebärande. Ur varje element, som ärmarnas utformning, hur den bärs, vilka färger och mönster den har, vilket material den är gjord av, kan man utläsa något viktigt. Dam- och herrknäppning existerar inte. Historiskt sett stänger alla kimonon till höger, enbart på avlidna personer läggs den med omlott åt vänster.
Kimonons rötter finns främst i Kina, men även i Korea. Tidiga exempel på avbildningar av människors utseende är gravfiguriner (haniwa) i lergods från Kofun-perioden (ca 300–538 e v t). Under Heian-perioden (794–1185) använde hovet underplagg som liknade kimonon under sina lager med vida dräkter (uchigi eller junihitoe). De som kroppsarbetade, t ex hantverkare och bönder, bar också kimonoliknande plagg (bl a happi). Under Muromachi-perioden (1392–1573) började kimonon slå igenom brett. I och med detta blev Japan också ett av de mest framträdande modeländerna i världen. Detta accentuerades under Edo-perioden, särskilt genom den växande stadsbefolkningen. Efter en period av androgynitet i klädseln framträdde under 1700-talet tydligare skillnader mellan vuxna mäns och kvinnors klädsel. Under 1600-talet uppstod ett mode med breda ärmar (furisode) för unga ogifta kvinnor, som hade rötter i barns klädsel 300 år tidigare. Den extra vidden på ärmen ansågs charmig och det kunde senare för unga kvinnor vara en del i flirten att svänga med ärmarna. När bältet (obi) blev bredare växte även ärmarna och nådde sin maximala bredd under andra hälften av 1700-talet. Medan stadsbornas (chonin) kvinnor använde furisode vid högtidliga tillfällen kunde döttrar till länsherrar och förmögna köpmän använda plagget till vardags. Även kvinnliga underhållare, t ex geishor, och prostituerade bar furisode.
(Baserad på text från utställningskatalogen Japan. Föremål och bilder berättar. 2011). /PH